Anders Johnson:
Handlare mot näringsfriheten
Ekonomi Essä
I detaljhandeln fanns länge ett motstånd mot konkurrens. Etablerade intressen drev fram eller förespråkade regleringar och begränsningar för nya företag. Anders Johnson, aktuell med en bok om den svenska handelns historia, tecknar bilden av en bransch som motarbetade prissänkande uppstickare.
Adam Smith konstaterade att personer inom samma bransch sällan träffas, ens för nöje eller förströelse, utan att ”samtalet slutar i en sammansvärjning mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.
Alla företrädare för näringslivet ställs inför valet att agera pro-business eller pro-market. I det förra fallet arbetar man för bästa möjliga villkor för det egna företaget, eller för den grupp av företag man representerar, vilket även innebär att försvåra för potentiella konkurrenter. I det senare fallet arbetar man för goda och likvärdiga villkor för alla företag, inom och utom landet, existerande företag såväl som sådana som ännu inte har grundats.
De svenska näringslivsorganisationerna har agerat betydligt mer pro-market än vad som har varit vanligt i många andra länder. Men inom detaljhandeln levde motståndet mot näringsfriheten kvar mycket längre än inom andra branscher.
Före näringsfrihetens införande 1864 var Sverige en privilegieekonomi. All näringsverksamhet utanför jordbruket byggde på ett personligt privilegium som fastslog vad, var och hur verksamheten skulle bedrivas. Staten försökte koncentrera handeln till städerna, och städernas handelsmän motarbetade handeln på landsbygden, och ogillade att andra städer fick handelsprivilegier. Sålunda motsatte sig borgarna i Torshälla att Eskilstuna grundades, liksom Sundsvallsborgarna ogillade att Östersund skulle grundas. Och när Lindesberg brann ner, ansåg borgarna i Arboga att den staden inte skulle återuppbyggas.
Motståndet levde vidare inom handelskretsarna efter 1864. Sveriges Allmänna Handelsförening bildades 1883 som den första nationella organisationen för handlare. Bakgrunden var att många handlare kände sig trängda av den ökade konkurrens som näringsfriheten och frihandeln innebar.
Bakgrunden var att många handlare kände sig trängda av den ökade konkurrens som näringsfriheten och frihandeln innebar.
Flera av de krav som framfördes kom att förverkligas, till exempel tydligare definitioner av olika handelstermer (tillgodosett med 1905 års köplag), inrättande av frihamnar (blev möjligt 1907), skapandet av ett handelsdepartement (förverkligat 1920) och införande av skiljeförfarande i handelstvister (tillgodosett med de skiljenämnder som handelskamrarna inrättade).
Handelsföreningen ville också införa flera regleringar för att komma tillrätta med ”illojal konkurrens”. Bland kraven fanns begränsning av torghandeln och kompetenskrav för att få idka handelsverksamhet. Föreningen hade ett särskilt horn i sidan till gårdfarihandeln, i synnerhet mot den som bedrevs av östjudiska invandrare, eller av romer.
Den mest drivande kraften inom Handelsföreningen var Pehr Lithander, grosshandlare och konservativ riksdagsledamot från Göteborg. Han var en ivrig protektionist och en av sin tids ledande antisemiter. Lithander förde en hätsk kampanj mot den judiska gårdfarihandeln. Han betecknade östjudarna som slödder och beskyllde dem för olaga handel och spioneri. Lithander var pådrivande för 1887 års restriktioner för utlänningar att bedriva gårdfarihandel utanför bosättningsorten.
Handelsföreningen kom med tiden att domineras av storstädernas grosshandlare som ofta var mer liberala i handelsfrågor. Därför grundades Sveriges Minuthandlares riksförbund 1908. Förbundet drev i stort sett samma frågor som Handelsföreningen. Nu tillkom även kampen mot den framväxande konsumentkooperationen. I ett cirkulär inför Minuthandlarnas bildande sades, med anspelning bland annat på kooperationen: ”Enig sammanslutning måste till för att kunna befria detaljhandeln från allt det ogräs, all den slentrian, det parasitpåhäng, som den nu dragas med.”
1918 bildades Sveriges Köpmannaförbund genom en sammanslagning av Sveriges Allmänna Handelsförening och Sveriges Minuthandlares Riksförbund. Köpmannaförbundet fortsatte, dock utan framgång, föregångarnas strävan att införa politiska regleringar inom handeln, bland annat nyetableringskontroll, skärpt förbud mot gårdfarihandel och kompetenskrav för blivande handlare.
Etableringarna av EPA och Tempo väckte häftiga protester från Köpmannaförbundet, vars tidning Köpmannen 1931 betecknade EPA:s verksamhet som ”pariaexistens”.
