Ekonomi Krönika
Handelskrig är självskadebeteende
Det är svårt att föreställa sig något som förstör lika mycket för USA, och för de amerikaner som röstade på Donald Trump på grund av missnöje med inflation och höga priser, som de nya tullarna mot Kanada och Mexiko. Men Trump är en klassisk merkantilist som är övertygad om att export är bra och import dåligt, skriver Johan Norberg.

Om skotten i Sarajevo utlöste det första världskriget är det skotten i foten som startar 2020-talets stora handelskrig. Det är svårt att tänka sig en enskild handling som saboterar för USA lika mycket som Trumps 25-procentiga tullar mot landets närmaste partners, Kanada och Mexiko.
Det höjer priserna för amerikanska konsumenter som just röstat fram Trump av missnöje med höga priser, och håller därför räntorna uppe. Det underminerar en omsorgsfullt uppbyggd nordamerikansk värdekedja som har givit USA:s fordonsindustri konkurrenskraft. 16 procent av det förädlade värdet i en amerikansk bil härrör från arbete och komponenter i Mexiko eller Kanada, som nu blir dyrare. Barclays räknar med att den 25-procentiga tullen kommer att utradera Detroits vinstmarginaler. När amerikaner importerar mindre stiger dessutom dollarns värde så USA:s exportsektor får det tuffare.
Trump visar också att man aldrig kan lita på en yankee. Han bryter trots allt mot ett inte ens sjuårigt handelsavtal, USMCA, som han själv förhandlade fram för att få bort NAFTA. Den stora vinnaren är därför Kina, som absurt nog nu framstår som en mer pålitlig allierad för latinamerikanska länder. Och härnäst vill han förstöra relationerna med EU.
Det är som om Trump har blivit vald på en ”America Last”-plattform och till varje pris vill skada landets ekonomiska och politiska maktposition.
Varför gör han så här, frågar många. Och vissa fantiserar om att han kanske spelar tredimensionellt schack och förväntar sig vinster någon helt annanstans. Hans tidigare medarbetare har avslöjat att svaret är mycket banalare. Trump tror verkligen att export är bra, men import dåligt – som om inte hela poängen med export var att kunna importera.
När Trump i juli 2017 satt och redigerade ett tal med sin stabssekreterare klottrade han ned tre ord i marginalen som han tyckte borde genomsyra texten: ”Trade is bad”.
Medarbetare har försökt allt, med teori, exempel, enkla diagram, pedagogiska ekonomer och oroade företagare, men Trump fattar verkligen inte värdet av specialisering. Hans ekonomiska rådgivare Gary Cohn utbrast att jobbet i Vita Huset var som filmen Groundhog Day (Måndag hela veckan), där man måste förklara exakt samma sak om och om igen.
Trump är fortfarande övertygad om att världsekonomin är ett nollsummespel.
Trump är fortfarande övertygad om att världsekonomin är ett nollsummespel och om du handlar mer av européer (eller av Ica-handlaren) än de gör av dig, så är du lurad. Han är en klassisk 1600-talsmerkantilist som verkar tro att Adam Smith bara hände andra människor.
Om man verkligen har den uppfattningen är tullar naturligtvis aldrig ett problem, och du kan använda dem till vad som helst – förhandlingsutspel, bestraffning, intäktskälla eller belöning till inhemska affärsintressen. USA förlorar aldrig på det, och enda problemet är att det finns partivänner och aktiemarknader som har fastnat i någon slags nyliberal ortodoxi och tror att det är skadligt.
Men att Trump är protektionist betyder inte att han är dogmatisk. Han har gång på gång visat att han gärna ändrar sin destination under resans gång om han inser att han komma någon annanstans som han kan presentera som en vinst på hemmaplan.
Ingen kan som Trump säga att Nafta är det sämsta handelsavtalet i världshistorien, för att sedan förhandla om det marginellt och beskriva det som det bästa i historien. Nu har det ju trots allt hans stora, vackra signatur nedtill. Han kan mycket väl göra det igen.
Det är vad vi européer nu måste ta fasta på, när Trumps merkantilistiska blickar snart riktas mot oss. Historien visar att den stora skadan inte kommer av de initiala tullarna, utan av ömsesidigt eskalerande tullar som riskerar att dra ned världshandeln i en nedåtgående spiral. Eftersom Trump inte tror att det finns en nedsida med tullarna kommer han inte bli den förste att backa från stupet.
Det är vad vi till varje pris måste undvika. Nu gäller det i stället att ställa i utsikt ett historiskt transatlantiskt handelsavtal som han får ta åt sig äran för och tala mycket om de enorma mängder flytande naturgas och krigsmateriel vi är villiga att köpa av USA. Samtidigt måste Europa ta över positionen som den globala frihandelns beskyddare med fördjupade samarbeten med alla som vill, och utarbeta en plan för att rädda Världshandelsorganisationen om USA lämnar.
Handelskrig är ett krig där kombattanterna turas om att slå sig själva i ansiktet och det enda sättet att vinna är att slå sig själv lite lösare än motståndaren; helst inte alls.