Idéer Krönika
En kapplöpning i misstag
Man kan, särskilt i eran Donald Trump, ifrågasätta vår förmåga att lära av historien. Men frågan är om inte frisk och frihetlig luft redan börjat blåsa in igen, skriver Johan Norberg.
När Donald Trump i april föreslog Liberation Day-tullarna konstaterade någon på X att det verkar som att USA genomför ett protektionistiskt självmål en gång vart hundrade år – 1828, 1930 och så 2025 – för då har det gått tillräckligt lång tid för att alla som upplevde dem sedan länge är döda. Då kan vi göra samma misstag igen.
Lär vi oss någonting av historien? Jag får ofta den frågan när jag talar om civilisationers uppgång och fall. Jag vill så gärna svara ja – varför skulle jag annars hålla på? Historien är ju, som Norman Cousins noterade, ett ”vast early warning system.”
Samtidigt har jag svårt att känna mig trygg i detta svar, eftersom det vi främst lär oss av historien är att vi är rätt dåliga på att lära oss av historien. Historien upprepar sig inte, men den mänskliga naturen gör det, och våra passioner och blinda fläckar ställer gång på gång till det på sätt som påminner om tidigare haverier.
När marknadsliberaler under en period talade entusiastiskt om att allt fler verkar förstå nationalekonomi brukade Milton Friedman invända att det inte är ekonomernas förtjänst, utan erfarenhetens. I en intervju 2006 förklarade han att motståndet mot priskontroller främst beror på att de testades och misslyckades under 1970-talet. Men om 20 år, varnade han, ”när det inte längre finns någon kvar som har erfarenhet av priskontroller, skulle det inte förvåna mig om de dyker upp igen.”
Vi lär oss av historien så länge den fortfarande gör ont.
Det är med andra ord med förutsägbar punktlighet Donald Trump och New York-demokraten Zohran Mamdani nu argumenterar för att de själva är bättre på att sätta priser på allt från läkemedel till lägenheter än marknaden.
Vi lär oss av historien så länge den fortfarande gör ont. Sveriges föredömliga budgetdisciplin beror främst på 1990-talskrisen. Men till slut skingras de mörka minnena. Nya tider har ju nya problem, och så gör vi bort oss igen.
Men då och då inträffar en katastrof i en sådan skala att den dominerar en fråga så fullständigt att vi upprepar den för oss själva och återberättar den för våra barn. Den stannar i det folkliga minnet under längre tid. Münchenöverenskommelsen 1938 och dess följder var en sån. Smoot-Hawley-tullarna 1930 en annan. I nästan hundra år nämnde de flesta artiklar och föreläsningar om handelspolitik att de skadade USA och spred den stora depressionen över världen.
Historien ger sällan självklara svar. Ibland lär vi fel. Det är där forskare och opinionsbildare kommer in, för att utmejsla och definiera de läxor vi borde ta till oss. Våra misstag vaccinerar oss mot upprepningar under en period, men sen behöver vi en boosterdos för att få förnyat skydd. Att påminna, om och om igen, fyller den funktionen. När läxorna letar sig in i tonårskomedierna, som Smoot-Hawley-tullarna faktiskt gjorde i Ferris Bueller’s Day Off från 1986, vet man att man har lyckats sätta agendan på allvar.
Men ett århundrade är lång tid, och till slut vill någon testa igen. Om finansminister Bessent inte hade lyckats förmå Trump att fördröja och mildra tullarna med sina varningar för att börs- och obligationskaos bara var en föraning om en större katastrof, hade vi fått ännu en sådan sedelärande historia. Priset för att undvika kollaps är att man inte får en lika uppenbar sensmoral.
Den historiska glömskan gäller inte bara tullar och budgetregler. Freden 1945 är nu lika långt från oss i tid som det amerikanska inbördeskriget var då. Snart är den sista krigsveteranen borta. Detta nära döden-ögonblick har ett tag till ett fast grepp om europeiska sinnen, men i USA känner ingen längre inpå bara huden faran med att låta monster växa sig starka på andra sidan Atlanten. Det blir lockande att överge allierade och återgå till den navelskådardoktrin som var vanlig fram till Pearl Harbour.
Nu kan Tucker Carlson låta USA:s ”bästa och mest ärliga journalist” berätta att Churchill var andra världskrigets verklige skurk. Det faktum att vissa unga MAGA-aktivister till och med talar beundrande om Hitler, är en varning om vilka fasor som kan vänta oss i en efter-efterkrigstid.
Problemet med en politik som ersätter principer med magkänsla är att den avhänder sig möjligheten att lära av tidigare erfarenheter.
