Samhälle Krönika
Nedväxt är att inte ha råd med klimatet
Klimatvänstern tycks inte ha reflekterat över vilket samhälle de förespråkar när de pratar om nolltillväxt eller nedväxt. Ida Wallinder debatterar med Gudrun Schyman i ett synnerligen rött rum och frågar sig hur fattigdom och stagnation ska öka motivationen till grön omställning.
“Men! Vad ska du ha tillväxten till egentligen?” utbrast Gudrun Schyman. Den samlade bedömningen från resten av panelen var att jag behövde förklara mig. Jag svarade kort och gott “till allt”.
För ett par månader sedan deltog jag i ett panelsamtal arrangerat av Miljöpartiet i Skåne. Inbjudna var Märta Stenevi, Gudrun Schyman och Pontus Bergendahl, Sveriges första fängslade klimataktivist och sedermera känd, eller kanske ökänd, som en av de som klättrade upp på regalskeppet Vasa. Och så jag. Min roll i panelsamtalet var uppenbar: agera högerspöke.
Debatten inleds med frågan: ”Hur ser Skåne ut på andra sidan en lyckad omställning?”. Redan där kan man ha invändningar. Ett liberalt förhållningssätt till såväl miljöpolitik som annan samhällsutveckling är teknikneutralitet och fria val. Eftersom ingen enskild lösning bör pekas ut blir det svårt att beskriva hur samhället konkret ser ut, men det är bättre. Faktum är att det måste bli det om omställningen ska vara möjlig.
Det krävdes inte mycket för att agera högerspöke. Pontus tar ordet och förklarar att “ingen här, varken i publiken eller på scen, kan vara för tillväxt”. Också han menar att samhället ser bättre ut, men att vägen dit stavas nedväxt och förändrade livsvanor. Aldrig har jag lyft min hand för att begära replik så snabbt. Därefter cirkulerar hela första halvan av samtalet ständigt tillbaka till frågan om tillväxtens vara eller icke vara.
***
Från vänster anförs ofta att evig tillväxt är oförenligt med klimatomställningen. Även det bygger på ett missförstånd. Jordens resurser är ändliga, men det betyder inte att värdet av dem är det. Tvärtom är det, likt människans uppfinningsrikedom, oändligt. Omställning och tillväxt är därför förenligt, faktum är att de behöver varandra. Inte minst är tillväxt nödvändigt för folklig acceptans, eftersom människor alltid kommer välja sin levnadsstandard och plånbok framför klimatet. Med ett sådant perspektiv skulle man, likt Märta och hennes “alla ska med”-miljöparti, kunna se på tillväxten som ett nödvändigt ont.
Men i själva verket är tillväxten grunden för allt. Tillväxt är det som gör att allt färre föräldrar behöver begrava sina barn. Tillväxt är det som gör att vi numera kan lindra, bota eller helt utradera sjukdomar som tidigare var garanterade dödsbud. Och tillväxt är det som ger reallöneökningar och gör att allt färre sliter ut sina kroppar på åkrar. Saniteten genom såväl utbyggd infrastruktur för avfall som desinfektionsmedel, vaccin och hjärtstartare, traktorer och kylskåp – alla är ett resultat av tillväxten.
Tillväxt är det som gör att vi numera kan lindra, bota eller helt utradera sjukdomar som tidigare var garanterade dödsbud.
Nedväxt, å andra sidan, är att backa tillbaka tiden och förneka resten av världen den välståndsökning Sverige och västvärlden upplevt. För de mest extrema klimataktivisterna, som helt struntar i levnadsstandard, låter det kanske godtagbart, men då bör man uppmärksamma att nedväxt också är att inte ha råd med alla de klimatåtgärder som redan genomförts. Det innebär inga nya tåg eller underhåll av befintliga, inga papperssugrör och ingen grön el. I stället för att människor i utvecklingsländer kan byta sin vedspis mot en elspis skulle vi behöva göra tvärtom.
Men nolltillväxt och omfördelning då? Till att börja med finns det inget som skulle leda till så mycket konflikter om resurser som att göra ekonomin till ett nollsummespel där varje välståndsökning måste följas av en motsvarande minskning. Men nolltillväxt – eller stagnation som vi normalt kallar det – är också att inte ha råd att återställa våtmarkerna, klimatanpassa utsatta önationer eller införa gratis kollektivtrafik. Det är också att förneka mänskligheten sådant som både skulle förbättra levnadsstandarden och vara bra för klimatet och miljön. Vi skulle inte ha råd att lägga resurser på klimatforskning och utveckla teknik för att rena vatten, göra livsmedel mer motståndskraftiga eller isolera våra hem bättre.
