Idéer Åsikt
Inga gräddfiler till en svensk kulturkanon
När riksdagen i dag debatterar kulturkanon är risken stor att man återigen missar poängen. En sådan handlar varken om att lista klassiker eller lyfta fram minoriteter. Som tur är verkar Lars Trägårdh stå emot särintressena, skriver historikern David Lindén.
Reaktionerna på att regeringen 2023 gav historikern Lars Trägårdh uppdraget att utreda en svensk kanon kan liknas vid ett teaterstycke. Om man kan sin svenska kulturpolitik var det bara att följa manus. Idén var reaktionär, kulturen är inte statisk och enligt Svenska Akademien var kanon ”inpyrt med makt och maktutövning”. Bortsett från den roliga detaljen att De Aderton sedan 1786 arbetat med just makt och maktutövning innehöll kritiken ingenting nytt värt att notera.
Det som däremot var spännande var att regeringen vågade ge Trägårdh uppdraget. I sin forskargärning har han aldrig smekt makten medhårs, exempelvis har han skällt ut både Socialdemokraterna och Moderaterna för att ha avskaffat värnplikten, vilken enligt honom har bidragit till att underminera vår nationella sammanhållning. Därför var det modigt att ge just honom uppdraget. Kanske hade man president Lyndon Johnsons ord om att det är bättre att ha någon som ”pissar ut ur tältet än in i det” i åtanke eller helt enkelt att den som föreslår en kanon bör vara en av vår samtids främsta intellektuella. Modigt som sagt, för ger man en självständig person ett uppdrag med makt, får man räkna med att det ibland kommer att blåsa och resultatet inte blir ett beställningsjobb.
Fraser som ”fortsatt förtryck” valsade runt i media och kultursidorna tog emot detta med öppna armar.
Som när Trägårdh träffade företrädare för Sveriges minoriteter och orsakade vad som skulle kunna kallas för en typisk svensk kulturskandal. Det var ett sedvanligt möte och representanterna trodde att de skulle få en given plats vid bordet där de kunde utöva inflytande över vad som skulle vara med på listan när det gäller relevant svensk kultur. Men de fick de minsann inte. Trägårdh gjorde klart att mötet var en formalitet där de kunde få säga sin mening, men också att han kanske skulle strunta i deras synpunkter. Känslorna efteråt kan, försiktigt uttryckt, kallas för upprörda. Fraser som att han utövade ”fortsatt förtryck” valsade runt i media och kultursidorna tog emot detta med öppna armar. Det var julafton för den som ville profilera sig som minoriteternas bästa vän och regeringens värsta fiende. Vad man dock inte förstod är att Trägårdh vision inte handlar om kvaliteten på verken som ska ingå utan om dess relevans. Att det skulle vara svårt att lista litteratur, konst eller musik som är relevant för dagens Sverige handlar bara om självförtroende, för att citera Andreas Johansson Heinö.
***
Kritikerna förstår inte heller att kanon inte handlar om kvalitetsexpertis. Om man söker detta finns det akademisk forskning som inte minst Svenska Akademien sysslar med. Utredningen har uppmuntrat allmänheten att höra av sig precis som experter. Men varken allmänheten eller experterna kommer att få någon förtur. Det är därför representanterna för våra minoriteter blev så pass upprörda. De är experter på sin egen grupp och vurmar starkt för den, precis som att Frödingsällskapet är experter på Fröding och vurmar starkt för värmländsk poesi. Ändå betyder inte det per definition att Fröding nödvändigtvis måste inkluderas i en svensk kanon.
Borde Karolinska Förbundet ha vetorätt på skildringar av Karl XII som krigarkung?
En av de mest intressanta reaktionerna var faktiskt åsikten att vissa verk inte borde få vara med. Anders Eriksson från Sverigefinländarna menade att Svinalängorna av Susanna Alakoski visserligen var bra litteratur, men inte borde inkluderas då den skulle befästa idén om att finnar super och slåss. Bortsett från att gravt underskatta läsarna sätter det fingret på ett annat problem. Om man ska vara så pass ängslig att man alltid måste lyssna på den som är mest upprörd går det inte att åstadkomma någonting. Borde Karolinska Förbundet ha vetorätt på skildringar av Karl XII som krigarkung eller Sällskapet Gustafs skål rätt att förbjuda uppsättningar av Strindbergs pjäs om Gustav III, där kungen beskrivs som en ängslig despot? Risken finns ju att det befäster en negativ bild av Karl XII-vurmare och gustavianer.
Traditionellt sett har Sverige varit en relativt homogen nation och detta har bidragit till att göra oss framgångsrika. Vi har också haft minoriteter och självklart ska dessa stödjas genom lagstiftning, men ingen grupp har vetorätt över det som rör Sveriges gemensamma kulturarv oavsett historiska oförrätter. Det är en farlig väg som leder till ytterligare polarisering. Trägårdh är kritisk mot hela den förda svenska minoritetspolitiken, men en kanon handlar inte om detta. En kanon handlar om vad som har format och kommer att forma Sveriges kultur. Precis som att Svenska Akademiens klassikerlista handlar om de verk som historiskt har hållit högst litterär kvalitet. Hade arbetet med en kanon handlat om kvalitet hade det enklaste varit att helt enkelt bara hänvisa till just klassikerlistan.
Vad en eventuell kanon kommer att innehålla återstår att se. Men det kommer med största sannolikhet innehålla något som möjliggör för alla att ta del av svensk kultur. Eventuella särintressen kommer att bli missnöjda och där inkluderas även representanter för våra minoriteter. Precis som att Riddarhuset inte har vetorätt när det gäller av svensk adel har inte Hammarbyare vetorätt över biografier om Nacka Skoglund. Detta handlar inte om att man är fientlig mot minoriteter utan om att svensk kulturpolitik ska vara tillgänglig för alla och ha ett perspektiv, där vissa ibland blir nöjda och andra missnöjda. Därför behövs en kanon och eventuella reaktioner kan gott vänta tills dess att utredningen är klar. Men att döma av diverse kulturskribenter vill man hellre hacka på regeringen än åstadkomma en intressant kulturpolitik.