Ekonomi Krönika
Allt vi bryr oss om hänger på tillväxten
En tillväxt på 1 procent motsvarar 100 000 kronor per svensk. Ett samhälle som inte växer börjar däremot fördela stagnation i stället för välstånd. Den smygande tillväxtkrisen måste vändas, skriver Företagarnas Karl Ernlund.
Det sägs att den som verkligen förstått ekonomisk tillväxt aldrig kan tänka på någonting annat. Jag erkänner: jag gör det nästan varje dag. Inte för att jag saknar andra intressen. Utan för att tillväxtens ränta-på-ränta-effekt, i alla sin enkelhet, är så stark. Den avgör vilka resurser vi har till skola och sjukvård, vilka löner som kan betalas, hur mycket riskkapital som investeras och hur människor ser på framtiden.
Skillnaden i tillväxt och dess påverkan på välstånd över tid är svindlande. Ett land som växer med 1,5 procent per år blir cirka 45 procent rikare på 25 år. Ett land som växer med 1 procent blir ungefär 28 procent rikare. Det motsvarar mer än 1 000 miljarder kronor i ökat välstånd, eller 100 000 kronor per svensk. Med nuvarande skattekvot skulle det innebära mer än 400 miljarder kronor i ökade skatteintäkter, vilket är lika mycket som lönekostnaden för en halv miljon sjuksköterskor eller fyra gånger mer än vad staten lägger på utbildning och forskning.
Därför är västvärldens långa period av svag tillväxt så oroande. Italien nådde först nyligen tillbaka till BNP per capita-nivån som landet hade före finanskrisen 2008. Frankrikes svaga tillväxt, i kombination med en ansvarslös finanspolitik, har trissat upp statsskulden och skakar nu hela eurozonen. När ekonomin står still urholkas framtidstron, politiken blir ett nollsummespel och barnafödandet faller. Ett samhälle som inte växer börjar fördela stagnation i stället för välstånd. Så skapas grogrund för misstänksamhet och missunnsamhet, där grupper ställs mot varandra.
Ett samhälle som inte växer börjar fördela stagnation i stället för välstånd.
Sverige är inte där. Jämfört med många EU-länder fungerar vår ekonomi relativt väl. 2011–2024 hade vi en genomsnittlig tillväxt strax under två procent, och BNP har ökat med omkring tusen miljarder kronor det senaste decenniet. Arbetsmarknadens institutioner och skattesystemet fungerar bättre än i Sydeuropa. Men vi lever tyvärr på gamla meriter. 90- och 00-talens reformer – sunda statsfinanser, rimliga marginalskatter och avregleringar – gav ett produktivitetslyft.
Men de senaste mandatperioderna har däremot få strukturella beslut fattats som höjer vår långsiktiga tillväxt. Följden syns i en svagare placering på OECD:s välståndsliga.
Det riktigt otäcka med låg tillväxt är att den smyger sig på. Den känns inte som en kris förrän resurserna till välfärden börjar sina och kommunerna tvingas skära i grunduppdraget. Då har företag redan flyttat investeringar, kompetens har lämnat landet och kapitalet sökt sig någon annanstans. Att vända en sådan utveckling är betydligt svårare än att i tid stärka förutsättningarna för att få ekonomin att växa.
Inför valet behöver därför den ekonomiska tillväxten stå högst på dagordningen. Fördelningsdebatten kommer alltid att finnas, men utan växande kaka blir varje procentenhet en konflikt.
Tillväxt är inte ett särintresse; den är förutsättningen för högre reallöner, starkare välfärd och klimatinvesteringar. Den är också den bästa motkraften mot populism. När människor upplever att morgondagen blir bättre minskar viljan att skydda privilegier.
När människor upplever att morgondagen blir bättre minskar viljan att skydda privilegier.
Här ger Produktivitetskommissionen en bra vägledning om vad som behöver göras:
1) Sänkta marginalskatter. Höj brytpunkten för statlig inkomstskatt och sänk skattesatsen så att utbildning, ansvar och risktagande lönar sig. Svenska företag som konkurrerar på en global marknad måste kunna locka kompetens som inte beskattas bort. Dessutom skulle sannolikt en sänkning eller avskaffande av den statliga inkomstskatten vara självfinansierande på sikt.
2) Reformera bostadsmarknaden. För att företag ska kunna utvecklas och växa måste de kunna rekrytera såväl utländsk kompetens som inhemsk arbetskraft från andra delar av landet. Det kräver att människor har möjlighet att flytta dit jobben finns och till bostäder som passar deras livssituation. I DDR behövde man köa i tio år för att få köpa en Trabant. 2024 var den genomsnittliga kötiden för bostäder som förmedlades av Bostadsförmedlingen i Stockholm cirka nio år; i särskilt attraktiva stadsdelar är den mångdubbelt högre. Det håller inte.
3) En effektiv klimatpolitik. Svenska klimatmål bör inte gå längre än övriga EU-länders mål och stöd till enskilda företag ska undvikas för att inte snedvrida konkurrensen. Omställningen måste bygga på incitament i stället för direkta subventioner och klimatmål som gör mer skada än nytta.
Sverige har gjort tillväxtresor tidigare. I slutet på 1800- och början på 1900-talet gick vi från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett rikt välfärdssamhälle. Och vi kan göra det igen. Men då måste tillväxten sluta vara en parentes i debatten och bli huvudnumret. Allt annat vi bryr oss om – jobben, välfärden och sammanhållningen – hänger på just det.
Därför tänker jag på tillväxt hela dagarna. Det borde fler göra.