En solig septemberdag förra året satt jag med en vän på ett kafé i Lviv. Han flyttade till Ukraina före kriget. Som tysk medborgare riskerar han inte inkallelse. Hans fru är nyutexaminerad läkare. Det innebär att hon nu omfattas av mobiliseringsreglerna. En familjs fundament ändras märkbart när en av föräldrarna befinner sig vid fronten. 

Från 25 års ålder måste män inställa sig om de blir kallade. Tid får en ny innebörd under sådana omständigheter. Krig ställer av naturliga skäl tingens ordning på sin spets. Men krig involverar inte bara aktiv militär personal. Grundläggande infrastruktur måste fungera. Vatten, elektricitet, skolor och sjukvård. Alla drar sitt strå till stacken, det gäller givetvis också de som bygger Ukrainas innovativa och snabbt växande försvarsindustri.

I dag förfogar Ukraina över Europas största och mest stridserfarna armé, understödd av en försvarsindustri med växande produktionskapacitet och världsledande teknologier. Den kunskap om det moderna kriget, som Ukraina betalar ett högt pris för, är ovärderlig. Men det handlar inte bara om teknologi- och försvarsindustri, utan även om statlig byråkrati och beslutsfattande. 

Det finns fortfarande mycket Sverige och Europa kan ta lärdom av. Jag har tidigare skrivit om det i Affärsvärlden och mer nyligen publicerade Timbros Rutger Brattström en mycket insiktsfull rapport  i ämnet.

***     

I oktober reste president Zelenskyj till USA för att träffa Donald Trump med ambitionen att få köpa Tomahawk-missiler. Det övergripande budskapet var att USA i gengäld skulle få tillgång till ukrainsk drönarteknologi. Men det budskapet missade delvis kärnan. Hur avancerade ukrainska drönare och deras mjukvara än är bygger Ukrainas framgång lika mycket på förmågan att riva byråkratiska hinder, förenkla beslutsprocesser och låta operativ verklighet styra utvecklingen.

Det pågår en Revolution i Militära Angelägenheter (RMA) och Ukraina är i förarsätet. Drönare och andra obemannade farkoster, sensorer och elektronisk krigföring har gjort slagfältet mer transparent och dynamiskt. Kostnaderna för militär verkan har minskat drastiskt. En relativt liten ekonomi som Ukraina har förstört mer rysk krigsmateriel än vad de flesta europeiska försvarsmakter förfogar över totalt.

Det påminner om tidigare brytpunkter i krigets historia: krutet, industrialiseringens masskrig och kärnvapnens inträde. Det senare ersatte segerns logik med avskräckning. Men RMA är i grunden inte en teknisk fråga. Det är ett systemskifte där doktrin, organisation och beslutsfattande förändras samtidigt.

Det pågår en revolution i militära angelägenheter och Ukraina är i förarsätet.

Gulfkriget 1991 visade hur precisionsvapen och informationsöverläge kunde ersätta numerär, men också hur snabbt ett sådant försprång eroderar. Samma mönster syns i Ukraina: de som lär snabbast och anpassar sig efter nya förhållanden får ett oproportionerligt övertag. Åtminstone tillfälligt. Aktörer som klamrar sig fast vid gårdagens krig riskerar att bli strategiskt och militärt irrelevanta.

När Rysslands fullskaliga invasion inleddes var både Ukrainas försvarsmakt och försvarsindustri i huvudsak organiserade enligt sovjetisk logik: centraliserad beslutsfattning, hierarkiska strukturer och statlig kontroll. Genom digitalisering, decentraliserat beslutsfattande, snabb produktinnovation, kontinuerlig återkoppling och öppen plattformsarkitektur har ett exceptionellt militärindustriellt ekosystem vuxit fram. Det är väsensskilt från det militärindustriella komplex som president Eisenhower varnade för i sitt avskedstal 1961.

När byråkrater och företagsledare i Sverige använder modeord och managementfloskler är det lätt att bli cynisk. Men i Ukraina omsätts de till handling och prövas mot verkligheten. Förändring skapades inte genom strategidokument och pressmeddelanden, utan genom handling drivet av omständigheter. Det sker nu och det går fort. 