Avgörande insatser för att värna näringsfriheten för handeln gjordes av John Josephson. Han ledde 1917–31 den stora textilgrossisten Bendix, Josephson och Co. Josephson förespråkade frihandel och motsatte sig både byråkratiska regleringar av handeln, och Socialdemokraternas socialiseringsplaner. Han trodde på den fria företagsamheten, men betonade att företagarna också hade ett bredare samhällsansvar.
I 1910 års Patentlagstiftningskommitté lyckades Josephson stoppa ett förslag till generalklausul mot illojal konkurrens, något som bland andra NK-chefen Joseph Sachs förordade. Josephson hävdade: ”Den lojala konkurrensens skärpa är allaredan tillräcklig, för att mången handlande skall missförstå det tillåtliga i denna tävlan och benämna den illojal konkurrens.”
Joseph Sachs och varuhusägaren H.G. Turitz i Göteborg grundade lågpriskedjan EPA (Enhetspris AB), vars första varuhus öppnade i Örebro 1930. Två år senare startade Åhlén & Holm varuhuskedjan Tempo. Etableringarna av EPA och Tempo väckte häftiga protester från Köpmannaförbundet, vars tidning Köpmannen 1931 betecknade EPA:s verksamhet som ”pariaexistens”. Skulle det verkligen vara tillåtet att sälja så billigt?
Arne Schweitz/TT
Det fanns ytterligare lågprisvaruhus, men framför allt inriktade sig kritiken mot EPA, och den hade tydliga antisemitiska inslag. (Både Sachs och Turitz var judar.) Nils Wohlin var en av de mest drivande politikerna. Han hade som handelsminister i Ernst Tryggers högerministär 1923–24 motarbetat invandringen av judar verksamma inom handeln. Flera riksdagsmotioner väcktes, och i en flerpartimotion från 1934 sades:
Enhetsprissystemet bygger i avsevärd utsträckning på en slags psykos. Människorna suggereras att köpa i dessa företag, icke främst därför att de vid ett visst tillfälle behöva den eller den varan, utan därför att den är billig.
Det sades att lågprisvaruhusen saluförde varor av undermålig kvalitet, att de importerade varor i stället för att anlita svenska tillverkare, hade okvalificerad personal och att de genom sitt begränsade sortiment inte tog ansvar för att tillhandahålla mindre efterfrågade varor. ”EPA” blev ett begrepp för enkel kvalitet och har gett upphov till ord som EPA-skit, EPA-ingenjör, EPA-traktor, EPA-dunk och EPA-hund (marsvin).
På begäran av riksdagen tillsattes en statlig utredning 1934 för att undersöka om några lagliga åtgärder skulle vidtas mot lågprisföretagen. Utredningen fann, efter ingående undersökningar bland annat av antalet sidor i EPA:s anteckningsblock och lädret i skinntofflorna, ingen anledning att lagstifta mot denna butiksform.
Köpmannaförbundet misslyckades 1932 med att få till stånd en statlig etableringskontroll. Men den frisinnade regeringen gav acceptans för en av handeln organiserad kontroll. Sålunda tillkom från 1934 lokala, branschvisa etableringsnämnder med representanter för tillverkare, grossister och detaljister. De skulle behandla ansökningar från privata köpmän som ville etablera en ny butik, och övervakade även att ingen butik satte för låga priser. Kedjeföretagen och de kooperativa butikerna berördes inte av kontrollen.
Köpmannaförbundet misslyckades 1932 med att få till stånd en statlig etableringskontroll.
Senare tillkom även en prövning för handlare som ville utvidga sitt sortiment utanför det som traditionellt hörde till branschen. Permanenta Centralnämnden inrättades som central instans. Om någon startade utan tillstånd, hotades de av leveransbojkott. Från 1945 omfattade kontrollen även filialbildning och butiksflytt.
1951 föreslog den statliga utredningen Nyetableringssakkunniga förbud mot privata etableringskontroller och mot bruttopriser, alltså att tillverkarna kunde bestämma ett lägsta pris för varan som detaljhandeln inte fick underskrida. Förslagen stöddes av EPA, Tempo, KF och LO. Konkurrensbegränsningarna försvarades av Grossistförbundet, Köpmannaförbundet och Industriförbundet.
1953 beslutade riksdagen om förbud mot bruttopriser. Även privata etableringskontroller inom handeln förbjöds om man inte kunde visa att de saknade skadlig inverkan. Högerpartiet röstade mot förbuden, medan Folkpartiet ville att lagen skulle gälla på prov till 1958.
