Janerik Larsson:
Med hela världen som publik
Utblick Essä
För att förstå Donald Trumps agerande som president måste man förstå hans karriär som dokusåpastjärna och hans besatthet av tittarsiffror. Det konstaterar Janerik Larsson.
Medarbetare i Vita huset kallar enligt Wall Street Journal det som nu pågår för säsong två av dokusåpan Donald Trump – fast med en större budget.
President Trump producerar nu sin egen dokusåpa som framställer honom som unikt handlingskraftig jämfört med president Biden. Kanonaden av utspel har lämnat kritiker, pressen och i huvudsak den författningsenliga ordning som är det tredje benet i den amerikanska ordningen (kongressen, presidenten, domstolarna) omtumlade och i olika utsträckning förvirrade.
Eftersom USA inte har en parlamentarisk ordning är det inte i första hand kongressen utan domstolarna som framöver kommer att hantera Trumps utspel, även om mediernas analyser och folkopinionen kommer att märkas efterhand. Det är val till kongressen den 3 november 2026 då hela representanthuset och en tredjedel av senaten ska väljas.
De intensiva medieutspelen utgår från ett förslag som Trumprådgivaren Steve Bannon framförde långt före det senaste presidentvalet och som återfinns i Jonathan Karls Tired of Winning (2023). Karl, som arbetar för ABC News i Washington DC, har skrivit en serie starkt Trumpkritiska böcker.
Det är viktigt för förståelsen av Donald Trump i dag att gå tillbaka till tre aspekter av hans liv. För det första tiden som huvudpersonen i dokusåporna ”The Apprentice” och ”Celebrity Apprentice”, från 2004 och fram till februari 2015 kort innan Trump tillkännagav att han ville bli USA:s president. För det andra de svåra åren efter att han lämnat Vita huset i januari 2021, då han ansågs helt uträknad. Och för det tredje det faktum att Trump är en hypokondriker vars paranoia alltid varit en förklaring till hans agerande.
Hans omtalade förkärlek för hamburgare från McDonald’s beror på att Trump vet att ingen kan förgifta alla kedjans hamburgare.
Det sistnämnda berörs just nu inte i amerikanska medier eftersom Trumps kamp mot medierna framkallat en betydande skräck för stämningar och dyrbara juridiska processer.
Men vad vi vet om hypokondrikern Trump är att han har en enorm skräck för att bli förgiftad. Hans omtalade förkärlek för hamburgare från McDonald’s beror på att Trump vet att ingen kan förgifta alla kedjans hamburgare så om man väljer ut en enda hamburgare för honom kommer den inte att vara förgiftad.
Trumps skräck för radioaktivitet som är en viktig del av hans hypokondri är väl känd ända sedan han 1990 i en intervju i Playboy berättade om sin skräck för kärnvapenkrig:
It’s a very important element in my thought process. It’s the ultimate, the ultimate catastrophe, the biggest problem this world has, and nobody is focusing on the nuts and bolts of it. It’s a little like sickness. People don’t believe they’are going to get sick until they do. Nobody wants to talk about it. I believe the greatest of all stupidities is people’s believing it will never happen, because everybody knows how destructive it will be, so nobody uses weapons. What bullshit.
När Trump installerades som president 2017 var det den så kallade kärnvapenfotbollen som egentligen var det enda han var riktigt intresserad av. Den följer honom nu återigen överallt. ”The nuclear fotball” möjliggör att han kan starta ett kärnvapenkrig.
Trump har också i olika sammanhang understrukit att han är mycket kunnig om kärnvapen bland annat på grund av sitt släktskap med fabrodern John Trump som var professor på MIT-universitetet.
Det talas ofta med förundran över Trumps fascination inför Putin och Xi. Det är dessa tre som har makten att förinta världen. Det är, tror jag, i synnerhet Putin som injagat skräck i Trump inför perspektivet kärnvapenkrig som skulle leda till dödande radioaktivitet. Detta är alltså min hypotes, men Trumps agerande och uttalande om Rysslands krig mot Ukraina tycker jag stämmer in i denna bild.
Viktigt att veta är att Trumps skräck för förgiftning precis som hans merkantilism och tankar kring handelskrig är uppfattningar som präglat honom i decennier. Detta är med andra ord Trumps fasta föreställningsvärld.
Därifrån är steget inte långt till hans enormt starka önskan om uppmärksamhet och det som gjorde att han 2015 valde att bli presidentkandidat.
Centralt för Trump som dokusåpastjärna var tittarsiffrorna och så är det fortsatt.
Centralt för Trump som dokusåpastjärna var tittarsiffrorna (”ratings”) och så är det fortsatt. Trump vill se sig själv som USA:s mest kända person och i dag handlar det givetvis om att vara världens mest kända person. Till skillnad från Putin och Xi kontrollerar han ju inte medierna direkt men genom att hela tiden dra till sig maximal medieuppmärksamhet blir effekten densamma.
Hollywood och tv-industrin speglas i tidskriften Variety och dess redaktör Ramin Setoodeh utkom förra året med den fängslande boken Apprentice in Wonderland – How Donald Trump and Mark Burnett Took America Through the Looking Glass och det är en fängslande läsning om Trumps kamp för att behålla så mycket av USA:s uppmärksamhet som möjligt (det vill säga tittarsiffror).
Jonathan Karl berättar i sin bok bland annat om hur Trump vid ett möte med Kinas diktator Xi ägnade mötet åt att berätta för Xi om sitt fenomenala mediegenomslag och de rekordhöga tittarsiffrorna. För Trumps sakkunniga medarbetare var detta ett tillfälle då de stängde av tolkningen av samtalet eftersom det var så extremt pinsamt.
