Under de senaste drygt tre årtiondena har Kina genomgått vad som ofta har kommit att kallas ett ekonomiskt mirakel. Införandet av en begränsad marknadsekonomi 1979 tog Kina från att vara ett land vars ekonomi utgjorde obetydliga två procent av världsekonomin trots 20 procent av världens befolkning, till ett land med 17,3 procent av världens befolkning och strax under 19 procent av världsekonomin (PPP). Många av de underliggande faktorerna som gett Kina sina rekordår har dock nått vägs ände, vilket vikande tillväxtsiffror ger för handen. 

Den officiella siffran för Kinas BNP-tillväxt under 2024 var “runt fem procent” och i linje med centralregeringens mål. Visserligen långt ifrån den dubbelsiffriga tillväxten under 1990-talet, men fortfarande en hög tillväxttakt. Kina har dock under de senaste åren blivit allt mer ovilliga att publicera offentlig statistik och den ses därtill som allt mindre tillförlitlig. Välrenommerade tankesmedjan Rhodium Group uppskattade exempelvis den verkliga BNP-tillväxten för 2024 till mellan 2,4 och 2,8 procent – långt under den officiella siffran. I denna text kommer jag att förklara varför den tidigare kinesiska tillväxtmodellen inte längre fungerar och varför Kina måste omstrukturera sin ekonomi för att kunna fortsätta växa långsiktigt.

***

Ett av de mest uppmärksammade problemen för den kinesiska ekonomin är landets demografiska utveckling. Kinas befolkning i arbetsför ålder (16 till 59 år) har minskat sedan 2012 och antalet deltagare i landets arbetskraft nådde en topp på 807 miljoner redan 2016. Enligt Lowy Institutes beräkningar, baserade på FN:s siffror, kommer denna långsamt nedåtgående trend också att fortsätta under 2020-talet, för att sedan tillta kraftigt runt 2030. En utveckling som illustreras nedan i ett stolpdiagram över antal kineser i arbetsför ålder över tid. 

Förutom de uppenbara effekterna som en minskande arbetskraft för med sig på den ekonomiska utvecklingen får detta särskild effekt i länder där fastighetssektorn utgör en stor andel av ekonomin, vilket är fallet i Kina.

Under de senaste årtiondena har hundratals miljoner kineser migrerat från landsbygden in till städerna. Urbanisering är en lågt hängande frukt när det kommer till att kraftigt öka produktiviteten i ekonomin. Detta när lågproduktivt arbete i jordbrukssektorn ersätts av mer högproduktiva industri- och servicejobb i städerna. Den rekordsnabba urbaniseringen har dock inneburit att den kinesiska fastighetsmarknaden blivit en oproportionerligt stor del av ekonomin. Enligt vissa estimat utgjorde den hela 30 procent av ekonomin när fastighetsbubblan sprack under sent 2020. Detta har spätts på ytterligare av bristen på andra värdesäkra placeringsmöjligheter för privatkapital. Som konsekvens är uppskattningsvis 70 procent av kinesiska hushålls förmögenheter uppbundna i fastigheter. Att jämföra med 35 procent i USA. 

Enligt vissa estimat utgjorde fastighetssektorn hela 30 procent av ekonomin när bubblan sprack 2020.

Den demografiska trenden innebär en minskad efterfrågan på nya fastigheter från unga, samtidigt som urbanisering som källa till tillväxt har blivit uttömd av det enkla faktumet att många kineser redan har hunnit flytta till städer. Ett tecken i tiden är att uppemot 90 miljoner lägenheter i dag står tomma i Kina. Många av dem inte ens färdigbyggda.

För att sätta det i perspektiv tog det 22 år för Kina att öka sin urbaniserade befolkning från 17,9 procent till 39,1 procent. En prestation som tog Japan över 30 år, USA 80 år och Storbritannien 120 år att åstadkomma när det begav sig. En fastighetsboom utan motstycke som satte stora avtryck i ekonomin, och som nu till stora delar är fullbordad. Grafen nedan visar hur Kinas urbanisering närmar sig en platå efter tre decenniers rekordtempo. 

För att dra en parallell till Sverige byggdes det inte heller mycket efter miljonprogrammets rekordår. Under andra halvan av 1990-talet påbörjades inte fler än 12 000 lägenheter per år, att jämföra med snittet på 32 400 lägenheter efter 90-talet när bostadsbyggandet väl kom igång igen. Dock ett fjärran rop från de 66 600 lägenheter per år som påbörjades mellan 1950 och 1990. En liknande “boom-bust”-utveckling kan nu skönjas för byggsektorn i Kina.

