Zapad visar att Sverige behöver rusta upp
Snart inleds den ryska militärövningen Zapad-17. Ryssland övar anfallskrig västerut, och även om hotet om en invasion inte är omedelbart säger övningen mycket om maktbalansen i Östersjöområdet. Sverige har visserligen börjat höja sin försvarsförmåga, men om potentiella motståndare har utvecklats ännu snabbare innebär det att ens egen förmåga i praktiken har sjunkit.
I den geopolitiska kalendern har september länge varit i fokus. Den 14:e september startar den ryska strategiska militärövningen Zapad-17, som utspelar sig i Rysslands västra militärdistrikt, Vitryssland och Östersjön. Bedömare har varnat att det kan vara uppbyggnaden för ett angrepp på Baltstaterna eller mot Vitryssland.
Den ukrainska generalstaben varnade för att upp till 230 000 man deltar i Zapad, vilket skulle göra det till den största militärövningen någonsin. Dnepr 1967, med 160 000 deltagare, hamnar på en avlägsen andraplats. Militärövningar har också spelat en viktig roll i Rysslands senaste militära interventioner. Övningen Kavkaz-08 utgjorde en styrkeuppbyggnad inför Georgienkriget 2008. Den ryska interventionen i Ukraina föregicks på liknande vis av beredskapskontroller för att aktivera och förflytta de förband som användes.
Samtidigt är president Putin är trängd. Under våren har omfattande protester genomförts tvärs över Ryssland och presidentvalet är blott ett halvår bort. Realinkomsterna började sjunka redan före Rysslands invasion av Ukraina, men har gått ned kraftigt sedan dess. Blott 48 procent uppgav i en Levada-undersökning att de skulle rösta på Putin.
Att dra nytta av externa oroligheter för att avleda från intern oro har varit ett genomgående drag i Putins karriär.
Att dra nytta av externa oroligheter för att avleda från intern oro har varit ett genomgående drag i Putins karriär. Han gick från att vara okänd till vald president på ett halvår tack vare framgången i det andra Tjetjenienkriget. I takt med att hans popularitet sjönk efter hans ”återval” 2012, ökade den anti-västliga retoriken noterbart, och när Ryssland 2014 invaderade Ukraina sköt Putins popularitet i höjden. För den ryska ledningens skulle internationella oroligheter i detta läge inte stjälpa.
När Zapad äger rum kommer försvarsmakten på vår sida Östersjön att genomföra Aurora-17, den första försvarsmaktsövningen sedan 1993 (det vill säga som inkluderar alla vapenslagen). I Aurora deltar styrkor från Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Lettland, Litauen, Norge och USA. Nato har dock inte valt att hålla några militärövningar samtidigt som Zapad, så det är enbart svensk och rysk övningsaktivitet som kommer att pågå samtidigt i Östersjön. Det kommer att bli väldigt mycket aktivitet på ett litet innanhav.
Dock är de mest högljudda alarmen missvisande. Övningen är sedan länge planerad och del av en återkommande serie. Varje år genomför Ryssland en strategisk övning som roterar mellan de fyra militärdistrikten och vart fjärde år sker det således i västra militärdistriktet (zapad betyder väst på ryska).
Det kommer att bli väldigt mycket aktivitet på ett litet innanhav.
Med hederlighet i beräkningarna torde övningen inte överstiga 70–100 000 deltagare. Siffran kan visserligen uppgå till ukrainska generalstabens 230 000 man om man väljer man att inkludera reservister som går upp i beredskap, men det är en orimlig siffra för aktiva deltagare. Den officiella siffran på 12 700 deltagande är dock lika missvisande. Den är vald för att hamna under 13 000 man, som utgör gränsen för när man är skyldig att förvarna och bjuda in observatörer enligt Wien-dokumentet.
Ryssland undviker detta genom att hålla flera övningar samtidigt samt beredskapskontroller som är undantagna skyldigheten att bjuda in observatörer. Zapad bör förstås bäst som en sammanhängande övningsserie som redan har startat, och som inkluderar flertalet parallella militära och civila övningar och beredskapskontroller vars kulmen är mellan 14 och 20 september.
