Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

De fina redaktörerna och estradörerna

FREDRIK SEGERFELDT GRANSKAR VÄNSTERN DEL 5. Artikelserien väckte reaktioner redan innan den första texten hade publicerats. Redan på researchstadiet ledde en Facebookförfrågan om tips till att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg anklagade Segerfeldt för att bedriva åsiktsregistrering. När artiklarna väl publicerats blev det märkligt tyst från de som larmat högst i förväg. Fredrik Segerfeldt sammanfattar reaktionerna på sin artikelserie och skriver om en kultur- och mediesektor där tunga företrädare alltjämt blundar för eller förminskar vänstervåldet.

Det började med en fråga på Facebook och utvecklades till ett drev. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gjorde ett försök till karaktärsmord, anklagade mig för åsiktsregistrering och menade att jag sysslade med antidemokratisk verksamhet. Den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati menade att jag förberedde utrensningar (”gör listor åt kommande fascistledare”), medan Kurt Wicke, doktorand i historia, skrev:

”Observera att det här är en del av den nazistiska kampen. De förbereder trakasserier, hotelser, smutskastning, antydanden, förföljelse. Det handlar inte om sanningshalten – det handlar om att förbereda en lynchmobb.”

Det jag skrev, på min Facebooksida, var:

Fråga: känner ni till några anställda vid landets universitet med bakgrund i eller som gett stöd till den våldsutövande extremvänstern? Skriv namn och lärosäte och, om ni kan, ge gärna belägg.

De namn jag redan har är Tobias Hübinette, Daniel Strand, Magnus Wennerhag, Mats Deland, Mattias Gardell, Irene Molina, Stellan Vinthagen och Marcus Lantz.

Mest fantasifull var Tobias Hübinette som helt enkelt blåljög, och skrev att jag ”tillhör Den nya välfärden”, ”är på väg åt SD-hållet” och ”är fixerad vid minoriteter” samt att jag ”t o m [har] polemiserat mot inte särskilt politiska forskare som Dan-Olof Rooth som har publicerat en hel del studier om diskriminering p g a ras och p g a utomeuropeiska namn bl a.”

Inget av detta är på något sätt sant. Jag arbetade 2008-2009 på Den nya välfärden, men slutade ganska snabbt. Jag är naturligtvis inte på väg åt något SD-håll, utan har tvärtom skrivit en rapport som kritiserar den borgerliga glidningen i migrationsfrågan. Varifrån Hübinette fått idén om att jag skulle vara fixerad vid minoriteter har jag ingen aning om. Möjligen kan mitt stora språkintresse spela in, eller så kan det bero på att jag på pappret konverterat till islam.

Och till sist det här med Dan-Olof Rooth. Jag har inte på något sätt gått i polemik med hans forskning, utan tvärtom lutat mig mot den. I en Migro-rapport citerar jag honom (och medförfattaren Magnus Carlsson):

”I mediedebatten målas Sveriges arbetsmarknad ibland upp som alltigenom diskriminerande och rasistisk. Denna bild verkar, utifrån våra resultat, vara kraftigt överdriven.”

Och så skriver jag om ytterligare en studie av samma forskare:

”I en annan uppsats gör Carlsson och Rooth (2006) en simulering som visar att endast en sjättedel av skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda beror på diskriminering.”

Det är förståeligt att dessa resultat inte passar in i Hübinettes ideologiska agenda, men det är svårt att förstå hur han kan ljuga så oförblommerat.

Det är förståeligt att dessa resultat inte passar in i Hübinettes ideologiska agenda, men det är svårt att förstå hur han kan ljuga så oförblommerat.

Den kanske allra absurdaste reaktionen stod Irene Molina, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, för. Även hon gick till attack långt innan någon text hade publicerats: ”Ringer det ingen klocka hos dem om vilka som gjorde det på 30-talet? Historielöshet är bland de farligaste fenomen som kan drabba ett folk”, säger hon och menar vidare jag är ”ett allvarligt hot mot kunskapssamhället”. Ironiskt nog gjorde hon dessa uttalanden i trotskistiska Internationalen. Ett tips från coachen: om du vill rentvå dig från misstankar om stöd till terror och diktatur, gör det i ett medium som står för demokrati.

Kanske är det inte så konstigt att det var i just den tidningen som Molina uttalade sig. Två dagar tidigare hade Internationalens reporter Emma Lundström skrivit att jag är ”en liberal med bruna tendenser” som vill ”att folk ska hänga ut sina arbetskamrater så att de kan åsiktsregistreras.” Vidare står det att jag ”är en problematisk person på så många plan” och till sist undrar skribenten om jag ”tar på mig ansvaret” ”om nazister slår till mot de här personerna”.

Flera kommentatorer hakade upp sig på formuleringen ”om ni kan, ge gärna belägg”, och antydde att jag skulle upprätta listor på oönskade personer, baserade på hörsägen. Det är naturligtvis ohederlig retorik. Jag ville ha tips på namn, men jag kan inte kräva att mina Facebook-vänner ska göra hela researcharbetet åt mig. Däremot måste jag förstås undersöka om tipsen över huvud taget stämmer, och då är det bra att veta var man ska börja leta.