Taktik och teknologi förändras inom veckor och månader, inte år eller årtionden. Nato och Sverige har börjat ta lärdom. En snabbkurs i modern krigsföring. Om första världskriget var det första industriella kriget så är Ukraina det första digitala.

***     

Jag har under en tid haft möjlighet att träffa ett stort antal ukrainska försvarsbolag, beslutsfattare och militär personal. Gör det mig till en expert? Inte alls. Modern militärteknologi är inte bara komplex, den utvecklas och förändras dessutom fortlöpande. Förra året hade jag förmånen att lyssna på och träffa Ukrainas nuvarande försvarsminister, Mykhailo Fedorov. Han var då minister med ansvar för digitalisering. 

Hans befordran till försvarsminister tidigare i januari är illustrativ för hur det moderna kriget utvecklats och vikten av de resultat han åstadkommit. I Sverige betraktas ungdom ofta som en kompetens i sig, fastän erfarenhet oftast är en förutsättning för att kunna styra och utveckla komplexa organisationer. Men trots sin ringa ålder, 34 år, har han spelat en avgörande roll i den pågående revolutionen inom det ukrainska försvaret.

Ukraina har under hela 2000-talet varit i framkanten av innovation och digitalisering. Att departementen för digitalisering och försvar har arbetat mycket nära varandra sedan 2022 är därför inte förvånande. Få skapelser symboliserar det mer än Brave1. En statlig plattform som för samman nystartade eller mindre bolag med kapital och Försvarsmakten. Lösningar och produkter testas och justeras i nära samspel med aktiva enheter vid fronten. Fokus ligger på anpassningsförmåga och regelbunden återkoppling. Mängden insamlad data växer exponentiellt vilket i sig leder till bättre beslutsfattande och mjukvara som uppdateras löpande.

Sedan lanseringen 2023 har Brave1 vuxit snabbt och ledtider kortats markant. Deras e-handelsplattform lanserades i april förra året. Det tar nu i genomsnitt tolv dagar att få en produkt godkänd. Den kan sedan beställas och levereras direkt till militära enheter. Oftast på bataljonsnivå, men även till brigad och ibland mindre än det. Det finns i dag mer än 2 000 företag på plattformen. De flesta startades för mindre än två år sedan och tillverkar närmare 5 000 produkter, varav ett tusental används av mer än tjugo militära enheter.

Utöver att enskilda förband själva upphandlar den materiel de bedömer mest ändamålsenlig har Army of Drones-initiativet fått stor uppmärksamhet. Efter en verifieringsprocess får enskilda enheter poäng, i realiteten en hårdvaluta, för vad de förstör, slår ut eller oskadliggör. Poängsättningen för pansar, trupp eller luftvärn justeras löpande beroende på strategiska överväganden.

Decentralisering och resursallokering drivet av data med marknadsmekanismer i centrum. Systemet har höjt både motivation och moral. Man kan diskutera vad gamification av krig och autonoma vapen innebär för Nato, men i praktiken spelar det mindre roll i Ukraina. System måste utvecklas i relation till motståndaren. Ryssland har i det avseendet få moraliska betänkligheter. Obemannade farkoster och autonoma system står nu för mer än 80 procent av de totala förlusterna.

Obemannade farkoster och autonoma system står nu för mer än 80 procent av de totala förlusterna.

Efter den senaste uppgraderingen kan företag i realtid följa hur deras produkter presterar på slagfältet. Information som av naturlig anledning är mycket känslig. Detaljerad statistik över träffsäkerhet. Vilka typer av mål som neutraliserats. På vilket avstånd från fronten insatser genomförts. Av vilken enhet eller förband. Även uppgifter om marknadsandelar och försäljningsvolymer per kategori och produkt är tillgängliga. En återkopplingsslinga mellan slagfältet, staten och tillverkaren.