Det första priskriget inom dagligvaruhandeln startades av Rolf Millqvist som grundade Hemköp i Sundbyberg 1954. (Detta är inte samma företag som dagens Hemköp.) Affärsidén byggde på snabb omsättning, beställning per telefon och hemleverans. Första dagen kom en ombudsman från Stockholms Livsmedelshandlareförening och hävdade att prissättningen var illojal. Köpmannaförbundet lyckades förmå ett 50-tal tillverkare och grossister att vägra leverera varor till Hemköp.
Näringsfrihetsombudsmannen gav dock Millqvist rätt. Han fick även stöd av LO-ekonomen Rudolf Meidner – för eftervärlden knappast känd som den fria företagsamhetens förkämpe. Men LO var för ökad konkurrens inom handeln. Om industriarbetarna tvingades acceptera hårda rationaliseringar, skulle de inte behöva betala onödigt mycket för maten därför att handeln drevs vidare i gamla, ineffektiva verksamhetsformer.
***
Det stora motståndet inom handeln mot nydanande entreprenörer drabbade också efterkrigstidens stora handelssnillen som Per-Olof Ahl (Kappahl), Ingvar Kamprad (Ikea) och Erling Persson (H&M). De utsattes för leveransbojkotter och förbud mot att ställa ut på branschmässor.
Mjölnarsonen Per-Olof Ahl var en framgångsrik reseförsäljare för olika produkter men hade börjat tröttna på det ständiga resandet. 1953 kom han plötsligt över ett stort parti kappor. För att bli av med det snabbt, startade han försäljning till mycket låga priser i en källarlokal i en förort till Göteborg. Kunderna köade i timmar för att göra sina fynd. Detta blev starten för Kappahl.
Ledande i kampen mot Kappahl var Göteborgs Köpmannaförbund samt Beklädnads- och Manufakturhandlareförbundet. När Ahl annonserade att han hade 6 000 kappor i lager, fick dessa organisationer polisen att göra ett tillslag för att kontrollräkna om detta stämde, vilket det gjorde. De liberala Göteborgstidningarna vägrade att ta in annonser för Kappahl, vilket dock socialdemokratiska Ny Tid gjorde.
De tillverkare som levererade till Kappahl fick sprätta bort firmamärkena i kapporna, lasta dem i anonyma skåpbilar för att under nattens mörker köras till en mötesplats i skogen långt bort från Göteborg, där Kappahl, i lika anonyma bilar, tog emot leveranserna.
Per-Olof Ahl publicerade stridsskriften Kappor till varje pris 1957, vilken spreds i stora upplagor. Den ska ha spökskrivits av sportjournalisten Bengt Bedrup. När Ahl första gången ville sälja kappor utanför Göteborg valde han att försöka i Helsingborg. Där hade den etablerade handeln försäkrat sig om att Ahl inte skulle få hyra någon butikslokal. Dessutom vägrade lokalpressen att ta in annonser från den ”oseriöse kapphandlaren”. Men Ahl annonserade i Helsingörs tidningar – och danskorna strömmade till. Dessutom uppmärksammades kappstriden i den svenska rikspressen. Och han hittade en utmärkt lokal som stod oanvänd på dagarna, nämligen Konserthuset.
Bokbranschen fick 1953 undantag från förbuden mot bruttopriser och privata etableringskontroller. Förlagen fick även fortsättningsvis bestämma priserna i bokhandeln och Svenska Bokförläggareföreningen fick behålla kontrollen över bokhandelsetableringen. Endast godkända bokhandlare fick sälja böcker över en viss prisnivå.
1970 avreglerades bokbranschen. Nu blev bokpriserna fria, det blev fritt att starta en bokhandel, och även andra handelsföretag fick ta in böcker i sitt sortiment. Bokbranschens organisationer hävdade att reformen skulle få ödesdigra konsekvenser, men effekten blev en vitaliserad bokmarknad.
1909 gavs städer och större samhällen lagstadgad möjlighet att reglera butikernas öppettider. 1919 års butiksstängningslag innebar en viss skärpning. Nu kunde även affärstiderna på landsbygden begränsas. 1939 kom en ny affärstidslagstiftning som innebar att butiker normalt skulle stänga klockan 19 på vardagar. Sön- och helgdagar skulle hållas stängt.
Efter andra världskriget gavs möjligheter till lokala undantag, vilket skapade problem när intilliggande kommuner hade olika regler. Frågan kom att bli föremål för intensiva debatter. Därtill kom att kiosker, bensinstationer, butiker vid Stockholms tunnelbanestationer och en del andra försäljningsställen fick ha öppet på kvällar och söndagar. Kiosker fick sälja godis, men inte grönsaker, damstrumpor, men inte herrstrumpor, bitsocker, men inte strösocker, pappersservetter, men inte tygservetter samt uppvärmda matportioner, men inte djupfrysta.