Förutom ovan nämnda pre-emptive strikes föranledde min FB-fråga omfattande diskussion på sociala medier, med ordval som ”McCarthyism” och ”angiveriuppmaning”. Dessa två uttryck, såväl som ”åsiktsregistrering” och ”utrensning”, beskriver något som staten gör mot sina medborgare. Jag är en liberal frilansskribent som ger mig på staten, i ett land med en vänsterregering. Dessutom är jag grundare av nätverket Migro, som arbetar för fri invandring, och har skrivit två böcker och ett stort antal artiklar på detta tema. Som noterades i en tidigare artikel i serien har jag kämpat mot fascismen i trettio år och blivit dödshotad för det.

Som skribenten Isobel Hadley-Kamptz skrev på Twitter:

”Man kan ju ogilla @segerfeldt av massa skäl, men att säga att han är på väg mot ”SD-hållet” kräver nog att man aldrig hört el läst honom.”

De som kritiserade mitt Facebookinlägg var noga med att ignorera såväl mitt antinazistiska förflutna som de dödshot jag fått från vänster. När deras kamrater skriver ut en adress i sociala medier och säger att de ska åka dit och misshandla en, eller att jag förtjänar att skjutas, då är det på något sätt som att det inte är på lika stort allvar som när nazisterna gör det.

De som kritiserade mitt Facebookinlägg var noga med att ignorera såväl mitt antinazistiska förflutna som de dödshot jag fått från vänster.

Med tanke på den upphetsade stämningen redan innan mina artiklar publicerats, inte minst på Twitter där man ibland fick intryck att vålds- och extremvänstern och deras apologeter turades om för att uppehålla mig så mycket som möjligt att jag inte skulle få tid att skriva klart texterna, är det förvånande att det blev så tyst efteråt. Hittills har mina fyra artiklar på sammanlagt nästan 60 000 tecken framkallat få reaktioner hos alla de som larmade i förväg.

I diskussionen om reaktionerna på Per Ahlmarks bok skrev jag: ”citat är citat och brott mot mänskligheten brott mot mänskligheten. Här är det något liknande: våldsvänstern är våldsvänstern och stöd till denna är stöd till denna och då finns det inte mycket att säga, utan det kanske är rimligare att tiga.”

En som reagerade starkt i sociala medier var Jenny Bengtsson, ersättare i riksdagen för Vänsterpartiet, som nämndes i den första delen av min granskning. Efter att ha läst artikeln brast hon ut följande tirad på Twitter:

Mot bakgrund av ovanstående kanske jag borde ta tillbaka mina påståenden om att vi i etablissemanget delar smak och estetik med vänsterpartister. Den bästa reaktionen på Bengtssons utbrott kom från moderaten Rickard Wessman, som svarade på tweeten där hon protesterar mot epitetet vänsterextremist, med frågan: ”Vem har du på tröjan?”

Idrott och kultur

Det finns två samhällssektorer som inte fick plats i någon av de tidigare texterna, men som förtjänar ett omnämnande: idrotten och kulturen. För även där finns det uttryck för odemokratiska vänstersympatier.

Pia Sundhage

”Landslaget tystade Sverigedemokraterna”, skrev Andréas Sundberg på Fotbollskanalen.se efter att Sverige, med en lång rad spelare med utländsk bakgrund, hade besegrat England i en landskamp. Zlatan Ibrahimovic hade gjort fyra mål, bland annat den där berömda cykelsparken. Kim Källström instämde och menade att fotbollen bygger broar och Pontus Wernblom hoppades att ”Zlatan täppte till truten på dem”. Gott så.

Det här var 2012 och järnrörsskandalen hade just briserat. SD-topparna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling hade attackerat komikern Soran Ismail, givit uttryck för både rasism och sexism och beväpnat sig med metallrör för att slåss. Allt fångades på film.

Samma år fick damlandslaget i fotboll en ny tränare, legendaren Pia Sundhage. Två år senare uppmärksammades att Sundhage, tillsammans med herrlandslagets dåvarande förbundskapten Erik Hamrén, hade poserat tillsammans med några medlemmar i Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU. Det blev en mediestorm, med sedvanliga pudlar.

Att Sundhage har långt tätare band med en politisk kraft som ur ett demokratiskt perspektiv är mycket värre än SD verkar i de flestas ögon vara mindre problematiskt. Det gäller Kommunistiska Partiet (KP), som tycker att ”polis och militär är våldsorgan som skyddar borgarklassens makt” och som kallar den nuvarande politiken ”folkfientlig”. I partiprogrammet står det också att ”[a]rbetarklassen och dess förbundna [måste] vara förberedda på väpnad kamp” och att partiet vill införa ”proletariatets revolutionära diktatur”.