Plattformens transparens har även skapat tydliga sekundära effekter. Det handlar inte längre om vem som är bäst på att sälja, utan om vem som faktiskt levererar effekt. När prestanda blir synlig konkurrerar leverantörer på resultat snarare än relationer. Iterationstakten ökar, svaga lösningar slås successivt ut. Transparens är oftast ett kraftfullt verktyg mot korruption: utrymmet för manipulation krymper samtidigt som utveckling och anpassning accelererar. 

Schumpeters creative destruction manifesteras både bokstavligt och figurativt.

***     

Rysslands hybridkrig mot Europa har pågått under en längre tid. USA förväntas inte längre hjälpa till att finansiera Ukraina eller Europas säkerhet. Ukrainas militära utgifter för 2025 var över 50 miljarder dollar. Det är nära 30 procent av BNP. Mycket pengar i absoluta termer men tack vare deras militärindustriella ekosystem är det både militärt och kostnadseffektivt.

Trots timmens allvar dröjde beslutet om hur EU skulle finansiera Ukrainas försvar. Strax före jul enades EU:s ledare om en kompromiss där nationella särintressen vägde tyngre än helhetens bästa. I unionens försvar är det emellertid a feature, not a bug. De 90 miljarder euro som EU:s gemensamma balansräkning lånar ut till Ukraina under de kommande två åren är välbehövliga. Mer hade varit bättre. Ukraina behöver förutsättningar att, om inte vinna, så åtminstone ha en stark hand i pågående och framtida förhandlingar.

Det stigma som länge präglat investeringar i försvarsbolag i Sverige håller successivt på att brytas ned. En tilltagande ström av kapital är nu på väg in i den europeiska försvarsindustrin. Det anses på de flesta håll och till skillnad från tidigare numera vara ”hållbart”. En ny sorts ESG:  Endurance, Security & Geostrategy. Eller där S helt enkelt betyder Survival.

Det stigma som länge präglat investeringar i försvarsbolag i Sverige håller successivt på att brytas ned.

Efter ett sent uppvaknande är det bråda dagar att rusta Europa. Enligt Andrius Kubilis, EU-kommissionär för försvar och rymdfrågor, uppgår unionens totala underinvestering de senaste årtiondena till omkring en biljon euro. Under samma period har Europas försvarsindustri tappat relativ mark gentemot USA, Kina och Ryssland. Enligt Stockholmsbaserade tankesmedjan SIPRI har europeiska försvarsbolags andel av den globala omsättningen bland världens 100 största bolag fallit från runt 30 procent till cirka 20 procent sedan 2003, samtidigt som kinesiska och ryska aktörer tillsammans ökat från omkring 2 procent till över 20.

Det kapital som mobiliserats kommer i form av beställningar samt finansiering av nya projekt och bolag. Under 2025 spenderade EU:s medlemsländer runt 400 miljarder euro på försvar och det förväntas mer än dubblas till 2030. Det innebär kraftigt ökade intäkter för den europeiska försvarsindustrin, särskilt mot bakgrund av att över 60 procent av Europas försvarsinköp de senaste åren gjorts från USA, en andel som kommer minska över tid.

Av förståelig anledning har det påverkat bolagsvärderingar. I slutet av 2021 värderades Bloombergs Europeiska Försvarsindex till motsvarande 16 årsvinster. Sedan dess har europeiska försvarsaktier stigit med nästan 400 procent och nu är värderingen 35 årsvinster. Det kan jämföras med att den europeiska aktiemarknaden nu värderas till 17 och USA:s runt 24. Befinner sig försvarsindustrin i en investeringsbubbla? Inte nödvändigtvis givet ökade försvarsutgifter. Oavsett vad som sker i Ukraina kommer hotet från Ryssland bestå under överskådlig framtid.

Men alla försvarsbolag är inte likar. De traditionella storbolagen inom försvarsindustrin, så kallade primes, har de senaste åren förvisso växt, men den högsta tillväxten återfinns i skärningspunkten mellan försvarsteknologi och AI. Det mest talande exemplet är det amerikanska bolaget Palantir. Under 2025 ökade bolagets omsättning med omkring 50 procent och värderingen uppgår till cirka 100 års omsättning eller 400 årsvinster.