Det är inte särskilt troligt att Ryssland kommer att invadera baltstaterna under Zapad. Det finns en hel del för Ryssland att vinna på provokationer, men det är inte uppenbart att det finns mycket att vinna på att korsa linjen till väpnad konflikt mot världens största militärallians.
Jag har även svårt att se att Ryssland invaderar Vitryssland. Missförstå mig rätt, Vitryssland är av kritisk betydelse för Rysslands möjlighet att agera militärt kring Östersjön givet dess geografiska läge, kopplingen till Kaliningrad och som buffert mot Nato. Att Vitryssland distanserar sig från Ryssland efter invasionen av Ukraina oroar, och Ryssland skulle ha svårt att acceptera att Vitryssland lämnar den ryska sfären.
Dock är Rysslands inflytande i Vitryssland redan omfattande och kostnaden för att försöka sig på en militär intervention hög. Populariteten för krigen i Ukraina och Syrien är sjunkande och det skulle vara svårt att generera stöd på samma sätt som i Ukraina. Samtidigt finns en annan lärdom för Ryssland från Ukraina, där den absoluta huvuddelen av befolkningen för en lång tid framöver alienerades av den ryska interventionen. Till detta tillkommer såklart kostnaden i form av motreaktionen från Väst.
Vad vi i väst kan vänta oss av Zapad är snarare avsiktliga provokationer och oavsiktliga incidenter.
Ett annat scenario som diskuteras är att Ryssland kvarlämnar en större mängd militärmateriel som förbasering, likt vad USA har gjort i Baltikum. Detta skulle möjliggöra en snabbare och mer dold styrketillväxt i Vitryssland, och ses av den ryska ledningen som ett likvärdigt svar till Väst. Det som talar emot är att Vitryssland gjort allt det kunnat för att hålla emot nya ryska baseringar i landet, och inte lär ta emot detta utan att sträva emot.
Vad vi i väst däremot kan vänta oss av Zapad är snarare avsiktliga provokationer och oavsiktliga incidenter. Förra året genomförde ryska stridsflyg överflygningar av det amerikanska örlogsfartyget USS Donald Cook i Östersjön på tio meters avstånd. I år flög de en och en halv meter ifrån svenska signalspaningsplan. Det behöver knappast påminnas om hur små sådana marginaler är i de hastigheterna.
Zapad kommer troligen fortlöpa i två steg: inledningsvis ett asymmetriskt scenario med terrorister/upprorsmakare, som sedan övergår till ett konventionellt krig.
Även om Zapad inte blir starten på det tredje världskriget sätter övningen fingret på en mängd obehagliga sanningar kring vårt säkerhetspolitiska läge. Det blotta faktumet att Ryssland varje år genomför strategiska övningar med truppstorlekar mellan 60 000 och 100 000 man ökar markant den ryska förmågan att operera i stor skala.
Som kontrast var det senast 1993 den svenska försvarsmakten genomförde en riktig strategisk övning, och det kommer att ta flera större försvarsmaktsövningar innan svensk förmåga till storskaliga operationer är etablerad. När Aurora genomförs är det först efter en omfattande förberedelse. Övningen inbegriper cirka 40 procent av krigsorganisationen. Kraftansträngningen medför också en förhöjd risk i perioden efter övningen då den operativa förmågan torde vara lägre.
Zapad kommer troligen fortlöpa i två steg: inledningsvis ett asymmetriskt scenario med terrorister/upprorsmakare, som sedan övergår till ett konventionellt krig. Det återspeglar den ryska förståelsen av modern krigföring. Först ser man att Väst försöker provocera fram en färgrevolution, så som senast i Ukraina. En sådan genomförs med icke-militära medel som informationskrigföring och spridandet av västliga värderingar, som manipulerar befolkningens protestpotential till att göra revolt mot sina ledare. I denna del ser Ryssland västliga underrättelsetjänster och specialförband som en nyckeldel.
Vid varje motreaktion ställer den aggressiva kärnvapendoktrinen Väst inför frågan ”Är detta värt ett kärnvapenkrig?”
I den konventionella krigföringen har den senaste ryska militärdoktrinen och de ryska militärteoretikerna betonat vikten av förmågan till icke-nukleär avskräckning som ett komplement till den nukleära avskräckningen. Det innebär främst förmågan till långräckviddig bekämpning, något som skulle få en huvudroll i en konflikt med Väst. Här är det av vikt för Ryssland att demonstrera att denna förmåga fungerar effektivt.