1972 infördes fria affärstider, trots motstånd från Köpmannaförbundet. Det ville att de lokala köpmannaföreningarna skulle bestämma öppettiderna. KF och de privata varuhuskedjorna var för avregleringen.
En statlig kommitté tillsattes 1975 för att analysera effekterna av de fria affärstiderna. I kommitténs slutbetänkande 1977 ville Centern, Socialdemokraterna och Handelsanställdas förbund i stort sett återgå till det som gällde före 1972. KF:s representant ville ha en något mildare reglering medan Köpmannaförbundet ville ha fritt på vardagar och förbud på söndagar. Folkpartiets och Moderaternas representanter ville behålla de fria affärstiderna.
Kiosker fick sälja godis, men inte grönsaker, damstrumpor, men inte herrstrumpor, bitsocker, men inte strösocker, pappersservetter, men inte tygservetter.
De borgerliga regeringarna 1976–82 lade inte fram något förslag om återreglering. Socialdemokraternas kongress uttalade sig för en reglering 1978, men partiet gjorde inget efter återkomsten till regeringsmakten 1982. En utredning tillsattes 1989, vilken lämnade sitt betänkande 1991. Därefter avfördes frågan från den politiska debatten.
Efter reformerna i början av 1970-talet hade Sverige fått en liberal handelslagstiftning i internationell jämförelse, dock med tre undantag: alkohol- och apoteksmonopolen samt det kommunala planmonopolet. 1947 gavs kommunerna rätt att bestämma var, när och hur bebyggelse skulle uppföras, vilket innebar att de fick möjligheter att besluta om och var nya butiker fick byggas och vilken typ av handel de skulle bedriva. Planmonopolet gynnade de stora aktörerna, framför allt ICA och KF. Det kom att missgynna nya uppstickare inom handeln, bland annat etableringen av lågprisbutiker.
Köpmannaförbundet var ofta pådrivande för att stoppa nyetableringar som hotade den rådande ordningen. Förbundets ordförande 1979–91 Erik-V Ramberg sade 1984 att ”det inte finns någon anledning att stimulera nyföretagande”. Han var konfektionshandlare i Vara där han 1972 hade varit med om att stoppa en ny stormarknad. Särskilt Göteborgs Köpmannaförbund med dess vd 1965–93, Sten-Olof Palm, var mycket aktiv i kampen mot uppstickare inom handeln.
1997 gick Grossistförbundet, Köpmannaförbundet och Sveriges Handelsarbetsgivare samman och bildade Svensk Handel. Det var den första organisationen för hela handeln som både ansvarade för arbetsgivar- och branschfrågor. Även företag som Apoteket, Ikea, KF och Systembolaget, vilka tidigare inte deltagit i handelns branschsamverkan, gick med. KF valde dock att även fortsättningsvis att driva sina avtalsförhandlingar i KFO (Kooperationens Förhandlingsorganisation), som 2021 gick samman med Idea, en arbetsgivarorganisation för ideella organisationer, och bildade Fremia.
Det uppstod inledningsvis många konflikter inom Svensk Handel eftersom de tre samgående organisationerna präglades av olika kulturer. Köpmannaförbundet hade haft en kritisk inställning till delar av Icas centrala aktiviteter, eftersom de konkurrerade med Köpmannaförbundets roll som företrädare för detaljhandeln. Fyra distrikt inom Köpmannaförbundet uttalade 1993 sitt missnöje med över hur Handelsarbetsgivarna bedrev förhandlingarna, och antydde att Köpmannaförbundet kanske borde ta över ansvaret.
Köpmannaförbundet var en federation av starka lokala och regionala organisationer, samt branschförbund och branschföreningar med egna styrelser. De hade till stor del sysslat med konkreta vardagsfrågor, och värnade den existerande handeln. De kom därför ofta i motsatsställning till kedjor och entreprenörer som utmanade dem. Svensk Handels förste vd Carl-Johan Westholm var en idédriven marknadsliberal. Han kom, liksom flera tjänstemän, från Företagarförbundet, och de tillförde en fjärde organisationskultur till den nya organisationen.
Köpmannaförbundets delföreningar ogillade att inlemmas i ett sammanhållet förbund. Störst var motståndet i det ekonomiskt starka Göteborgs Köpmannaförbund, som lämnade Svensk Handel 2003. Ett samarbetsavtal med Svensk Handel träffades dock 2007.
Efter några inledande år präglade av viss turbulens har Svensk Handel utvecklats till en stark röst inom näringslivet, och som har anslutit sig till den svenska pro-market traditionen.
Anders Johnsons bok Den svenska handelns historia är utgiven av Förlaget Näringslivshistoria (2025).
Omslagsfotot föreställer Ikea-varuhuset i Kungens kurva 1990. Foto: Bertil Ericson/TT