Samhälle Krönika
Johan Pehrson fick rätt och jag fick fel
Regeringen vill sänka straffmyndighetsåldern. Joakim Broman gräver fram samma förslag från 2005 och frågar sig varför så få lyssnade på de som förutspådde gängbrottslighetens utveckling.
Björn Larsson Rosvall/TT
När jag satt i Liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse hade jag under en period för vana att avsluta mina inlägg i diskussionen med orden ”för övrigt anser jag att Johan Pehrson bör avgå”, som en referens till den romerske senatorn Cato den äldres ”för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. Bakgrunden var att Johan Pehrson, precis som många andra av de folkpartister som kallades ”kravliberaler”, gjort utspel som fått många av oss då unga liberaler att se rött. Pehrson var riksdagsman och rättspolitisk talesperson för Folkpartiet och varnade i starka ordalag för den organiserade brottslighetens stegrande brutalitet och cynism.
Alltför starka, tyckte bland annat jag, och droppen blev när Pehrson inför ett landsmöte föreslog att straffmyndighetsåldern skulle sänkas från 15 år till 14. ”Folkpartiet vill sätta barn i fängelse” vill jag minnas att en rubrik lydde.
Ganska precis 20 år senare – landsmötet ägde rum i augusti 2005 och Pehrson vann voteringen – går regeringen fram med att straffmyndighetsåldern ska sänkas från 15 år till 13. En och annan kritisk röst finns, men i väljarkåren vågar jag påstå att förslaget är rätt okontroversiellt, eftersom alla numera har läst de hårresande berättelserna om knappt tonåriga mördare som lockas in i gängen just eftersom de inte är straffmyndiga. I vintras, inför den socialdemokratiska kongressen, meddelade partiets rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho att S vill se en tillfällig sänkning av straffmyndighetsåldern från 15 till 14.
Så blåste verklighetens stora stygga varg sönder mitt och många andras illa byggda halmhus. Johan Pehrson, allmänt hånad och kritiserad, fick rätt. Att återbesöka detta är inte bara viktigt för att återupprätta honom personligen utan för att förstå det politiska klimat som varken tidigare eller hårdare försökte stävja gängkriminaliteten. 2019, när en skottlossning inträffade var tredje dag, tillkännagav statsminister Stefan Löfven i SVT:s Agenda att ”vi kanske inte riktigt såg det komma”. I en uppföljande DN-intervju pekade Löfven på ojämlikheten som en grundorsak, och året efter tycktes han i en intervju i Expressen mena att Alliansregeringens skattesänkningar åtminstone delvis var att skylla för utvecklingen.
Löfvens uttalanden hade kanske varit lättare att begripa om det bara varit Johan Pehrson som ”sett det komma”.
De uttalandena hade kanske varit lättare att begripa om det bara varit Johan Pehrson som ”sett det komma”. Pehrson var visserligen tämligen ensam i politiken men i den övriga debatten fanns tunga röster som ringt i varningsklockorna under lång tid.
I boken Svensk Maffia – En kartläggning av de kriminella gängen (2007) skrev journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson att antalet kriminella gäng växt från en handfull i mitten av 90-talet till ”minst ett 50-tal” 2007. Fyra år senare följde Wierup och Larsson upp utvecklingen igen i Svensk Maffia – Fortsättningen (2011) och summerade antalet gäng till över 90, om man räknar in enskilda avdelningar av mc-gäng. Dessutom hade nya typer av nätverk etablerats. Om det i slutet av 1990-talet främst var de kriminella mc-gängen som skapade nya avdelningar runt om i landet blev det under de följande åren vanligare med kriminella nätverk baserade i utsatta områden, klanbaserade nätverk och etablering av internationell organiserad brottslighet.
Problemet var knappast heller att dessa signaler inte letade sig fram till politiken. 2008 överlämnades utredningen Nationell mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten till justitieminister Beatrice Ask (M). Inför valet 2014 intervjuade Lasse Wierup de två kandidaterna till justitieministerposten, Ask och Morgan Johansson (S) för Sveriges Radios I lagens namn, och båda framstod som medvetna om de växande problemen. Morgan Johansson fick frågan om hur han ansåg att Ask skött uppgiften med att bekämpa den organiserade brottsligheten. Johansson svarade att hon ”har gjort så gott hon kunnat med de resurser hon haft”, och pekade sedan uttryckligen på den problematik som finns med det växande antalet kriminella gäng sedan 90-talet. Fem år senare anser hans egen statsminister att det inte hade gått att förutspå utvecklingen. Några större reformer har inte kommit på plats.
I en intervju från 2022 frågar sig kriminologen och tidigare polisen Amir Rostami om de som såg vad som höll på att hända kunde ha varnat tydligare. Han berättar om hur han 2012 var inbjuden till justitiedepartementet och beskrev situationen i Södertälje, och slog larm om att problemen vuxit så stora att de blivit ett demokratiproblem: ”Jag vet faktiskt inte vad vi skulle ha gjort annorlunda. Kanske var vi för få röster. Kanske var vi inte en tillräckligt stor, kritisk massa för att lyfta det där. Kanske var vi bara för dåliga på att föra ut budskapet.”
Kanske. Men mer troligt är att felet inte låg hos de som varnade, utan hos oss som vägrade lyssna.
För övrigt anser jag att Johan Pehrson bör bli Liberalernas rättspolitiske talesperson.