Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Biståndet förtjänar en bättre debatt
Den svenska biståndsdebatten tillåts alltför ofta bli gyttjebrottning mellan de mest extrema förhållningssätten. Det Sverige behöver, och skattebetalarna förtjänar, är att de som uttalar sig i frågan pratar så man förstår. Det skriver Karin Pettersson.
Bistånd är inte sexigt. Det går inte att komma ifrån, att det politiska sakområdet som handlar om vaccin för avmaskning och grävandet av fungerande avlopp inte har så mycket glitz och glamour. Det ska det inte heller. Nödpaket till söndersargade länder behövs, och varje krona som går till att snoffsa till ett huvudkontor är en krona som hade kunnat gå till fler jodtabletter, förband och HIV-medicin.
Men biståndet är ett politikområde som känns – vilket inte minst märks genom att inställningarna i biståndsfrågan så tydligt avslöjar var våra politiska partier har sina hjärtan.
Kristdemokrater värnar om biståndet enligt samma logik som gör att kyrkor anordnar soppkök och tar hand om hemlösa. Sverigedemokraterna ogillar allt som innebär att svenska skattemedel rör sig utanför Sveriges gränser, och gillar allt som får människor att inte fly hit. Liberalerna har enligt folkpartistisk logik en förkärlek till internationellt samarbete och utbildningsinsatser världen över. Miljöpartiet vill se fokus på klimatbiståndet. Moderaterna, som knep statsrådsposten i frågan i Tidöregeringen, bryr sig som vanligt om the bottom line.
Inställningarna i biståndsfrågan visar var våra politiska partier har sina hjärtan.
Det sistnämnda är i grunden en god och välbehövlig inställning. Vad fan får vi för pengarna, minus svordomen. Precis så borde alla budgetposter granskas, för maximal effektivitet. Men att pengar används fel är egentligen inte värre om det sker inom ramen för biståndet än inom en kommun.
Enprocentsmålet – alltså att en procent av Sveriges BNI är öronmärkt för biståndet – infördes 2006 och avskaffades 2022. Som koncept har det kritiserats från båda håll. De som tycker bistånd är poänglöst vill kunna lägga pengarna på saker de anser är viktigare, och de som vill se att biståndsmedel används för att genomföra projekt på bästa sätt vill att projektens behov ska sätta budgeten, inte en arbiträr regel.
Både biståndets vänner och dess fiender tycker om att överdriva biståndets betydelse. Bistånd kan göra enorm skillnad för individer – vaccinprogram, flickors skolgång, katastrofhjälp – men inte säkra ett helt lands framtid.
Både biståndets vänner och dess fiender tycker om att överdriva dess betydelse.
Det är varken biståndets fel eller förtjänst när ett land går framåt eller tillbaka. Remittering, pengar som länders diaspora skickar tillbaka till släktingar, är en långt viktigare ekonomisk faktor. Likaså frihandel. Bistånd kan inte ensamt lyfta ett land ur fattigdom eller agera stöttepelare åt ett ineffektivt styre – men bistånd kan se till att barn som annars hade dött överlever till vuxen ålder. Det räcker.
Att korruption är en riskfaktor är inte konstigt. Det är svåröverskådliga belopp som hanteras, och av naturliga skäl ges bistånd även till länder utan effektiva rättssystem och god transparens. Det är lite av poängen.
Därför är det anmärkningsvärt hur biståndsministern, Benjamin Dousa, väljer att paketera problemet med korruption bland de svenska biståndsfrågorna. Gång på gång har talepunkten repeterats; 10 procent, var tionde skattekrona som läggs på biståndet, riskerar att försvinna i korruption.
Av naturliga skäl ges ges bistånd även till länder utan effektiva rättssystem och god transparens. Det är lite av poängen.
Det rapporterna från Sidas utredningsgrupp – som läses av långt färre skattebetalare – faktiskt säger är inte att ökningen av flaggningar motsvarar en ökning av korruption – utan att det beror på att inrapporteringskraven blivit skarpare och mer effektiva. Ökningen är alltså inte i sig negativ, utan kan – och verkar enligt tillgänglig data – bero på att våra system blir bättre. Det förtjänar att understrykas.
