Ekonomi Åsikt
Håll inte andan för en stor skattereform
Debatten om en bred skattereform har tagit fart igen efter att en antologi om skattesystemet släppts. Men de politiska avvägningarna talar emot att det kommer att ske, och politiker bör i stället fokusera på små reformer som leder i rätt riktning, skriver Patrick Krassén, skatteexpert på Företagarna.
Skatterna är tillbaka på dagordningen, konstaterade nationalekonomen Klas Eklund i SvD nyligen (15/6). Sanningen är förstås att de aldrig är helt borta från dagordningen – men de diskuteras oftast i delar, inte som helhet. Klas Eklund vill gärna skissa fram en stor skattereform. Är det en framkomlig väg?
Eklund – tidigare bland annat sakkunnig i Finansdepartementet på 1980-talet, sedermera verksam vid SEB och advokatbyrån MSA, i dag chefsstrateg på Dahlgren Capital – skriver det inledande kapitlet i en nyutkommen antologi, ”Experternas guide till skattegalaxen” (Eddy förlag, 2025). Hans artikel i SvD är ett destillat av bokkapitlet, som i sin tur är en kortare version av det Eklund framställde i ESO-rapporten Vårt framtida skattesystem 2020.
I korthet pläderar Eklund för en skattereform där skatterna på arbetsinkomster sänks, bland annat genom ett (i alla fall antytt) avskaffande av den statliga inkomstskatten, mer enhetlig kapitalinkomstbeskattning, höjd skatt på ägarlett företagande och ISK-sparande, ny fastighetsskatt, avskaffade (eller avtrappade) ränteavdrag för bolåneräntor och en enhetlig moms på 25 procent.
Många ekonomer drömmer om en dylik stor skattereform, som löser många upplevda problem med dagens skattesystem.
Många ekonomer drömmer om en dylik stor skattereform, som löser många upplevda problem med dagens skattesystem – undantag, skevheter, dyra kontrollsystem. Eklund motiverar också sitt skissade skattesystem med att det kan dra in efterlängtade medel för att finansiera den militära upprustning som så gott om alla anser vara nödvändig.
I Januariavtalet (2019–2021) fanns en dröm om en stor skattereform: punkt 4 i avtalet (för övrigt det som ledde till Klas Eklunds ESO-rapport). Punkten innehöll inte mindre än tolv målsättningar med en sådan reform – vissa av dem sinsemellan motstridiga. Och nej, det blev inget av den där reformen.
Frågar man de flesta väljare om de vill betala mer i skatt själva för att riksdagen ska kunna uppnå ett på papperet bättre fungerande skattesystem, är det troliga svaret nej. Detta är kärnan i varför skattereformer som skissas fram vid olika skrivbord har liten chans att kunna genomföras: Få röstar för systemvårdande reformer hellre än förslag som gynnar den egna plånboken, närsamhället, ”AB Sverige” eller möjligen favoritregeringens omvalsmöjligheter. Den stora skattereformen 1990 (”århundradets”) genomfördes också mellan val – inget av de partier som genomförde den hade gått till val 1988 på att göra det.
Men finns det då inte något i det Eklund antyder, att man kan motivera en reform av skattesystemet med angelägna kommande ökningar av offentliga utgifter? Tja, önskan bland vissa att spendera andra människors pengar tycks vara hyfsat konstant, oavsett om skälen är behov av försvarsupprustning, fler sjukhussängar, batterifabriker eller en ny kommunal simhall. Ändamålen går så gott som alltid att motivera på något sätt som är svårt att motsäga. 2020, när Klas Eklund föreslog ungefär samma skattereform som i SvD häromdagen, fanns inget överväldigande politiskt tryck för ökade försvarsinvesteringar; då var motiven globalisering, digitalisering, miljöaspekten och covid-19.
Det ovan sagda är inte avsett som kritik mot Klas Eklund. En så pass garvad samhällsdebattör och kompetent ekonom är förstås medveten om att det som vore önskvärt i sak och som kan utformas teoretiskt välfungerande vid skrivbordet, kräver ett politiskt moment för att kunna genomföras.
Om det inte går att komma framåt med en ”stor skattereform” politiskt, går det då att göra partiella reformer? Absolut.