Kina tycks med andra ord ha uttömt den produktivitetsökning som kan komma av urbanisering. Ytterligare bevis för detta går att finna i att Lewis vändpunkt, tidpunkten när överskottet av arbetskraft på landsbygden har absorberats av städernas växande industrier, så när som på två år beräknas ha sammanfallit med en kraftigt sänkt produktivitetstillväxt. Vändpunkten 2010 och den vikande produktivitetstillväxten runt 2008. Något som sedan dess kompenserats med en i allt högre grad skulddriven, snarare än produktivitetsdriven, tillväxt. Något som jag också diskuterat djupare med Kinamedias redaktör Jojje Olsson i ett specialavsnitt av nämnd nyhetssidas podcast Nya Kalla Kriget.

***

Den skulddrivna tillväxten har resulterat i exceptionellt höga nivåer av kapitalinvesteringar, vilket diagrammet nedan ger för handen. I detta kan de höga nivåerna av materiella investeringar som andel av BNP betraktas i jämförelse med Sydkoreas och Taiwans under jämförbara tidpunkter i deras ekonomiska utveckling. 

Kinas exceptionellt höga nivå kan jämföras med de historiska nivåerna i tabellen nedan, där nio OECD-länders investeringar i fasta tillgångar som andel av BNP kan följas mellan 1976 och 2008. Inget land överstiger 28,5 procent av BNP vid något givet tillfälle. Sydkorea och Taiwan ligger även de under 30 procent av BNP i diagrammet ovan, och det under sina rekordår. Att jämföras med Kina som ligger runt 45 procent under perioden 2015-19, en period utan dubbelsiffrig tillväxt. 

När reform och öppning initierades av Deng Xiaoping 1979 var Kina ett av världens fattigaste länder med en ekonomi långt från den globala tekniska framkanten. Detta faktum gjorde att investeringar i lätt industri var relativt billiga, lätta att lära sig och möjliga att köpa på en global marknad. Med andra ord kunde ganska små kapitalackumulationer, med utländsk expertis, få en hög marginalnytta och produktivitetstillväxt.

I takt med att den kinesiska ekonomin har närmat sig den globala tekniska framkanten har dock marginalnyttan avtagit. Detta då kvarvarande teknik att inkorporera i ekonomin blir allt mer komplicerad och dyr. Många företag kan bygga enkla fabriker, men många högteknologiska produkter kontrolleras i dag av ett fåtal företag med många patent. Exempelvis produceras de litografimaskiner som krävs för att framställa de mest avancerade halvledarna av ett enda företag i Nederländerna. En enda maskin går loss på över en miljard kronor, en investering som få företag kan bära. 

Under de senaste åren har Kina emellertid kraftigt ökat investeringarna i forskning och utveckling i syfte att släppa lös “nya produktiva krafter”, med tonvikt på högteknologisk industri. Som andel av BNP spenderar Kina faktiskt mer än EU, dock fortfarande mindre än USA. Historisk utveckling av investeringar i forskning och utveckling som andel av BNP nedan:

Kina har också gått om USA när det kommer till antal publicerade vetenskapliga artiklar. Samtidigt har andra rapporter lyft fram kvalitetsbrister i de kinesiska vetenskapliga artiklarna, där forskare ofta får betalt efter kvantitet snarare än kvalitet. Kinesiska forskare baserade i Kina är sällan världsledande inom sina fält, enligt samma rapport. Vidare finns det vetenskapligt stöd för att Kinas statsägda företag har betydligt lägre produktivitet när det kommer till investeringar i forskning och utveckling jämfört med icke-statliga företag. Samtidigt som är det just de statsägda företagen som premieras när det kommer till kapitalallokering. Mekanismerna bakom resursallokering och det överdrivna fokuset på kvantitativa målsättningar i Kina har jag tidigare även skrivit närmare om i samband med Covid-19-pandemin.

***

De senaste veckorna har Kinas nya AI-modell Deepseek fått stora rubriker. Marknadsintroduktionen har av vissa beskrivits som ett “Sputnik-ögonblick” för amerikanska konkurrenter och ett bevis för att Kina nu har förmågan att konkurrera i globala teknisk framkant. 

Med andra ord tycks amerikansk hård- och mjukvara ha varit helt nödvändig för att utveckla Deepseek.