Nedväxt och nolltillväxt är inte bara politiskt självmord, det skulle på riktigt skada människor. Trots det enades panelen till slut om att det var omöjligt att övertala varandra i frågan om tillväxt. Samtalet gled då in på vem som ska genomföra omställningen och folklig acceptans. Plötsligt stod jag och Märta Stenevi på samma sida när vi försvarade parlamentarismen och demokratin så som vi känner den.
Nedväxt och nolltillväxt är inte bara politiskt självmord, det skulle på riktigt skada människor.
I Gudrun Schyman och Pontus Bergendahls ögon är anledningen till att varenda tänkbart medel för att uppnå klimatmålen inte används lobbyism och någon form av korruption. En spännande position för den person som säkerligen har svenskt rekord i antal partiledarskap. Lärdomarna från debatten om reduktionsplikt i valrörelsen 2022 och insikten att människor åtminstone måste tolerera klimatåtgärder och -styrmedel, lyste med sin frånvaro.
Det hade varit spännande att diskutera på vilket sätt vi ser till att utsläpparna får stå för kostnaden för utsläppen eller hur vi hanterar så kallat kolläckage på grund av det. I stället diskuterades huruvida politiker spelat ut sin roll. Lösningen enligt Klimatalliansen, partiet som Gudrun och Pontus är talespersoner för, är medborgarråd. Dessa små, lokala församlingar av lottade människor, menade de, skulle aldrig få för sig att fatta beslut som var dåliga för klimatet.
Tilltron till medborgarråd grundar sig förmodligen i en filterbubbla som skapat upplevelsen att folket vill se klimatåtgärder över allt annat. Men vad händer när människorna visar sig vara precis så komplexa som vi människor i verkligheten är, och inte aktivisternas drömmar om ett rent och obesudlat folk?
***
När jag efter två timmars panelsamtal lämnar Röda rummet och Malmös stadsbibliotek försöker jag samla mina tankar, dra slutsatser och hitta lärdomar. Men det är svårt, för varje gång kantas tankeprocessen av samma fråga – hur hamnade vi här? När blev vänstern så extrem att den uttryckligen förespråkar ökad fattigdom i klimatets namn?
Kanske har jag varit naiv nog att se uppvisningar som dessa som enskilda företeelser. Detta trots att jag hade en snarlik upplevelse lite mer än ett år tidigare när jag, under EP-valrörelsen, satt på scen i Röda rummet. Då arrangerade Naturskyddsföreningen i Malmö en klimatdebatt mellan partierna och hela panelen hamnade i konflikt med moderatorn som menade att inga svenska gruvor behövdes. Vi hade kommit till debattens del om klimaträttvisa och alternativet till Kinas smutsiga gruvor i Kongo var helt enkelt att avveckla oss från det digitala, menade moderatorn.
När blev vänstern så extrem att den uttryckligen förespråkar ökad fattigdom i klimatets namn?
En möjlig lärdom är att inte tacka ja till panelsamtal i Röda rummet. Eller åtminstone att förvänta sig att det röda rummet just är rött – illrött.
En annan är att högern åter måste kämpa för marknaden och tillväxten. Slaget har verkat vunnet och just den inställningen har gett upphov till utvecklingen vi nu ser. Där Socialdemokraterna, ett “catch all”-parti som måste ta hänsyn till de breda massornas åsikter, tror sig kunna vinna val på att prata om “marknadsmisslyckanden”. Där de så kallade Liberalerna romantiserar staten. Där en borgerlig regering pratar om “hälften kvar” som tillräcklig målsättning för skattesatsen. Vi borde insett att bred acceptans för marknadsekonomi inte står i motsatsförhållande till att vänstern tar varje given chans att rulla tillbaka den utvecklingen. Och nu är de på god väg, med rejäl vind i seglen.
Vänsterns framgång i att skifta narrativet gäller såväl energifrågan, debatten om försvaret av Sverige som den svenska välfärden. Men det börjar också prägla klimatfrågan allt mer. Det är dags att göra det tydligt att om klimatomställningen ska vara möjlig måste människor få det bättre. Eftersom människor alltid kommer välja sin familjs hälsa, sina barns möjligheter och sin generella levnadsstandard framför klimatinsatser kan man inte formulera en verklighetsbild där dessa är motsättningar. Tvärtemot vad vänstern menar måste dessa förenas, därför måste klimatpolitiken präglas av tillväxt. Den som inte inser det kommer missa såväl röstmål som klimatmål.