Alice Teodorescu Måwe:
Väst har glömt skillnaden mellan civilisation och barbari
Idéer Essä
Hur hamnade vi i en situation där stora delar av västvärlden tycks ha glömt bort attackerna den 7 oktober 2023 och är beredd att se mellan fingrarna när det gäller en dödskult som Hamas? Alice Teodorescu Måwe har läst Douglas Murrays nya bok ”Om demokratier och dödskulter – Israel, Hamas och Västvärldens framtid”.
”Ibland tänds ett ljus i mörkret och du kan se exakt var alla står.”
Med de orden inleder Douglas Murray sin nyutgivna bok Om demokratier och dödskulter – Israel, Hamas och Västvärldens framtid (Nopolar Publishing, 2025). Boken utgör ett isande tidsdokument och en skoningslös uppgörelse med västerlandets ideologiska självskadebeteende. Den börjar i ögonvittnesskildringar, personliga möten med överlevande och anhöriga, drar vidare till den explosiva antisemitismen i väst vars metastaser vi bara sett början på, ställer frågor kring hur den israeliska staten kunde misslyckas så fatalt med att skydda sin befolkning, och landar slutligen i reflektioner kring såväl krigets upplösning som efterspelet för västvärlden.
I dagar som dessa – när den som dristar sig till att påpeka att Israels krig mot Hamas är rättfärdigt och inget folkmord får fler kritiska följdfrågor, än den som utan bevis åberopar motsatsen – tjänar boken också som påminnelse om Hamas gränslösa blodtörst och därmed varför kriget mellan Israel och Hamas är existentiellt för Israel, liksom för alla som vill leva i fred och frihet.
Det är, dessvärre, högst nödvändigt; ty den som följt den inhemska nyhetsbevakningen under de snart två gångna åren kan annars få uppfattningen om att det handlar om ett ondskefullt Israel som utan anledning krigar mot försvarslösa barn. Hamas har nämligen med kirurgisk precision lyckats manövrera bort sig själva ur händelseutvecklingen, frånsäga sig ansvaret för såväl civilbefolkningen som för gisslan, och detta med västvärldens goda minne.
För perspektivets skull: den 7 oktober dödades i Israel motsvarande omkring 44 400 amerikaner, eller ungefär som 15 stycken 11 september-attacker på en och samma dag.
För mig finns ett före och ett efter den 9 november år 2023. På eftermiddagen den dagen satt jag i en sal med många tomma stolar och bevittnade fragment, mestadels filmade av Hamas själva, från den 7 oktober år 2023. 138 döda människor i alla åldrar – vilket motsvarar färre än tio procent av de som Hamas kallblodigt mördade, torterade, våldtog och lemlästade den 7 oktober – visades upp under 43 minuter av outsäglig sadism. För perspektivets skull: den 7 oktober dödades i Israel motsvarande omkring 44 400 amerikaner, eller ungefär som 15 stycken 11 september-attacker på en och samma dag. Och då har jag inte ens nämnt de som kidnappades, varav omkring 50 fortfarande hålls under jorden, levande som döda.
Jag har drömt mardrömmar sedan jag såg filmsammansättningen och kommer så länge jag lever aldrig att glömma dessa ohyggliga brott mot mänskligheten som ackompanjerades av terroristernas återkommande glädjerop – en slags utomkroppslig eufori – och av de ödesmättade ropen: “Allahu akbar, Allahu akbar!” som smattrade lika frekvent som skotten som träffade desperata, livrädda, yrvakna och slutligen söndertrasade människor i gryningen.
Bilderna jag aldrig kan glömma, men som jag önskar att jag aldrig hade sett, kommer tillbaka till mig när jag läser Douglas Murrays bok. Han duckar inte för de uppenbara frågorna kring västvärldens hyckleri, besparar inte läsaren detaljer från attackerna mot Nova-festivalen och kibbutzerna, och gör därtill något så ovanligt i dagens ängsliga debattklimat som att utan krumbukter våga ta ställning mot Hamas dödskult utan att fastna i hårresande resonemang som i praktiken flyttar skulden från förövare till offer.
Parallellt med diskussionen kring Hamas framgångsrika dupering av västerländska beslutsfattare, medier och påstått intellektuella vid universiteten, driver Murray den tes som känns igen från hans tidigare bok Kriget mot väst – att bemästra en tid av oförnuft (Nopolar Publishing 2023). Nämligen att västerländska demokratier i dag har att utkämpa såväl externa som interna hot: Externa i form av auktoritära regimer som Ryssland, Kina och Iran, interna i form av personer och grupperingar som metodiskt lagt grunden för en kultur där självhat förväxlas med självreflektion och där nihilismens och identitetspolitikens raster skymmer sikten för förnuft och empiri.
Nu står vi handfallna inför en våldsbejakande rörelse som använder våra demokratiska rättigheter för att sluta våra samhällen.
Kriget i Gaza gav inte upphov till antisemitismen som flödar på våra gator och torg – det avslöjade den bara. Nu står vi handfallna inför en våldsbejakande rörelse som använder våra demokratiska rättigheter för att sluta våra samhällen. Mållösa inför anklagelser om imperialism, kolonialism och rasism som enbart syftar till att normalisera ett dominansbeteende, och som leder till att den stora massan tystnar av rädsla för konsekvenserna. För precis som antisemiter på universiteten och i demonstrationstågen förlitar sig på den västerländska idén om yttrandefrihet för att sprida sitt auktoritära budskap, använder islamister västs humanistiska reflex för att sprida sin terrorpropaganda. Den öppna samhällsmodellen äter därmed upp sig själv – likt en orm som sväljer sin svans.
Mycket riktigt frågar Murray sig, och läsaren, hur det kunde komma sig att så många, redan innan liken hade svalnat och Israel inlett sitt försvar, valde att ge sig ut på gatorna (i de demokratier som välkomnat dem) för att fira den värsta pogromen sedan Förintelsen på civila. Hur medier, inte minst med ett public service-uppdrag, som borde vara bekanta med begrepp som källkritik och konsekvensneutralitet konsekvent valde att okritiskt förmedla Hamas narrativ, siffror och perspektiv. Hur politiker som påstår sig stå bakom Israels rätt att försvara sig i praktiken har motsatt sig varje uttryck för detta försvar när det renderat de konsekvenser som är själva grunden till varför demokratier så långt som möjligt undviker krig.
Nej, Israel är inte perfekt, inte heller är Sverige det. Det finns opportunistiska, cyniska, okunniga, farliga politiker där som här. Tro mig, många av de fördomar jag haft om politiker besannas på löpande band i Bryssel. Men det är skillnad på civilisation och barbari, på gott och ont, på demokratier som skyddar sina medborgare och terrorister som gladeligen offrar sin egen befolknings liv för att tillfoga fienden så mycket skada som möjligt.
Västvärlden är med sina fel och brister väl värt att försvara. Så medan vi på tryggt avstånd från kriget kan unna oss lyxen att högtravande tala om värderingar och humanism utkämpar Israel i detta nu ett krig som handlar om landets framtid och medborgarnas frihet. Om vi inte tillåter Israel att vinna, och därigenom säkerställer att Hamas förlorar, kommer vi snart bli varse vad vi alla gått miste om.
Om detta förhållande påminner Murray med sådan skärpa och moralisk stringens att ingen, absolut ingen, i framtiden kommer att kunna se tillbaka på utvecklingen efter den 7 oktober och säga att den inget visste.
Omslagsfoto: AP Photo/Andres Kudacki