Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Vi måste ta våld i lesbiska relationer på allvar
När det gäller våld i nära relationer hamnar frågan snabbt i diskussionen om mäns våld mot kvinnor. Det visar på hur dåligt förberett samhället är på att skydda både de som utsätts för våld av en icke-manlig partner, och de brottsoffer som inte själva är kvinnor, skriver Karin Pettersson.
Den som slår in orden “kvinnors våld mot kvinnor” i en sökmotor får en eller två sökträffar till sidor om just detta, därefter går resultaten direkt över i formuleringen “mäns våld mot kvinnor”. Det är ett tecken på vad en ny forskningsöversikt om HBTQI-personer och våld i nära relationer visar – nämligen att skygglappar och förutfattade meningar gör samhällets stödinsatser sämre på att hjälpa våldsutsatta vars förövare inte är en heterosexuell man.
När det gäller risken att utsättas för våld så är personen du är i en relation med den statistiskt sett vanligaste förövaren. Det är i sig hjärtskärande – tanken på att personen som ska älska och skydda en allra mest, och den plats, hemmet, som ska vara den allra tryggaste, kan bli motsatsen.
Samtidigt är våld i nära relationer svårt att både upptäcka och rå på för samhällets hjälp- och stödinsatser, och i förlängningen rättsväsendet. Det hör till våldets natur att det finns en tystnadskultur. Den som utsätts upplever ofta en skam, som förvärras av förövaren. Det blir blåmärken som sminkas över, polisanmälningar som inte görs, fasader som hålls uppe även av den som skadas mest.
Blåmärken som sminkas över, polisanmälningar som inte görs, fasader som hålls uppe även av den som skadas mest.
Vad forskningsöversikten visar är även hur olika skygglappar och blinda fläckar påverkar, och förvärrar, situationen för de våldsrelationer som inte uttrycker sig genom en mans våld mot en kvinna. Eftersom just mäns våld mot kvinnor är den absolut vanligaste formen av våld i nära relationer är det mot detta samhällets insatser riktats, och både forskningen och utbildningen av vård- och utryckningspersonal har utformats efter det narrativet. Narrativet förstärker utsattheten; Det är få homosexuella, bisexuella och transpersoner som polisanmäler våld i nära relationer och mörkertalet beräknas vara mellan 95-97 procent.
Det skapar en dubbelbestraffning genom en brist på förståelse. Fenomen som drabbar HBTQI-personers parrelationer, men är långt ovanligare i heterosexuella parrelationer, har samhället sämre förståelse för, och mindre utvecklade verktyg för att förhindra när relationen urartar i våld. Det är vanligare att HBTQI-personer döljer sina parrelationer än att heterosexuella gör det, av en rad olika skäl. Det innebär att den isolering av den våldsutsatta som är en så central del av relationsvåldet redan är påbörjad, och även att möjligheten att söka hjälp själv, eller få hjälp genom att någon annan larmar, är längre bort.
Den isolering av den våldsutsatta som är en så central del av relationsvåldet är redan påbörjad.
När det gäller kvinnor som utsätts för våld av andra kvinnor, eller män som utsätts för våld av kvinnor, spelar även de idéer samhället har om kvinnor överlag – omhändertagande, sexuellt passiva och icke-aggressiva – in. Vi har generellt svårt att se kvinnor som förövare.
Fördomar om hur kvinnor är, de höga förväntningarnas sexism så att säga, drabbar även andra delar av det brottsförebyggande arbetet. Kvinnor kopplade till gängkriminaliteten glider lätt förbi lagens långa arm, eftersom de antas sakna egen agens. De ses som intvingade eller lurade snarare än utövare i egen rätt. Samhället chockeras när kvinnliga förövare uppdagas, som när två tonårsflickor mördade en tredje förra året, eller när en kvinna i Uppsala hade en central roll i en stor narkotikaliga.
Idéer samhället har om kvinnor överlag – omhändertagande, sexuellt passiva och icke-aggressiva – spelar in.
De kvinnliga förövarna vet givetvis om detta, och hur de ska spela med i det. Det gäller både i den organiserade brottsligheten och i nära relationer, där våldsutövarens manipulation ofta sträcker sig längre än enbart till den de våldför sig på – vårdpersonal, vänner, familj och utryckningspersonal dras även de bakom ljuset. Ett fall där en kvinna blev misshandlad av sin kvinnliga partner framför vårdpersonal sågs det inte som vad det var – våld i nära relation – eftersom de var så låsta till den heteronormativa bilden av att de som skadar kvinnor uteslutande är män. Det cementerade i det fallet den våldsutsatta kvinnans bild av att ingen hjälp fanns att få, enligt en intervju med henne som studien hänvisar till.
Forskningsöversikten är gjord av Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) och utgör del av det regeringsuppdrag som gavs till Jämställdhetsmyndigheten om att kartlägga HBTQI-personers utsatthet för våld i nära relationer och analysera behov av insatser. Vad den visar med klartext är att våra hjälp- och stödinsatser är för stuprörsseende när det gäller våld i nära relationer. Här behövs bättre utbildning och kunskap, både i form av mer forskning och i tydligare verktyg till de yrkesgrupper som möter de våldsutsatta, som akutvård, pyskvård och stödlinjer.
Även på samhällsnivå behöver mycket göras. Genomgående i denna rapport och tidigare på temat har en problembeskrivning identifierats; nämligen att tanken på våld i nära relationer som inte är mäns våld mot kvinnor är så främmande att även de våldsutsatta har svårt att komma till insikt om vad som händer dem.
Våld i nära relationer förekommer i alla samhällsskikt och grupperingar. Det tar sig olika uttryck beroende på faktorer som kön, genus, sexuell läggning, och ålder samt religiös, kulturell och socioekonomisk bakgrund och balans. Ju bättre vi blir på att prata öppet om det, desto lättare gör vi det för dem som utsätts att våga söka vård. Ska våldsutsatta skyddas måste skygglapparna försvinna.