Setoodehs bok bygger på en serie intervjuer om Apprentice-programmen med Trump under åren efter att han lämnat Vita huset, och för den som haft svårt att förstå varför Trump aldrig accepterade valutslaget 2020 blir det uppenbart i boken. Själva tanken att den narcissistiske Trump för en sekund skulle erkänna sig besegrad bygger på en helt felaktig bild av hur denne fungerar mentalt.
Jag skrev i SvD den 24 januari 2016, vid en tidpunkt då få trodde Trump skulle bli vald, om att Donald Trump då sagt följande: ”I could stand in the middle of 5th Avenue and shoot somebody and I wouldn’t lose voters.” Det är ett helt karakteristiskt Donald Trump-uttalande.
Michael d’Antonios 350-sidiga bok Never Enough: Donald Trump and the Pursuit of Success (2015) berättar om en på många sätt mycket amerikansk karriär där just presidentkandidatrollen kanske inte ska ses som helt seriös utan främst som ett sätt att ytterligare förstärka det som varit det centrala i Trumps livsgärning, nämligen att till varje pris framhäva varumärket ”Trump”.
Substansen spelar ingen roll – bara ytan.
D’Antonio citerar en sociolog som kommenterar den tidsålder Trump är en perfekt illustration av: ”No one cares if you are good. People only care if you are good-looking and rich.”
Substansen spelar ingen roll – bara ytan. Och Trump har varit en av de som mest hänsynslöst odlat sin narcissism med hjälp av PR-män och främst genom att själv vara sin egen bäste PR-man som genom helt orimliga uttalanden förflyttat uppmärksamheten från hans misslyckanden.
Setoodehs bok och Politico-journalisten Meridith McGraws Trump in Exile (2024) bygger på intervjuer under Mar-a-Lago-åren. Det är viktigt att nu komma ihåg hur utslagen Trump var när ingen förnuftig människa trodde på sagan om valfusket. Det etablerade USA och inte minst huvuddelen av det republikanska partiets elit var övertygade om att Trumpåren i Vita huset bara var en pinsam parentes.
Men Trumps förmåga att efterhand övertyga en växande grupp intensivt Trump-lojala människor att det var han som var det republikanska partiets väg framåt och att han skulle återkomma som president är den centrala berättelsen om denne märklige amerikan.
Han skulle hämnas. Det vi nu upplever är hämnden iscensatt som en extremt snabbrörlig dokusåpa.
”The Apprentice” och ”Celebrity Apprentice” är alltför lite kända i Europa, vilket kan vara en förklaring till att Trumps kraft i USA underskattas. I Trumps dokusåpor var det i första omgången okända amerikaner och i andra omgången kändisar som skulle utföra olika arbetsuppgifter av mer eller mindre absurt slag, men de skulle utföras inom ramen för Trumps företag och det var i slutändan han som högste chef som betygsatte deltagarna och sparkade ut de som han tyckte misslyckats med de nu berömda orden ”You’re fired”.
Det var detta sällsamma sätt att leda den första Trump-administrationen som ledde till avskedandet av fem inrikesministrar, fyra stabschefer i Vita huset, sex nationella säkerhetsrådgivare, två försvarsministrar och ett otal advokater.
Det är denna makt som nu skrämmer de Trump-lojalister med högst varierande kompetens som nu sitter på de centrala maktposterna. Under den första Trump-perioden bestod dessa av i huvudsak mycket erfarna och hederliga personer, men för en dokusåpa passade de illa. Därför sparkades de kompetenta ut och ersattes av de som Trump trodde skulle vara blint lojala. Om de inte delade hans åsikt åkte de ut.
En del av USA:s författningsfäder tänkte sig för övrigt att den nya staten skulle styras av en kung.
Det är denne Donald J. Trump som nu är USA:s överbefälhavare. Att presidenten har den makten beror på att författningen tillkom under frihetskriget i slutet av 1700-talet då behovet var stort av en stark militär ledare. En del av USA:s författningsfäder tänkte sig för övrigt att den nya staten skulle styras av en kung. Just den tanken ligger säkert mycket nära Donald Trumps föreställningsvärld.
I dessa dagar är det viktigt att komma ihåg vad som hände före attacken mot kongressen den 6 januari 2021. Då godkändes valresultaten av en lång rad hederliga republikanska politiker. Det fanns och finns säkert i grunden i dag en stark motståndsrörelse mot Trump som nu väntar på sitt tillfälle att ta upp kampen om ett USA som inte är en evig dokusåpa utan en hyfsat stabil demokrati.
Då spelar domstolarna en central roll. Det är en process som bara börjat och som med tiden kan komma att hamna i USA:s högsta domstol i fler fall än det som nu redan är där.
Vad som kommer att ske de närmaste åren är det ingen som vet, men i grunden är min uppfattning att Trump utmanar krafter som han i längden inte kommer att kunna besegra.
Under tiden kan mycket komma att få en olycklig utveckling – Ukrainafrågan kanske främst – men den amerikanska demokratin borde kunna återkomma efterhand i full kraft.
Här spelar domstolarna, kongressen och medierna i olika utsträckning viktiga roller, men som jag ser det är det dokusåpaperspektivet som är den faktor som måste in i helhetsbilden för att man ska förstå det som nu håller på att ske. Det kommer bli mycket internt bråk också i denna Trumpadministration.
De amerikanska väljarna kommer i mellanårsvalet 2026 fälla ett avgörande och sedan är det dags för presidentval igen 2028. Donald Trump avgör inte ensam hur USA:s roll i världen ser ut framöver och som Washington Post-kolumnisten George F Will påpekade nyligen: glöm inte att det kommer en tid efter Trump.
Omslagsfoto föreställande Donald Trump, då känd från dokusåpan The Apprentice, hos NBC Universal i januari 2015: Shutterstock