Ekonomi Krönika
Curlingekonomin har blåst en bubbla
Precis som när curlingföräldrar överbeskyddar sina barn har år av expansiv finans- och penningpolitik lett till en brist på förståelse för risker och en oförmåga att ta eget ansvar. Det skriver Johan Norberg apropå de senaste veckornas tilltagande diskussion om att vi befinner oss i en finansiell bubbla.
Det här är resultatet av en blind tro på att marknaden alltid vet bäst. En avreglerad kasinoekonomi byggd på spekulation och girighet kör in i väggen och den nyliberala drömmen om evig tillväxt avslöjas som en mardröm.
Ja, jag vet förstås inte när börsen kraschar, men jag vet precis hur det kommer att låta. För alla bubblor följer samma mönster: billiga pengar föder övermod, övermod blåser upp värderingar – och när allt spricker är det, som alltid, nyliberalismens fel.
Det känns som att det är nära nu. Amerikanska aktiekurser har bara legat så här högt i relation till cykliskt justerad vinst vid toppen av IT-bubblan. De är klart högre än de var i augusti 1929.
Häromdagen skrev Financial Times marknadsobservatör Katie Martin att ”Bubble-talk is breaking out everywhere”. IMF varnar för att dagens värderingar ”ökar risken för kraftiga korrektioner”. Den brittiska centralbanken oroar sig för ”en kraftig marknadskorrektion”. JP Morgans Jamie Dimon uttrycker sig å sin sida i mer systemanalytiska termer om begynnande problem på kreditmarknaden: ”Ser man en kackerlacka, finns det ofta fler”.
Den fråga många ställer sig är varför vi inte redan har sett en smäll. Hur kan marknaderna trotsa gravitationen på en planet med geopolitisk konflikt, amerikansk nyckfullhet, handelskrig och skyhöga statsskulder? En glädjande delförklaring är att näringslivet hela tiden effektivt ställer om för att mildra problemen. Men det finns också en mörkare bakgrundshistoria som inte har något med liberalism att göra, utan med dess motsats – en aktivistisk finansiell politik som har bytt ut rättsstatens logik mot välfärdsstatens.
Vid varje svacka har finansdepartement och centralbanker försett marknaderna med allt fler stödhjul och skyddshjälmar.
Vid varje svacka, särskilt efter finanskrisen 2008 och pandemin 2020, har finansdepartement och centralbanker försett marknaderna med allt fler stödhjul och skyddshjälmar. Det görs naturligtvis i den hedervärda avsikten att minska reella skadeverkningar på företag och hushåll. Men precis som när curlingföräldrar överbeskyddar sina barn leder curlingekonomin till att de beskyddade aldrig förstår var farorna finns och inte lär sig att ta ansvar för dem.
Ruchir Sharma dokumenterar i den insiktsfulla boken Vad gick snett med kapitalismen? (Timbro förlag) de två kategorier blåsinstrument som staten hela tiden överanvänder. För det första möter centralbanker varje nedgång med låga och ofta negativa realräntor, och regeringar rullar ut stimulanspaket och upprätthåller budgetunderskott även i högkonjunktur, vilket häller biljontals extra dollar över marknaderna. Även om räntorna i perioder höjs snurrar dessa pengar fortfarande runt i ekonomin och blåser upp priset på aktier, obligationer, fastigheter och guld.
Ja, varför inte satsa allt om någon annan tar ens potentiella förluster?
För det andra uppmuntrar staten risktagande genom att försöka skapa ett vinst varje gång-system. En gång i tiden räddade centralbanker bara solventa banker som tillfälligt hade bristande likviditet, till straffränta och med goda tillgångar som säkerhet, men de började i praktiken även rädda insolventa banker – och till slut även hedgefonder och överbelånade bolag. I dag uppfattas det till och med som självklart att centralbanker ska skydda oss från varje börsnedgång. Det är som Sharma konstaterar ”socialism för rika”.
En ”orubblig tro på räddningstrupperna” är även Katie Martins förklaring till de uppressade tillgångspriserna: ”en känsla av att om marknaderna skulle få riktiga problem, oavsett orsak, kommer kavalleriet snart till undsättning i form av stora räntesänkningar eller till och med tillgångsköp från centralbankerna.”
Ja, varför inte satsa allt om någon annan tar ens potentiella förluster? Men även om marknaderna hålls uppe sker det till priset av minskande produktivitet. Ekonomipriset till Alfred Nobels minne uppmärksammar i år idén om kreativ förstörelse – ekonomin växer när vi låter gamla affärsmodeller och teknologier slås ut av nya och mer effektiva. Det är just den processen vi nu saboterar. Vi får färre nedgångar som rensar ut, men också långsammare återhämtningar, då ekonomin tyngs ned av tidigare skulder.
Vi får allt fler zombieföretag – improduktiva bolag som inte gör tillräckliga vinster för att täcka räntan på gamla lån men ändå stapplar vidare med nya, och därför sätter sig tungt på marknadsandelar och kapital som hade kunnat gå till mer produktiva nykomlingar.
Den olustiga frågan är förstås vad som händer den dag allt mer skuldsatta stater inte längre kan hålla allt uppe; när alla livbåtar sänker räddningsfartyget. Få vågar tänka på den saken och ingen vet vad som då kommer att hända – utom förstås att de flesta kommer att skylla på nyliberalismens rovgirighet och statens mytologiska passivitet.