Siffran 10 procent av biståndsbudgeten, var tionde svensk krona som läggs på bistånd, är perfekt för en trettiosekundersspot. Men för att folket ska förstå den siffran behöver den kompletteras med siffran för konstaterad korruption. Efter att ha granskat de tio procent som flaggats, rensat bort de som inte stämde, eller inte rörde pengar från Sverige och så vidare ställde Sida år 2024 återbetalningskrav på 61 miljoner kronor. Det är mycket pengar, 0,25 procent av biståndets totala budget på 56 miljarder. Men det är långt ifrån att vara tio procent av den – särskilt med tanke på att en tredjedel av de 0,25 procenten återbetalades samma år.
Dousa leder arbetet för fler kontroller och bättre utbildning för att täppa till ännu bättre, vilket är bra. Men det lär nog leda till att mer än 10 procent flaggas framöver, vilket gör det ännu viktigare för ministern själv att förklara skillnaden mellan korruptionsmisstankar och faktisk korruption. Annars blir det som att blanda ihop antalet polisanmälningar med antalet fällande domar. Båda siffror är viktiga, båda säger något, men de säger inte samma sak.
Ökningen av korruptionsflaggande verkar bero på att våra system blir bättre. Det förtjänar att understyrkas.
Man kunde önska att alla budgetposter skulle granskas med de hårda effektivitetskrav som präglar biståndsdebatten. Det finns en hel del svenskt finansierade biståndsprojekt som gett dålig utdelning. Men det finns också en hel del vaccinerade barn, utbildade kvinnor, förbundna sår och mätta magar. Tack vare västerländskt bistånd kunde innovationen M-pesa revolutionera betalningar i Kenya, och som tack fick givarländer betaltjänster som de inte opopulära Swish och Vips.
Bistånd kan inte, och bör inte ersätta frihandel som redskap för att lyfta fattiga länder. Det är ytterligare en gammal moderat förhållningsregel, “det bästa biståndet är ett frihandelsavtal”. Att bistånd inte är särskilt bra på att göra länder rikare har bland annat The Economist konstaterat. I artikeln lyckas de anlägga en nykter syn på biståndet som den svenska debatten ofta missar; nämligen att kritisera ineffektivt bistånd utan att låta som att de vill lämna fattiga människor i fattiga länder helt därhän, till förmån för att sänka skatten här hemma.
Det finns även något uppgivet i biståndskritikernas argumentation. Systemen kan förbättras. Färre men mer påkostade projekt som är lättare att överskåda än små satsningar här och var, eller en tydligare professionalisering av givarländernas expertis är två exempel. Istället för att hitta en biståndslinje att driva och stå bakom vill kritikerna kasta ut barnet med badvattnet. Kvar finns bara intetsägande floskler.
Det är bra att medvetenheten om risken för korruption ökat, och att fler frågar sig vilka beteenden biståndsprojekt hämmar och uppmuntrar. Det tankesättet behöver öka i all offentlig verksamhet. Men många saker glöms bort längs vägen.
Utvecklingsbiståndet, som både får mest pengar och mest kritik, behöver utvecklas. Här är det inte fel att anlägga ett geopolitiskt perspektiv. Vad innebär det, för västvärldens teknologiska utveckling, om alla infrastruktursinvesteringar kring sällsynta jordartsmetaller på den afrikanska kontinenten finansieras av Kina? Hur garanterar vi att den allt större andel av svenskt bistånd som nu går till Ukraina inte hämmar landets arbete mot korruption?
Biståndsdebatten behöver sluta klumpa ihop alla projekt som “pengapåsar” och alla mottagarländer som “Långtbortistan”. För att vi ska nå dit behöver den granskande journalistiken och de sakkunniga politikerna i givarländerna bli bättre. Ansvarsutkrävning börjar på hemmaplan.