Utblick Krönika
Europa är inte så intressant längre
Den amerikanska isolationismen innebär inte bara att landet sluter sig och fokuserar på Kina, utan också att man ignorerar hur sammankopplad västvärlden är. Johanna Grönbäck besökte militärkyrkogården i Arlington och fick dåliga nyheter på Washingtons tankesmedjor.
På kyrkogården i Arlington vilar fler än 400 000 amerikaner i långa, mestadels vita rader. En ruggig tidig eftermiddag i november syns ganska få besökare. Det ska fortfarande dröja innan julkransarna läggs vid varje sten. Nu märks bara enstaka hälsningar från besök vid veteranernas viloplatser, några snittblommor och småflaggor. Vid en grav står en oöppnad långburk amerikansk öl.
Här vilar familjemedlemmar och en gemenskap delad av fler än de sörjande. Minnen av krig bärs av flera generationer, födelseåren inristade på militärkyrkogårdarnas stenar är många och varierande. USA är en krigsnation. Det är en nationell känsla som trumfar statistik om att andelen av befolkningen som är direkt berörd av krig minskar. Färre krigar och dör i krig, och färre av dem som upplevde 1900-talets krig lever i dag. Sex procent av USA:s befolkning är veteraner, mindre än en procent är i aktiv militärtjänst.
Bilden av USA som ett krigstrött land startade under Obamas tid som president. Den består. Det är en matt nation som på behörigt avstånd har betraktat hur det återigen krigas på europeisk mark. Och i detta iakttagande märks knappt den polarisering som annars sliter och drar i nationen: Man är överens om att USA ska lägga sitt fokus på USA.
Det är en matt nation som på behörigt avstånd har betraktat hur det återigen krigas på europeisk mark.
Europa är inte särskilt intressant.
Känslan av att USA har råd att sluta sig finns bland både republikaner och demokrater. Den amerikanska forskaren Dalibor Rohac formulerar det uppgivet som att det har blivit en konventionell visdom att utrikespolitiken ska vara, eller åtminstone bli, ödmjuk. Han sitter längs kortsidan vid ett stort mötesbord i ett pampigt rum i en lika pampig byggnad. Rohac är knuten till tankesmedjan American Enterprise Institute och är en av dem som välkomnat oss till deras hörnhus på Massachusetts Avenue.
Amerikansk isolationism är inget nytt påfund, det var samma idé som präglade landet under stor del av andra världskriget, att världen inte nödvändigtvis angår dem. Men i lite mer modern tid har det mest varit de amerikanska libertarianerna som förespråkat isolationism. De har länge varit ganska ensamma och idén har uppfattats som märklig. Nu delas den av lagstiftarna.
I Ukraina finns ännu ingen nationell militärkyrkogård likt den i Arlington. På de civila börjar det bli ont om plats.
***
Ett av Bidens problem med USA:s engagemang för Ukraina var att han aldrig formulerade syftet med det. Utan syfte kan du inte vinna den inhemska opinionen, du kan inte utvärderas och du kan inte svara på vad du behöver för att lyckas. Syftet är förstås att vinna kriget. Men Bidens administration var orolig för vad som händer med Putin och ett Ryssland som förlorar, att det är ett land som kan krascha, bli irrationellt. Kanske var det rentav mer oroliga över en rysk krasch än över en rysk seger.
Men i en amerikansk kontext är det inte Europa som är fokus. Det är Kina. Europa finns inte ens på andraplats, där finns Mellanöstern och mer specifikt Iran och Israel.
I USA började man se Kina som ett hot redan under Obama. Under Trumps första presidentperiod stärktes perspektivet. Under Biden förfinades det. Och nu blir det Trump igen. Det är ingen vag uppfattning att Kina står högst på prio-listan, det är uttalat. På den Trump-lojala tankesmedjan Heritage säger man att man befinner sig i ett kallt krig med Kina.
Det minskar förstås utrymmet och engagemanget för Europa. I takt med att Trumps andra valseger närmade sig följde många publika analyser och uttalanden om att vi européer behöver bli bättre på vår egen säkerhet. Den tyska modellen med energi från Ryssland, avsättning från Kina och säkerhet från USA, har bit för bit plockats isär. Som fenomen är det förstås rimligt att Europa ökar sitt eget försvars- och säkerhetsarbete. Men historiskt sett har vi behövt USA för vår fred.
Men nu har Europa Nato, säger bland andra Heritage. Det har man inte i Kina och övriga Asien. Kinas ekonomi är dessutom större är Rysslands. Kina, menar Heritage, är det ”största externa hotet som USA har mött sedan Sovjetunionens fall”. Trumps förslag på kabinett och nationell säkerhetsrådgivare innehåller personer som trycker på behovet av att konfrontera Kina både ekonomiskt och säkerhetsmässigt.
Det finns de som är oroliga över USA:s skiftade fokus. Från Atlantic Council, tankesmedjan som ska främja den transatlantiska länken, hörs irritation över att man inte tycks se hur sammankopplade länder är. I Ukraina, på europeisk mark, har vi nu nordkoreanska soldater som utkämpar Rysslands krig. Det är ett stort skifte. Även iranska trupper har setts. Iran har stöttat Ryssland militärt och diplomatiskt sedan den fullskaliga invasionen inleddes 2022.
Irans intressen i Rysslands europeiska krig får stå tillbaka som perspektiv.
Vad får de för det? Vad ger Ryssland i utbyte?
Men den amerikanska bilden är att Stilla havsregionen är något separat, skilt från Europa. Irans intressen i Rysslands europeiska krig får stå tillbaka som perspektiv.
Det är något av en mer bilateral syn på världen som kan skönjas hos Trump i också andra sammanhang. Han vill ”decentralisera” EU, sägs det ibland. Med det menar man att han ringer till olika stats- och premiärministrar i europeiska länder i stället för till EU. Det är som det klassiska seminarieexemplet från statsvetenskapen med ett citat som felaktigt tillskrivs Henry Kissinger – ”Who do I call if I want to speak to Europe?” – fast tvärtom. Han vill inte ringa EU. I EU ser han mest risk för gnissel.
Det är en nygammal syn på världen som är mindre sammankopplad internationellt genom intressen och utbyten, och mer av ett förhandlingsbord två parter emellan. De två förenklade skäl som finns för att engagera sig utomlands, för universella rättigheter eller för egenintresse i säkerhet och ekonomi, blir båda svagare med den sortens glasögon.
Nu är Ryssland mest Europas fiende.
På vårt möte med Heritage har de dukat upp generöst med läskburkar och godis. Kaffet borde vi undvika, säger de skämtsamt på ett sätt som de förmodligen gör till alla skandinaver som släpps in till deras hus på Massachusetts Avenue. Det är samma gata som American Enterprise Institute ligger på. Avståndet mellan de två är politiskt.
Cocacola-burkarna är lika röda i USA som i resten av världen, loggan lika välkänd. Men trots det skenet ser många amerikaner sig som globaliseringens förlorare. Man ser förlorade industrijobb tydligare än ökat välstånd. Då går det kanske att förstå att man inte vill engagera sig för världen utanför, om den inte uppfattas ge en något medan man uppfattar att man själv över tid gett så mycket pengar och så många liv för den.
I Europa har vi ett krig att vinna.