Utblick Krönika
Post-koloniala perspektiv har gjort Gaza till en konflikt utan slut
Allt fler i Väst har kommit att se Israel som en sista utpost för västerländsk kolonialism. Detta perspektivskifte i synen på Israel förklarar både FN-systemets hantering av Gazakriget och varför konflikten lär fortsätta, skriver Janerik Larsson.
”Kill Jews, Get Your Own State.”
Det var rubriken på en ledare i Wall Street Journal som kommenterade ett uttalande i Al Jazeera av Ghazi Hamad, medlem av Hamas politbyrå, som pekade på att utan massmorden på judar den 7 oktober 2023 skulle inte nu länder som Frankrike, Kanada och Storbritannien vilja erkänna Palestina som stat.
Wall Street Journal fortsätter:
”The three Western countries are demanding that Israel accept a cease-fire deal, but Israel already has. Hamas rejects it. And after the recognition news, Hamas won’t even come to the table. It prefers to foil aid distribution to Gaza and drag out the civilian suffering, confident it can manipulate Western opinion by blaming Israel for the hunger photos it uses to influence the gullible West.”
Den lättlurade västvärlden kan diskuteras i ett historiskt perspektiv.
Indien var medlem i FN:s särskilda Palestinakommission och förespråkade tillsammans med Iran och Jugoslavien en plan för två autonoma stater, en arabisk och en judisk, inom ett förenat federalt Palestina. Planen gick i stöpet, varpå Indien anslöt sig till de arabiska och afrikanska länder som i november 1947 röstade emot FN-resolutionen om att dela upp Palestina i en judisk och en arabisk stat.
I den indiske författaren Pankraj Mishras bok Världen efter Gaza (Ordfront 2025) belyses en syn på Israel som är främmande för många i västvärlden, särskilt de som har minnen av andra världskriget och uppbyggandet av Israel, men när man ser dagens unga palestinaaktivister så är hans ord trots allt värda att beakta.
Mishra skriver att ”minnet av Förintelsen har förvridits i syfte att legitimera massmord och skylda över det moderna Västerlandets långa historia av våld mot människor utanför väst”.
Israel ses i det perspektivet som sista utposten i västmakternas kolonialism, som Edward Saids Orientalism gjort generation efter generation av universitetsstuderande medvetna om. Mishra skriver:
”En allt större krets av unga västerländska och icke-västerländska medborgare utpekar Israel som en brutal, bosättarkolonialistisk regim som efterträvar judiskt herravärlde, uppbackad av högerextrema västerländska politiker och medlöpande liberaler. (—) Den judiska identitet som grundar sig på minnet av offerskap och tillhörigheten till en grupp bestående av nutida eller historiska offer, utmanas aggressivt av andra identiteter med en liknande konstruktion.”
Det perspektivet torde vara en förklaring till FN-systemets hantering idag av Israel/Gaza. Att det är Hamas som förhindrar distributionen av livsmedel med mera i Gaza är inte något som FN-aktörerna lyfter fram. Tvärtom.
Att det är Hamas som förhindrar distributionen av livsmedel med mera i Gaza är inte något som FN-aktörerna lyfter fram.
Att medlemmar i FN:s säkerhetsråd nu lyft frågan om erkännande av Palestina har givetvis skapat en i viss mån ny situation. Men man ska inte glömma bort den långa listan på FN-medlemsstater som tidigare intagit samma ståndpunkt.
Länderna som har erkänt Palestina:
1988: Algeriet, Bahrain, Irak, Kuwait, Libyen, Malaysia, Mauretanien, Marocko, Somalia, Tunisien, Turkiet, Jemen, Afghanistan, Bangladesh, Kuba, Indonesien, Jordanien, Madagaskar, Malta, Nicaragua, Pakistan, Qatar, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Serbien, Zambia, Albanien, Brunei, Djibouti, Mauritius, Sudan, Cypern, Tjeckien, Slovakien, Egypten, Gambia, Indien, Nigeria, Ryssland, Seychellerna, Sri Lanka, Vitryssland, Guinea, Namibia, Ukraina, Vietnam, Kina, Burkina Faso, Komorerna, Guinea-Bissau, Mali, Kambodja, Mongoliet, Senegal, Ungern, Kap Verde, Nordkorea, Niger, Rumänien, Tanzania, Bulgarien, Maldiverna, Ghana, Togo, Zimbabwe, Tchad, Laos, Sierra Leone, Uganda, Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville), Angola, Moçambique, São Tomé och Príncipe, Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa), Gabon, Oman, Polen,Botswana, Nepal, Burundi, Centralafrikanska republiken, Bhutan.
1989: Rwanda, Etiopien, Iran, Benin, Ekvatorialguinea, Kenya,Vanuatu, Filippinerna.
1991: Swaziland.
1992: Kazakstan, Azerbajdzjan, Turkmenistan, Georgien, Bosnien och Hercegovina.
1994: Tadzjikistan, Uzbekistan, Papua Nya Guinea.
1995: Sydafrika,Kirgizistan.
1998: Malawi.
2004: Östtimor.
2005: Paraguay.
2006: Montenegro.
2008: Costa Rica, Libanon, Elfenbenskusten.
2009: Venezuela, Dominikanska republiken.
2010: Brasilien, Argentina, Bolivia, Ecuador.
2011: Chile, Guyana, Peru, Surinam, Uruguay, Lesotho, Syrien, Liberia, El Salvador, Honduras, Saint Vincent och Grenadinerna, Belize, Dominica, Sydsudan, Antigua och Barbuda, Grenada, Island.
2012: Thailand
2013: Guatemala, Haiti.
2014: Sverige.
2015: Heliga stolen, Saint Lucia.
2018: Colombia.
2019: Saint Kitts och Nevis.
2023: Mexiko.
2024: Irland, Norge, Spanien, Slovenien.
Listan ger onekligen en god förklaring till FN-systemets och dess olika organs agerande.
Hamas målsättning är och förblir ”from the river to the sea”, alltså staten Israels utplånande. Tanken att Hamas skulle acceptera de villkor som nu aktualiserats av en FN-kommitté tycks föga realistisk. Det betyder att den politiska krisen fortsätter.