KP säger sig ingå i den politiska tradition som till sina erfarenheter räknar ”det socialistiska bygget i Sovjetunionen”, och Stalin ses som en ”pionjär” som givit ”avgörande lärdomar”. År 2010 skrev partiledaren Anders Carlsson att påståenden om att Nordkoreas Kim Jong-Il är en diktator är ”borgerlig mytbildning”.

Sundhage har också sagt att hon helst skulle träna Nordkoreas landslag i fotboll.

Att råka låta sig fotograferas med SDU kritiserades alltså skarpt. Betydligt skarpare än att låta sig intervjuas i partitidningen Proletären, hålla politiska anföranden och framträda hos Proletären FF, en förening hon har hållit kontakten med sedan mitten av 1980-talet och som har hammaren och skäran i klubbemblemet. Sundhage har också sagt att hon helst skulle träna Nordkoreas landslag i fotboll.

Den fina rocken

Peter Jezewski, tidigare sångare i rockbandet The Boppers, hade fem spelningar inbokade på Best Western-hotellet Gustaf Fröding i Karlstad. Men efter att han i en intervju hade uttryckt sympati för Sverigedemokraternas politik valde hotellet att boka av Jezewski.

En annan gammal rockmusiker med lång erfarenhet från svenskt nöjesliv är Jerry Williams. Han är en kommunist som blir ”så förbannad när det snackas om dissidenterna på Kuba” och som valde Josef Stalin som middagssällskap i SVT:s Go’kväll.

Jerry Williams är inte ensam i svenskt musikliv att ge stöd till diktaturer och politiskt våld. Artisten Cleo framträdde på scen i Umeå tillsammans med maskerade medlemmar i Revolutionära Fronten med tröjor med texten Free Joel. Det gällde samme Joel som dömdes till 5,5 års fängelse för försök till dråp av en politisk motståndare. I en video visade även rapgruppen Kartellen stöd till RF.

Ett av de grövsta nutida exemplen är Mikael Wiehe, som inför valet 2010 släppte låten ”Har banket tatt din villa”. Den innehåller bland annat följande textrader:

Vill du skära dom i bitar
och slå in dom i paket
Drömmer du om huvuden
som ligger i en korg
Vill du sätta upp en galge
på närmsta stora torg.

***

Det finns en konflikt om var gränsen för det anständiga politiska systemet ska gå. Det kan vara så att en del av förvirringen och oenigheten kring vad vi ska kalla extremism bygger på denna brist på konsensus.

En grundläggande regel för anständighet är att vi accepterar följande spelregler: vi väljer våra företrädare i ett system där alla vuxna medborgare har fri och lika rösträtt. Maktutövningen präglas av rättsstatens principer och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Liberal demokrati, med andra ord.

I ett klassiskt politiskt landskap präglat av en höger-vänsterkonflikt kommer ibland vänstern att vinna val och då höjs skatter, de offentliga utgifterna stiger och marknader regleras. När den andra sidan vinner valet äger motsatsen rum. Det är så vi har uppnått fredliga, demokratiska, rika och harmoniska samhällen. Enligt de flesta mått på välstånd, välfärd och frihet är 2000-talets västerländska samhällen den mänskliga historiens utan jämförelse mest lyckosamma.

För att upprätthålla detta framgångsrika politiska system är det centralt att acceptansen för spelreglerna är vida spridd och väl förankrad. Det innebär att när vårt lag förlorar accepterar vi det, utan att vare sig slå eller hota våra motståndare. I stället accepterar vi att motståndarsidans politik är lika legitim som vår, så länge den håller sig inom ramen för demokratin och rättsstaten. Detta även om vi inte håller med i sak eller till och med tycker att politiken är avskyvärd.

För att förtydliga: vi avhåller oss ifrån att föreslå att motståndarna ska halshuggas och hängas, bara för att vi inte fått stöd för just den politik vi själva tycker är den bästa, rätta eller självklara. Uppenbarligen har tillräckligt många av de andra som också röstar om saken en annan uppfattning.

Här kommer det mer subtila akademiska begreppet strukturellt våld in. Så som det användes av forskarna i den fjärde delen av min reportageserie syftar begreppet på att minskade offentliga utgifter, sänkta skatter och avregleringar är en överhetens attack mot befolkningen.

Det innebär att en borgerlig regering egentligen är illegitim, eftersom den våldför sig på folket. Alltså är det enligt den logiken rätt av folket att skydda sig mot detta våld, med annat våld. Men eftersom merparten av folket röstar för denna politik krävs det att en liten upplyst elit, ett avant-garde, skyddar folket å dess vägnar, med våldsbejakande retorik eller våld. Därmed rättfärdigas det att bruka våld mot varje borgerlig regering. Just den anständighet för det politiska systemet som jag skissade på ovan sätts ur spel.

Men eftersom merparten av folket röstar för denna politik krävs det att en liten upplyst elit, ett avant-garde, skyddar folket å dess vägnar, med våldsbejakande retorik eller våld.

Att detta lärs ut på våra högre lärosäten är förmodligen en av de farligaste tendenserna av alla dem jag har behandlat i dessa fem artiklar.

För de föregås av ”forskning visar”. Och då är det ju sant.