Kvällspressen och kårandan

Kvällstidningarnas krishantering i spåren av den våldtäktsanklagade Aftonbladetmedarbetaren tar sig allt mer besynnerliga uttryck. En av dem som ryckt ut i ett tappert försök att rädda kvällspressens skamfilade rykte är Expressens kulturchef och ställföreträdande utgivare Karin Olsson, som bland annat angriper min ledare i Smedjan där jag kritiserade kåranda och dubbla måttstockar i kvällstidningsjournalistiken.

I sin iver att ärerädda den egna branschen tillskriver Olsson mig åsikter som jag inte har framfört. Hon argumenterar som om jag har drivit på för en namnpublicering av den våldtäktsanklagade Aftonbladetprofilen, när jag i själva verket uttryckligen välkomnade Aftonbladets nya, striktare policy. Detta påtalade jag också för Olsson i en diskussion på Twitter innan hon skrev sin artikel. 

I sin iver att ärerädda den egna branschen tillskriver Olsson mig åsikter som jag inte har framfört.

Ett problem med kvällspressen är att den tidigare snarast varit alltför benägen att hänga ut personer i offentligheten, ibland på mycket vaga grunder. Betydligt vagare sådana än anklagelserna mot Aftonbladetmedarbetaren.

Kritiken mot kvällspressen i min ledare handlade inte om att Expressen inte publicerade namnet på den anklagade, vilket man får intrycket av när man läser Olssons artikel. Min kritik handlade om att kvällstidningarna till synes tillämpar andra publicistiska principer när det handlar om någon ur det egna skrået. Den uppmärksamme noterar att jag i min ledarartikel inte heller namngav den anklagade journalisten.

Ett problem med kvällspressen är att den tidigare snarast varit alltför benägen att hänga ut personer i offentligheten, ibland på mycket vaga grunder.

Tvärtemot att önska att Expressen namngav Aftonbladetmedarbetaren känner jag obehag inför den lynchjustis som tidningen ägnat sig åt avseende en känd programledare på TV4, där tidningen bestämt sig för att vara både åklagare, domare och bödel.

Man behöver dock inte vara en känd programledare för att drabbas av Expressens lynchjustis. 2014 samarbetade tidningen med de ökända aktivisterna i Researchgruppen, ett samarbete som resulterade i att tidningen hängde ut ett antal vanliga, okända medborgare, för att dessa skrivit obehagligheter i anonyma nätforum. 

Chefredaktören, Thomas Mattson, uttalade i det sammanhanget i en radiodebatt i Studio Ett att vissa människor ”förtjänar” att hängas ut för sina åsikter. Det handlade alltså om personer som inte var dömda för något brott. Tidningen som åklagare, domare och bödel.

Det handlade alltså om personer som inte var dömda för något brott. Tidningen som åklagare, domare och bödel.

I jämförelse med detta ter sig Aftonbladets sent påkomna publiceringspolicy onekligen som ett steg i rätt riktning, även om den, precis som jag skriver i min ledare, ter sig som en omvändelse under galgen. Aftonbladet har nämligen fram tills att det började handla om en egen medarbetare varit mycket generös med namngivanden av icke dömda personer.

Ett av de värsta exemplen var när en moderat arbetsmarknadsminister tvingades avgå mitt under valrörelsen 2010 på grund av icke styrkta anklagelser i Aftonbladet om att ha köpt sex av en prostituerad. Tidningen kunde inte heller i efterhand styrka anklagelserna, men för ministern innebar det slutet på den politiska karriären. Tidningen återigen som åklagare, domare och bödel.

Så sent som nu under hösten har kvällstidningarnas läsare kunnat frossa i spaltmeter av snaskiga uppgifter om namngivna, icke dömda personer. En hollywoodproducent har uppenbarligen bedömts ha högre nyhetsvärde för en svensk publik än när en välkänd svensk tidningsprofil anklagas för motsvarande vidrigheter. Det handlar alltså inte enbart om namnpubliceringsfrågan utan också om vilket utrymme de olika nyheterna ges.

Den typ av lynchjustis som pågår i sociala medier, får inte förekomma i tidningsspalterna, om tidningarna skall kunna upprätthålla sin höga svansföring.

Man kan fråga sig hur många av kvällstidningarnas läsare som blivit varse att en mångårig, profilerad Expressenmedarbetare tidigare i år dömdes till fängelse för grovt rattfylleri, våldsamt motstånd och hemfridsbrott. Någon toppnyhet i kvällstidningarna har det inte blivit.

När kvällstidningarna skamlöst namnpublicerar icke dömda personer från andra branscher, både före detta politiker och vanliga, okända medborgare, men sedan plötsligt återuppfinner pressetiska riktlinjer och anonymiserar så snart det handlar om kvällstidningsjournalister är det inte långsökt att tala om dubbla måttstockar och kåranda.

Här är det värt att komma ihåg att det var kvällstidningarna som gick före med sina skamlösa uthängningar, långt innan sociala medier var en faktor att tala om.

I det nya sociala medielandskapet ställs ännu högre krav än tidigare på de etablerade medierna. Den typ av lynchjustis som pågår i sociala medier, får inte förekomma i tidningsspalterna, om tidningarna skall kunna upprätthålla sin höga svansföring. Här är det värt att komma ihåg att det var kvällstidningarna som gick före med sina skamlösa uthängningar, långt innan sociala medier var en faktor att tala om.

Därför hoppas jag att Aftonbladets nya publicistiska riktlinjer, om än sent påkomna, och den återupptäckta pressetiken innebär början till ett uppvaknande. Låt oss hoppas att tidningsmakthavarna framöver tar större ansvar för sina publiceringar, inte bara när det rör medlemmar av det egna skrået.