Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Banta riksdagen för demokratins skull
Sveriges riksdagsledamöter är alltför många. Med ett system som gynnar anonymitet tas väljarnas makt att bestämma sina lagstiftare i praktiken ifrån dem, skriver Karin Pettersson.
Vilka är folkets främsta företrädare, egentligen? Regeringsformen talar klarspråk på den punkten; riksdagen. Dessa 349 individer stiftar våra lagar, granskar rikets styre, bestämmer hur hög skatten ska vara och vad pengarna ska gå till. Men vilka de är vet vi inte riktigt, trots att vi har satt dem där genom att lägga lappar med deras namn i valurnorna i september vart fjärde år.
Att de är 349 vet vi, likaså att de representerar åtta partier. Går vi längre än så sjunker andelen av väljarna som har koll snabbt. Ett antal rokader i regeringen har medfört ersättare som snurrar till det i skallen, och både Liberalerna och Centerpartiet har bytt partiledare sedan sist det begav sig – även Miljöpartiets två språkrör är nya på posten sedan riksdagsvalet 2022. Hur många av de riksdagsledamöter som kommer att skrida in på det högtidliga öppnandet av riksmötet den nionde september kan du, handen på hjärtat, namnet på?
Antagligen rätt få. 2022 lanserades hemsidan ranka riksdagen – där två riksdagsledamöters bilder ställdes mot varandra, under en fråga om vem som var hetast. Kritiken mot hemsidan, och topplistan den utsåg, lät inte vänta på sig – idag är texten utbytt till den mer finkänsliga frågan “Vem har bäst vibe?”. Problemet med riksdagens Hot or Not var inte att den rankade politikers utseende, utan att så många av ansiktena var helt okända för folket de är tänkta att representera.
Problemet med riksdagens Hot or Not var att så många av ansiktena var helt okända för folket de är tänkta att representera.
Vår stora riksdag – vars ledamöter är 174 fler än sina danska kollegor, 149 fler än i Finland och hela 180 fler än norrmännen – försvaras ofta i nordisk kontext med att vår befolkning är långt större än våra grannländers. Men vi har haft 349 sedan 1976, trots att vår befolkning sedan dess har ökat med drygt 2,4 miljoner människor.
Hur siffran 349 bestämdes råder det delade meningar om. Att 350 mandat var dumt lärde vi oss den hårda vägen efter att enkammarriksdagen infördes 1971 – ett jämnt antal ledamöter kan leda till att det blir lika i voteringar, vilket är dumt om man vill få något gjort. Därför försvann ett inför valet 1976. För att komma in i riksdagen behöver ett parti nå över spärren på fyra procent – eller nå över tolv procent i en viss valkrets, vilket ger dem rätt till mandat från den valkretsen. 4 procent ger 16 mandat, vilket kan låta logiskt givet att riksdagens arbete är fördelat på 15 utskott, utöver EU-nämnden.
Att riksdagsledamöterna behöver vara många för de små partiernas skull kan låta schysst, men dagens system är mest tacksamt för de anonyma företrädarna i de största partierna. De 16 riksdagsledamöterna för Liberalerna, riksdagens minsting, är i hög grad talespersoner och partiets ansikte utåt för frågorna som ligger på deras bord. Ska en riksdagsledamot för Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna hamna i TV-rutan krävs det nästan att de är talespersoner, eller har brutit partilinjen, för att de ska vara intressantare än partiledarna.
Dagens system är mest tacksamt för de anonyma företrädarna i de största partierna.
Det finns även en vilja till god representation för hela riket bland riksdagsledamöterna. Därför har vi 23 valkretsar, ungefär ett per landskap och fler i storstadsregionerna. Men ärligt talat; är det någon som tror att en moderat väljare i Umeå verkligen känner mer representerad av en norrländsk socialdemokrat än en skånsk partikamrat?
Det verkar inte så. I sin analys av valet 2022 konstaterar SOM-institutet att en knapp fjärdedel – 23 procent – av väljarna korrekt kunde namnge en riksdagskandidat från den egna valkretsen, lägst resultat någonsin. Än mer skrämmande är det att endast 38 procent av de som personröstar kommer ihåg vem de la sin röst på, och att bara tio procent tycker att bra kandidater är viktigt för deras personval. Personröstningen infördes 1995, men för varje val är det allt färre väljare som nyttjar den möjligheten. 2018 personkryssade fem personer sig in, 22 var siffran nere på två.
När regeringen utses jagas de nya statsråden av media. Har de lik i lasten? Skelett i garderoben? De utvärderas och granskan och ställs till svars. Men när de nya riksdagsledamöterna väljs intervjuas de kanske av sin lokaltidning på hemorten, och får ett inslag i nationell media om det går att knyta ett superlativ till dem – yngst, äldst – sedan glöms de, om de inte går och blir vildar.
Att systemet lever kvar idag är troligtvis för att det skulle krävas ett riksdagsbeslut för att ändra det.
Det gör det demokratiska systemet en otjänst. Riksdagens ledamöter behöver vara kända för folket de ska representera. Att systemet lever kvar idag är troligtvis för att det skulle krävas ett riksdagsbeslut för att ändra det – och ingen vill göra det svårare att kunna behålla jobbet. Godhjärtade förslag slås ner.
Med en mindre riksdag skulle vi inte bara bespara miljoner på deras arvoden – 78 500 i månaden som grundarvode – och på de attraktiva övernattningslägenheterna som skulle kunna säljas i Gamla Stan – vi skulle också få en mer transparent, mer representativ demokrati.
I skrivande stund är det lite mindre än 13 månader – 409 dagar – kvar till nästa riksdagsval. Inom partierna har valstrategier redan börjat förberedas, och listor sättas. Vilka som kommer ges det ärorika uppdraget som folkets främsta företrädare då vet ännu ingen – och om inget händer kommer vi knappt veta det när de är valda heller.