Om det inte går att komma framåt med en ”stor skattereform” politiskt, går det då att göra partiella reformer? Absolut – avskaffandena av arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna, sänkningen av bolagsskatten och skatten på ISK-sparande, införandet av jobbskatteavdragen, ändringen av momssatser och beskattningen av fåmansföretagare är bara några exempel på betydelsefulla förändringar som genomförts de senaste två årtiondena, utan att vara del av en uttalad stor skattereform.
Åter till Klas Eklund. Han antyder ju några konkreta skatteförändringar. Har de politisk potential?
Sänkta skatter på arbetsinkomster – det har genomförts av både sittande regering och under Januariavtalskonstellationen, såväl på medelinkomster som för de högsta marginalskatterna. Således bör viss politisk öppning finnas för att göra det igen. Kanske mäktar ingen med att avskaffa den statliga inkomstskatten på ett bräde – men en sänkning av skattesatsen eller en bitig höjning av brytpunkten till exempelvis 80 000 kronor vore ett första steg att ta.
Avskaffande av Rot, Rut, 3:12-reglerna för fåmansföretag – dessa och snarlika ”incitamentsbetonade” skatteregler (lättnader för personaloptioner, utländsk expertpersonal, FoU-arbete) har som Eklund framhåller motiverats med de höga marginalskatterna på arbetsinkomster. Det finns förenklingsargument för att avskaffa dem i samband med att den statliga inkomstskatten avskaffas. Det politiska kruxet ligger i hur det ska ske.
Ett vanligt förslag är en ny fastighetsskatt – ”nationalekonomernas favoritskatt”, eftersom den träffar en skattebas som inte kan flyttas utomlands, och därför är stabil som intäktskälla för staten. Dock, som Eklund påpekar i sitt bokkapitel, hade den tidigare fastighetsskatten låg legitimitet bland befolkningen. Han framför att en ny fastighetsskatt i så fall måste införas som del av en sänkning av skatten på arbete, och med ett generöst undantag för låginkomsthushåll – vilket går emot idealet om enhetlighet.
En annan idé är mer sammanhållen kapitalinkomstskatt – i dagsläget kan sådana inkomster träffas av flera olika skattesatser mellan 20 och 30 procent. Ur systemsynpunkt är det förstås inte snyggt; men det har bakgrund i en analys av risktagande, incitament och kapitalrörlighet som inte har minskat i betydelse de senaste 20 åren – snarare tvärtom. För vissa skatter är det internationella konkurrensläget viktigare än andra. Här kan också nämnas att Eklund inte går närmare in på bolagsskatten, kanske den skadligaste av alla skatter ur tillväxtperspektiv; det finns goda argument för att Sverige borde följa den internationella trenden och sänka den, för att främja investeringar (ett förslag om sänkning från 20,6 till 20 procent har remitterats av regeringen inför budgetförhandlingarna).
Och så förespråkas ibland enhetlig moms – det var idealet vid skattereformen i början av 1990-talet, och har förordats i alla större utvärderingar av skattesystemet de senaste 20 åren. Även för denna skatt tänker sig många ekonomer att det är en säker skattebas, som skulle kunna inbringa sköna miljarder till staten att omfördela, om undantag och sänkta skattesatser avskaffades. Det finns onekligen goda skäl även ur företagssynpunkt att förenkla momssystemet; differentierade momssatser och momsregler vid gränsöverskridande handel är de största källorna till krångel för småföretag, enligt Företagarnas undersökningar. Men momsen, som är en skatt som slutligt är tänkt att träffa konsumenter, bör inte utformas för att vara en skatteintäktskälla för att bekosta vissa statliga utgifter, som Klas Eklund antyder (försvarsutgifter i synnerhet) – i synnerhet eftersom Sverige inte har ett system där vissa skatteintäkter kan öronmärkas till särskilda statliga utgifter.
Vad ska vi då göra med skattesystemet? Det är lockande att skriva om det helt. Mer framkomligt är dock i min mening att göra gradvisa reformer, i en tydlig riktning som främjar ekonomisk tillväxt kontinuerligt. Vissa delar, som momsen, skulle kunna ses över mer sammantaget i bredare politisk samsyn, men för de skatter som alltjämt är föremål för politisk motsättning ska nog Klas Eklund och andra teoretiker inte hålla andan för en stor reform.