2025 avslutas med en amerikansk säkerhetsstrategi som pekar ut västeuropeiska demokratier som det stora problemet, och med ständiga krav på Ukraina att lägga sig platt för sin angripare. Det är i sig en sådan chock för oss i Europa att man måste hoppas att den dominerar våra tankar framöver.
Problemet med en politik som ersätter principer med magkänsla är att den avhänder sig möjligheten att lära av tidigare erfarenheter. Populismen ser sig gärna som ett uppror mot intellektuella och mediala eliter, och det är ju lätt att sympatisera med det. En pompös, förvaltande konsensus cementerar många gamla fördomar som förtjänar att vältas över ända. Men etablerad forskning, medier och partier har också ett institutionellt minne som kan hjälpa oss att bevara lärdomar över generationer.
Så det bästa vi kan säga om magkänslans politik är att den ger oss en nyttig repetition av vad som inte funkar. ”Gott omdöme kommer av erfarenhet – och mycket av den kommer av dåligt omdöme”, som Will Rogers en gång konstaterade.
Milton Friedmans rekommendation i antiliberala tidevarv var att hålla alternativa idéer levande tills den gamla politiken misslyckas. ”När den krisen väl inträffar kommer vägvalet avgöras av vilka idéer som råkar finnas tillgängliga.” (Något Naomi Klein i en hyllad och lögnaktig bok låtsades betydde att Friedman längtade efter kriser som kunde distrahera folket så att de kunde luras på nyliberal politik.)
Det starkaste argumentet för frihet har alltid varit den reellt existerande ofriheten. Den som har fått känna av den instängda, unkna etatismen, börjar snart längta efter frihetens kalla, friska luft, förutspådde Torgny Segerstedt.
Kanske, ändå? Trumps förtroendesiffror har rasat och i november erövrar demokraterna troligen Representanthuset, och en rätt substantiell kontrollmakt. Opinionen pekar på att Viktor Orbán i april äntligen förlorar makten i Ungern, trots alla försök att rigga systemet.
Två av de länder som har sargats hårdast av vänsterpopulism, Argentina och Venezuela, har upplevt en bred folklig mobilisering bakom raka motsatsen. Javier Mileis liberala politik med hårda åtstramningar har börjat vända den argentinska ekonomin, och vann ett stort mandat i oktobers parlamentsval.
Två av de länder som har sargats hårdast av vänsterpopulism, Argentina och Venezuela, har upplevt en bred folklig mobilisering bakom raka motsatsen.
I Venezuela vann oppositionen det senaste presidentvalet med omkring 67 procent, även om Maduro klamrade sig kvar vid makten med valfusk och terror. Landets mest populära politiker, María Corina Machado, är också en av regionens mest utpräglat liberala politiker.
Även i idédebatten märks omsvängningen. I december fick just Machado Nobels fredspris och ekonomipriset gick för andra året i rad till forskning om att öppenhet och lagstyre krävs för innovation och tillväxt. Att ekonomhistorikern Joel Mokyr äntligen prisades är ett erkännande till hans uppfattning att innovation är en rebellisk handling, och att dess främsta förutsättning är mänsklig frihet.
I april bad den amerikanska vänsterekonomen Noah Smith formellt världens libertarianer om ursäkt för hans många år av kritik. Han hade oroat sig så mycket över idéernas teoretiska brister att han missade hur mycket sämre en höger utan liberalism kunde bli.
Den tunge juristen Cass Sunstein, som jobbade för Obamaadministrationen och en gång försökte göra paternalismen salongsfähig, gick några månader senare ett steg längre. Han skrev att han brukade avfärda tänkare som Hayek, Mises och Nozick för att de utkämpade föråldrade strider mot en gammal, auktoritär stat. Men nu hade han insett att den striden aldrig blir gammal. Staten riskerar alltid att spåra ur, och köra över individen.
”De var inte (trodde jag) på mitt lag. Det tror jag inte längre. Jag tror att de är på mitt lag, eller (ännu bättre) att jag är på deras”, konstaterar Sunstein nu, ”It’s an honor to be there with them.”
Vänster- och högerpopulister kommer fortsätta att vinna makt där de kan framställa sig som fräscha och oprövade, men de får det svårare där de måste försvara realpopulismens faktiska utfall. I alla fall om vi ser till att det blir så. 2026 kommer att avgöras i en kapplöpning mellan nya misstag och vår beredskap att lära av dem. Där har vi alla en roll att fylla: att läsa, lyssna och bära historien vidare. Jag vet inte hur det ska gå, men jag vet att jag är hedrad över att få vara där med er.