Samhälle Krönika
S saknar rättspolitisk kompass
Från sambanden mellan den förda migrationspolitiken och brottsligheten till synen på anonyma vittnen och visitationszoner har den socialdemokratiska rättspolitiken präglats av tvärvändningar. Rebecca Weidmo Uvell har hela listan.

Om man bara har makt som ideologi och för länge sedan tappat all annan raison d’être är det lätt att förstå att man står lättklädd i debatten, iklädda kappor som vid minsta pust vänder i debattens vindar. Och där står Socialdemokraterna sedan ett par decennier.
Den kanske mest omdiskuterade 180-graders vändningen såg vi som bekant i migrationsfrågan, där det bokstavligen handlade om veckor mellan att kallas rasist om man ens problematiserade migrationen, till att detta var något alla alltid tyckt och framför allt Socialdemokraterna. Inför valet 2022 ändrade partiet sin hållning kring kärnkraften bara timmar innan deadline. Och så har vi Nato förstås.
Men minst lika omfattande och minst lika dramatisk har den socialdemokratiska omsvängningen i rättspolitiken varit. Jag har här försökt att göra en sammanställning av de viktigaste kappvändningarna på det stora rättspolitiska området.
Länge vägrade Socialdemokraterna att prata om kopplingen mellan kriminalitet och migration.
Stefan Löfven nekade gång på gång till någon som helst koppling mellan migration och kriminalitet och Brottsförebyggande Rådet (Brå) fick inte göra en ny rapport, den gamla från 2005 ansågs vara tillräckligt aktuell. Den visade en otroligt överrepresentation, inte minst från män från Mellanöstern och Afrika söder om Sahara.
2018 sade till och med Morgan Johansson, då justitieminister, i en intervju med BBC att det inte fanns någon som helst koppling mellan kriminalitet och migration.
Först 2020 vände Socialdemokraterna. Brå fick till slut fick uppdraget och släppte en ny rapport 2021, som visade att personer födda i Sverige med invandrade föräldrar hade en ännu större överrepresentation. Inte minst utgör andra generationens invandrare majoriteten av gängkriminaliteten.
Socialdemokraterna var också länge emot visitationszoner, så sent som 2021 uteslöt Morgan Johansson dem helt. Bara två år senare framförde partiet det som en egen idé och tidigare i år menade den rättspolitiska talespersonen Teresa Carvalho att hela södra Stockholm skulle utgöra en egen zon. Samma sak med anonyma vittnen, där vändningen kom först i höstas.
S har inga problem att framställa förslag från andra partier som sina egna eller framställa det som att man alltid tyckt så.
Ända fram till 2020 vägrade Socialdemokraterna att lägga några som helst förslag om att utvisningar av brottslingar måste öka, tills de tillsatte en utredning. Först valåret 2022 svängde man och föreslog att fler brottslingar måste kunna utvisas.
En viktig del i brottsbekämpningen, inte minst den mot välfärdsbrottslighet och bedrägerier som är en central inkomstkälla för gängen, är att häva sekretessen mellan myndigheter.
I Sverige har vi länge haft den otroligt märkliga ordningen där individer tvingas ha en stor mängd privat information öppen, som var man bor, vilken bil man kör och ens inkomst, men mellan myndigheter har man ”på grund av personlig integritet” haft sekretess. En konsekvens av detta har exempelvis varit att Försäkringskassan förbjudits att kolla om en person också har ersättning från Arbetsförmedlingen.
Så sent som i juni 2022 var Socialdemokraterna tveksamma till att göra något åt det, bara för att den 25 augusti samma år i sitt valmanifest ändra sig.
Fram till september 2024 var förslaget att avlyssna barn under 15 år dåligt, tills partiet ändrade sig och passade på att byta talesperson igen några veckor senare. Den 1 oktober 2024 utsågs Teresa Carvalho och Ardalan Shekarabi fick nöja sig med arbetsmarknadsportföljen.
Socialdemokraterna har heller inga problem att framställa förslag från andra partier som sina egna eller framställa det som att man alltid tyckt så. En mer ödmjuk approach, som att konstatera att man tidigare haft fel, skulle aldrig falla en socialdemokrat in.
Om man vill se saker från den ljusa sidan kan man konstatera att det är bra att partier kan ändra sig och att det viktigaste är att saker blir gjorda på ett område som länge varit eftersatt. Men ett parti som bara kan ändra sig för att debatten svänger åt det hållet, och för att man annars riskerar att förlora valet, visar att de inte har någon ideologi, ingen kompass och att någon vilja att lösa verkliga problem inte existerar. Det är deprimerande helt enkelt.
Socialdemokraterna visar gång på gång, inte minst genom detta rättspolitiska kappvändande, att det i allra högsta grad är sant att deras ideologi sedan länge reducerats till makten. Man vill styra för styrandets skull, inte för att man har några visioner om vilket Sverige som kan bli eller laga det som är trasigt. De vill ingenting. Frågan är om de i dag ens kan någonting längre.
De regerade åtta år och ville hellre avskaffa värnskatten och införa marknadshyror i nyproduktion än att förlora makten, och under tiden gjorde de väldigt lite vettigt i rättspolitiken. Allt medan Sverige rusade upp till förstaplatsen för sprängningar och skjutningar i Europa.
Socialdemokraternas rättspolitik just nu kan sammanfattas med följande – too little, too late.