Ryssland kommer även att öva sin kärnvapentriad – förmågan att avfyra kärnvapen från ubåtar, flygplan och från marken. Ryssland besitter en stor mängd kärnvapen, framför allt taktiska kärnvapen. De är en viktig del i den ryska doktrinen och det är definitivt tänkbart att de skulle kunna användas i en konflikt med Väst där Ryssland ser sig underlägsen i många aspekter. Dessutom verkar den aggressiva kärnvapendoktrinen avskräckande. Vid varje motreaktion ställer den Väst inför frågan ”Är detta värt ett kärnvapenkrig?”. Med andra ord har Ryssland allt att vinna på att framstå så redo som möjligt att använda kärnvapen, vilket återspeglat sig i tidigare Zapad-övningar som ses ha avslutats med simulerade kärnvapenangrepp mot Nato.
Den ryska förståelsen av krigföring baserar sig på ett holistiskt tankesätt. Motståndaren ses som ett system, och Ryssland letar efter de sårbarheter som kan fälla hela systemet. Detta gör att det i både rysk offensiv och defensiv finns en nära koppling mellan icke-militära och militära medel.
I Zapad kommer en blandning av militära och icke-militära moment att övas. Civilförsvarsmyndigheter, nationalgardet och parallella civila beslutskedjor kommer alla att engageras. Det motsvarar det totalförsvarskoncept som vi i Sverige en gång hade och som regeringen bestämt, men inte avdelat resurser, för att återta.
Att fortsätta höja förmågan till militär och icke-militär krigföring är bara det ena huvudsyftet med Zapad. Det andra är strategisk kommunikation. Den strategiska dialogen utgörs inte bara av diplomatiska utspel och dolda påverkansoperationer, utan även sanktioner och den här sortens militära maktdemonstrationer.
Medan rysk förmåga har ökat kraftigt de senaste åtta åren har vi i Sverige underlåtit oss att återupprätta vår egen militära förmåga.
Målet med övningen är att i Väst etablera bilden att Ryssland, med både icke-nukleära och nukleära medel, kan vinna en regional konflikt. Desto starkare denna bild etableras, desto bättre blir det ryska utgångsläget i en potentiell konflikt. Bilden inger också en viss defaitism som återfinns i olika delar av den svenska debatten: ”Om Ryssland är så starkt, då är det lika bra att ge upp.” När tänkbara motståndare tar till sig sådana tankegångar är det ett kännetecken på en framgångsrik strategisk kommunikation.
I detta avseende är Zapad högintressant för Sverige och staterna runt Östersjön. Det är förbanden i Rysslands västra militärdistrikt som skulle spela huvudrollen i en väpnad konflikt i närområdet. Det ger ett tillfälle att ta temperaturen hur god den ryska förmågan är. Det bistra bedömningen från FOI:s projekt om rysk militärförmåga är att den ryska förmågan till högintensiv krigföring ökar, framför allt i det västra militärdistriktet.
Det är inte primärt de högljudda rubrikerna och det omedelbara som gör Zapad intressant, snarare det lågmälda och långsiktiga. Medan rysk förmåga har ökat kraftigt de senaste åtta åren har vi i Sverige underlåtit oss att återupprätta vår egen militära förmåga.
Om motståndaren i fråga har utvecklats snabbare under samma tid är det, beklagligt nog, en förmågesänkning för en själv.
I Sverige talas det, både från politiskt håll och på myndighetsnivå, om att försvarsmakten höjer sin förmåga. Tyvärr är det fel fokus. Militär förmåga måste ses i förhållande till motståndaren. Om motståndaren i fråga har utvecklats snabbare under samma tid är det, beklagligt nog, en förmågesänkning för en själv.
Zapad kommer visa på den avkastning Rysslands långsiktiga och målmedvetna upprustning ger. Försvarsmaktens nysläppta delrapport av perspektivstudien visar att den svenska försvarsförmågan, i absoluta termer, sjunker efter 2020 om man utgår ifrån gällande finansiering. Samtidigt stärks den ryska. Det är detta växande gap som svensk säkerhetspolitik har att hantera.