Även om ukrainska bolag inte har den storlek som vissa amerikanska, befinner de sig i framkanten av utvecklingen inom AI och försvarteknologi. Det är därför inte förvånande att Palantir var med och lanserade Brave1 Dataroom, en strukturerad miljö där data används för att testa, träna och validera AI-modeller med syfte att förbättra och utveckla nya militära tillämpningar.

***     

Även riskkapital har det senaste året börjat söka sig till Ukraina. Det är till stor del Brave1:s förtjänst. Under 2025 investerades mer än 100 miljoner dollar i ett 50-tal bolag. Det kan jämföras med 40 miljoner under 2024. Det är emellertid inte mycket i en internationell kontext. 

De senaste månaderna har Brave1 regelbundet organiserat investerarmöten och andra evenemang i Europa. I mars genomförs en roadshow i USA. Ukrainska drönare och andra försvarstekniska lösningar ska presenteras för amerikanska riskkapitalfonder och investerare. Att anskaffa kapital är aldrig enkelt. För mindre och nystartade bolag är trösklarna särskilt höga när de verkar i en marknad som MSCI klassificerar som Frontier Market. Det är ett steg lägre än Emerging Market. Det exkluderar stora mängder kapital.

Men till skillnad från många yngre försvarsbolag i Europa och USA har de ukrainska oftast omsättning. De har färdigutvecklade produkter som säljs, används och kontinuerligt utvärderas. Viktigast av allt: de är battle proven – beprövade på slagfältet. 

Av naturliga skäl skiljer sig deras företagspresentationer markant från det investerare i Europa och USA är vana vid. Ett bolag jag träffade nyligen inledde med: över 1,5 miljoner genomförda stridsuppdrag, 66 procent träffsäkerhet i bombuppdrag, 18 procents marknadsandel och tillämpning i 25 brigader. 

Den tyska drönartillverkaren Stark, som bland annat finansierats av Peter Thiel, träffade inga mål under två övningar i oktober.

Ett annat bolag lyfte fram att deras produkt hade förstört ett ryskt vapensystem vars      anskaffningskostnad var 1 500 gånger högre. Det står i skarp kontrast till möten med svenska tech-startupbolag, där ord som community, retention, engagement och narrativ används när som oftast.

Ukrainska bolag söker oftast inte kapital för att förverkliga en abstrakt vision, utan för att skala upp och vidareutveckla redan fungerande och beprövade produkter. Parallellt behöver de även bygga relationer med framtida kunder samt anpassa sina system till Nato-standard och västliga försvarsmakters krav. Den kapacitet Ukraina har byggt upp måste snabbt hitta både civil och militär avsättning på andra marknader den dag ett vapenstillestånd inträder.

Men det är inte bara listade försvarsbolag som blivit dyra i Europa. Även värderingarna för onoterade företag har stigit kraftigt de senaste åren. Förra året investerades mer än 2 miljarder dollar i privata försvarsrelaterade företag i Europa vilket är mer än dubbelt året innan. I relation till Ukraina är det 20 gånger mer.

Det talas om en hype cycle för försvars-startups i Europa. Utvecklingen är ett i grunden förutsägbart resultat av att stora mängder kapital koncentreras till ett litet investeringsuniversum. Värderingarna har fortsatt stiga trots att de flesta bolagen är flera år från att kunna leverera stridsdugliga system. Det kan jämföras med den stora mängden kapital som började flöda in i obeprövade och riskfyllda ”gröna projekt” för ett tiotal år sedan.

Men kapital och skickliga entreprenörer är inte en garanti för operativ framgång. Den tyska drönartillverkaren Stark, som bland annat finansierats av Peter Thiel, träffade inga mål under två övningar i oktober. Även Helsing, ett Münchenbaserat bolag värderat till omkring 12 miljarder dollar där Daniel Ek investerat, har nyligen mött problem efter att prestandabrister identifierats vid frontnära tester av deras drönarsystem. Det ukrainska försvaret beslöt att inte göra ytterligare beställningar.

Självklart ska Europa bygga upp en inhemsk försvarsindustri anpassad för det moderna kriget. Men tiden är knapp och det finns en övre gräns för hur stora försvarsutgifter europeiska väljare accepterar. Det finns även en gräns hur stora förluster investerare accepterar.

