Ekonomi Krönika
En ny seger för frihandeln
Italien svänger mot ett ja till Mercosur. Motiveringen visar varför frihandeln är långtifrån död. Och såväl Europa som Sydamerika kommer att vara vinnare på den nya handeln, skriver Carl-Vincent Reimers.
Sedan 1999 har EU och Sydamerika förhandlat ett nytt frihandelsavtal. På fredagen kom äntligen det avgörande beskedet: Italien, som länge blockerat signeringen av det färdigförhandlade frihandelsavtalet, lutar nu åt ett godkännande. Kort därefter kom beskedet från omröstningen av EU-ambassadörerna i Bryssel: Mercosur är klart.
Beskedet kommer efter en period av intensivt arbete i Bryssel för att blidka de EU-länder som hittills sagt nej. Hit hör, förutom Italien, även Frankrike, Polen och Österrike.
Men utan Italiens stöd saknades stöd för den blockerande minoritet på minst 35 procent av EU:s befolkning, som krävs för att ministerrådet ska stoppa avtalet.
Knappast verktyg för en ortodox frihandelsvän, men ändå ett pris värt att betala för ett av världens största frihandelsområden.
Det som framför allt motiverat motståndarna är konsekvenserna som avtalet skulle kunna få för europeiska jordbrukare. Sydamerika är en stor exportör av exempelvis nötkött, socker och kyckling, näringar som också är betydelsefulla i de tre stora jordbruksländerna Polen, Frankrike och Italien. Ja, även dessa länders konsumenter skulle såklart gynnas av billigare varupriser på nötkött till följd av ökad frihandel. Samtidigt finns en genuin rädsla i dessa länder för vad utkonkurrerade och arga bönder innebär i ett politiskt landskap där populister redan tagit en stor del av mandaten.
EU-kommissionen har bemött denna rädsla så seriöst man kan. I december infördes nya skyddsmekanismer som gör det möjligt för EU att stoppa import av nötkött och fågel, om importvolymer för dessa varugrupper stiger med mer än åtta procent. Dessutom har man i den nya långtidsbudgeten för 2028–2034 föreslagit en särskild fond för att stötta jordbruket vid svåra marknadsfluktuationer.
Knappast verktyg för en ortodox frihandelsvän, men ändå ett pris värt att betala för ett av världens största frihandelsområden.
Men det mest intressanta med Italiens svängning är på vilken grund den motiveras. Utrikesminister Antonio Tajani (EPP) pekade på fredagen inte bara på de stora ekonomiska fördelar som avtalet skapar med en marknad för nästan 800 miljoner konsumenter. Han nämnde också att avtalet ”stärker Italiens och vår kontinents strategiska autonomi och ekonomiska suveränitet”. Det följer en global trend.
De senaste åren har begreppet friendshoring blivit ett nytt modeord i internationell handelspolitik.
De senaste åren har begreppet friendshoring blivit ett nytt modeord i internationell handelspolitik. Om frihandelsförespråkarna tidigare var blinda för vilka långsiktiga geopolitiska beroenden som handeln skapade, så länge BNP-siffrorna pekade uppåt, finns i dag en helt annan medvetenhet.
I dag finns ett tydligt samband mellan exempelvis import av kinesisk teknik för övervakning och geopolitiska risker för Europa. Detsamma gäller dock det positiva sambandet mellan geopolitisk resiliens och frihandel. Färska studier visar att sedan 2011 så har handeln mellan länder som delar geopolitiska intressen ökat påtagligt, samtidigt som handeln fragmentiserats i geopolitiska block. En studie av Europeiska centralbanken visar att 70 procent av 65 europeiska storbolag antingen diversifierat eller skiftat produktion till mer vänligt inställda länder. Elefanten i rummet är såklart Kina, som flera gånger de senaste åren visat att de inte tvekar att använda handelsberoenden som ekonomisk utpressning, bland annat mot Sverige.
För ett par år sedan stoppade Kina exporten av en viss typ av grafit till Sverige. Trots att man inte angav officiella skäl var motivet uppenbart. Grafiten var av en typ som används för bilbatterier och Sverige var just då det land som kommit närmast en oberoende europeisk batteriindustri genom Northvolt. Det kunde Kina inte acceptera.
Ur det perspektivet framstår segern för frihandelsavtalet mellan Europa och Sydamerika inte bara som ekonomiskt fördelaktigt, utan också som ett led i en ny geopolitisk allians mellan likasinnade stater. De sänkta tullar som införs med Mercosur-avtalet på Sydamerikas stora mineralfyndigheter av litium, grafit och niobium är en nyckel för Europa att komma ur Kinas grepp om vår råvaruförsörjning.
Argumenten för ökad frihandel har alltså inte försvunnit, med de har förändrats. Framtiden för Europa ligger i ökad frihandel med likasinnade stater. Ur det perspektivet är Mercosur-avtalet inte bara en slutpunkt, utan starten på en ny global frihandelsboom, där Europa leder vägen.