Deepseek påstås ha utvecklats till den i sammanhanget minimala kostnaden av 60 miljoner kronor. En siffra som dock endast innefattar de direkta kostnaderna för den lyckade testkörningen av företagets senaste modell V3. Många analytiker avvisar också uppgifterna att Deepseek endast ska ha tränats med Nvidias chip H800, i stället för det marknadsledande H100-chipet. De senare är belagda med exportförbud till Kina sedan 2022, men ett populärt föremål för smuggling via tredje land. Amerikanska konkurrenten Open AI hävdar att de har bevis för att Deepseek använt deras modell för att träna sin egen. Med andra ord tycks amerikansk hård- och mjukvara (Nvidia-chip och amerikanska AI-modeller) ha varit helt nödvändig för att utveckla Deepseek. För en djupare analys av Deepseek rekommenderas Jojje Olsson i Kinamedia och Affärsvärlden. 

Kinas beroende av västerländsk teknik för att kunna producera mer tekniskt avancerade varor är ett mönster som går igen. Ett annat tydligt exempel är Kinas COMAC-program (Commercial Aircraft Corporation of China) som inleddes 2008 i syfte att utveckla inhemska passagerarflyg. Först i slutet av 2022 godkände det kinesiska luftfartsverket det första större  passagerarplanet för kommersiell flygtrafik, C919. Flygplanet är dock enligt en rapport från CSIS, helt beroende av västerländska komponenter. “The C919 is unique in that almost nothing that keeps it in the air is from China”, var omdömet som Scott Kennedy fällde efter att under två års tid ha lett det CSIS-projekt som undersökt Kinas ansträngningar att utveckla egna kommersiella flygplan. Trots enorma statliga subventioner tycks Kina fortfarande ha stora problem att innovera och konkurrera i den tekniska framkanten. 

***

En annan strukturell faktor som nått vägs ände är Kinas möjligheter att öka exporten. Sedan mitten av 2000-talet har exporten som andel av ekonomin nästan halverats. Stora delar av västvärlden har helt enkelt blivit “mättad” på många kategorier av kinesiska varor, till den grad att eventuella kapacitetsökningar i produktionen inte längre fullt ut kan absorberas på en världsmarknad. Detta är ett problem som delvis kommer av den kinesiska ekonomins enorma storlek. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kunder för ett växande utbud kinesiska varor.

Även USA upplever samma predikament, där handel endast utgör runt 25 procent som andel av BNP. Detta att jämföra med 83 procent för Tyskland och 88 procent för Sydkorea. USA parerar dock denna begränsning med en hög inhemsk konsumtion, på över 81 procent av BNP. Detta kan jämföras med Kinas betydligt lägre 55,6 procent. Kinas andel är också betydligt lägre än Japans eller Sydkoreas andelar vid jämförbart ekonomiskt utvecklingsstadium. 

Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kunder för ett växande utbud kinesiska varor.

Kinas låga inhemska konsumtion och höga nivåer av kapitalinvesteringar är dock ingen slump utan ett medvetet policyval. En kurs som Xi Jinping även deklarerat ligger fast med sina uttalanden om för hög konsumtion av varor och att välfärdstjänster förslappar befolkningen. 

En ekonomi med höga kapitalinvesteringar är enklare att styra politiskt än en med hög konsumtion där människors fria val får ta sig uttryck. En stark statlig styrning som också med stor sannolik räddade den kinesiska ekonomin från lågkonjunktur både 2008-11 och 2015–16. De stora stimulanserna som då injicerades i ekonomin styrdes dock i stor utsträckning till kapitalinvesteringar i lågproduktiva statliga företag, statliga banker och lokala myndigheter, något som också fick överspillningseffekter på fastighetssektorn. Denna kapitalinjektion förvärrade de strukturella problem som redan fanns i ekonomin och sköt problemen på framtiden. Bra pengar slängdes efter dåliga, som det ibland heter.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Regimen tycks helt enkelt ha prioriterat kortsiktig ekonomisk stabilitet framför nödvändiga, men potentiellt politiskt riskabla, omstruktureringar av ekonomin. Det är inte heller osökt att dra paralleller till den misslyckade svenska “överbryggningspolitiken” på 1980-talet, där miljarder kronor förslösades på att förhala en oundviklig omstrukturering av ekonomin. Frågan är om kommunistpartiet förmår att genomföra en liknande liberal omstrukturering av ekonomin som de svenska politikerna gjorde under 1990-talet. De har även att ta hänsyn till den bräckliga politiska jämvikten som existerar inom varje diktatur. Hitintills tycks inte kommunistpartiet vara beredda att göra avkall på den ekonomiska stabiliteten och göra vad som krävs för att återvitalisera den kinesiska ekonomin. I Kina vinner politik fortfarande över pengar.

Omslagsbilden föreställer skyskrapor och byggkranar i Beijing. Foto: Ng Han Guan/AP