Ja, det är på pappret lägre risk att investera i ett tyskt bolag, men inte i realiteten, justerat för kostnad och utvecklingsrisk.

Att stödja och integrera ukrainsk försvarsteknologi är det mest kostnadseffektiva alternativet för de flesta av Europas försvarsmakter. Ukrainska bolag och deras produkter är undervärderade, oavsett måttstock. Medan mogna företag ofta värderas mot framtida vinst är måttstocken för yngre företag snarare omsättning eller framtida potentiell omsättning. Många ukrainska bolag har omsättning och högre tillväxt än Palantir. Det är givetvis från en mycket lägre bas och mognadsfas. Samtidigt värderas de till en bråkdel av sina europeiska motsvarigheter som ofta är flera år från att börja sälja sina ännu inte beprövade produkter.

Det är delvis ett resultat av begränsad tillgång på kapital, men det är också det som tvingat dem att vara kostnadseffektiva. Lean and mean. Deras produkter är beprövade och de är i framkanten den teknologiska utvecklingen. Ja, det är på pappret lägre risk att investera i ett tyskt bolag, men inte i realiteten, justerat för kostnad och utvecklingsrisk.

***     

Utan säkerhet blir mycket av det vi tar för givet sekundärt, och staten har av naturliga skäl en central roll i försvaret. Historiskt sett har samarbete mellan staten och privata aktörer inom försvarsindustrin bidragit till positiva spridningseffekter. Innovationer som kärnkraft, GPS, internet och mikrovågsugnar, har alla sina rötter i militär och försvar.

Förutom att vara försvarsindustrins största kund, kan det offentliga även förbättra förutsättningar för innovation och nyföretagande. Där finns det mycket att lära av Ukraina.  Historiskt har omfattande statlig inblandning ofta skapat snedvridna incitament, där politiskt satta mål trängt undan existerande marknadssignaler. För vän av finanspolitisk ordning är även procentmål, oavsett om det gäller bidrag eller försvarsutgifter, oroande.

Men förutsättningarna, kunskapen och resurserna finns för att snabbt förbättra vår försvarsförmåga. De flesta stater i Europa spenderar mer än 25 procent av BNP på sociala välfärdsutgifter. Det är mindre än vad Ukraina kommer spendera på sitt försvar under 2025. Om vi vill trygga morgondagen krävs uppoffringar. 

Sverige hade under lång tid en av världens ledande försvarsindustrier. I dag är den betydligt mindre, men både kompetensen och de industriella förutsättningarna finns kvar. Genom att fortsätta stödja, finansiera och integrera ukrainsk försvarsteknologi kan både tid och pengar sparas. Det bör inte bara göras av egenintresse utan även av moraliska skäl.

Till skillnad från många västerländska försvarssystem och teknologier är den ukrainska redan testad i det moderna kriget och utvecklad med begränsade resurser. Resultatet är lösningar med hög kostnadseffektivitet. Kort sagt, mycket bang for the buck. Att jaga drönare som kostar under hundra tusen kronor med stridsflygplan eller dyra luftförsvarssystem är inte ekonomiskt hållbart. Men även om europeiska företag och investerare köper ny teknologi måste myndigheter och byråkratiska strukturer anpassa sig i takt med utvecklingen. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ofta är en kris bara en kris. Endast sällan blir den en upptakt till större reformer och nytänkande. Sverige och Europa börjar nå den krisinsikt som behövs för att anpassa sig till rådande förhållanden. Ukraina har visat att när strukturella förutsättningarna förändras i grunden kan innovationstakten accelerera, nya företag växa fram och teknologisk utveckling ske i hög takt. Det är denna dynamik, inte statisk jämvikt, som drivit utvecklingen. Det är bråttom och vi måste anpassa oss till den nya verkligheten. 

Ukrainas sak är vår, liksom Finlands var 1939.

Omslagsbilden föreställer en ukrainsk soldat som flyger en drönare. Foto: Evgeniy Maloletka/TT