Utblick Krönika
”Utan Milei blir vi Venezuela”
Det mest anmärkningsvärda med Javier Mileis liberala reformer är kanske inte det ekonomiska uppsving som följt, utan att han lyckats genomföra det som för inte så länge sedan avfärdades som politiskt omöjligt. Det skriver Andreas Birro i en krönika från Buenos Aires.
De ikoniska kullerstenarna i stadsdelen San Telmo sägs vara lagda i bohusgranit, hitförda som barlast på Johnsonlinjens fartyg under 1900-talets början. Sten som tyngd i lastrummen på väg över Atlanten, lossad i Buenos Aires, de goda vindarnas stad, där lasten skulle bytas mot kött och spannmål. Min morfar kom hit 1954, också han med någon av de där båtarna. Han förälskade sig i en några år äldre flicka vid namn Beatrice Fernández, reste hem igen men lovade sig själv att de skulle ses igen.
Ungefär ett årtionde tidigare konstaterade Nicholas Spykman, den moderna geopolitikens fader, att argentinarna var fast beslutna att deras stat skulle bli den viktigaste politiska enheten på den södra kontinenten och fullt jämlik med USA på västra halvklotet. Då var Argentina ett av världens rikaste länder. Sedan följde decennier av militärkupper, skuldkriser och inflation som åt upp såväl besparingar och framtidstro som relevansen för omvärlden.
Tack vare Javier Milei så har Argentina lyckats slå in på en ny väg. På sitt oefterhärmliga sätt har han med intellektuell skärpa, sunt förnuft och en egenartad libertariansk populism vänt Argentina från den väg som peronismen länge fört landet på. Det verkar inte bara fungera förvånansvärt bra, utan ger också inspiration för Europa, på område efter område.
Nu har jag alltså själv tagit mig hit, för att under två veckor resa runt i Argentina.
Alla jag känner som har varit här har beskrivit det som ett finansiellt u-land. Därför tar jag ut 1 000 dollar i hopp om att kunna växla pengarna på gatan i enlighet med dolár blue, den inofficiella, svarta växlingskursen som uppstått som ett resultat av strikta regleringar kring valutahandel. Jag följer utvecklingen i Argentina rätt bra, men det har gått så snabbt att jag missat att det inte behövs längre.
I och med Mileis avregleringar på valutaområdet slipper man nu köpa kontanter på svarta marknaden. Valutahandeln fungerar allt mer normalt. Faktum är att Argentina har genomgått något av en revolution på området. Nästan alla tar kreditkort och kontaktlösa betalningar. Från små tobaksaffärer till den lokala bistron.
Jag känner mig lite som ett vandrande växlingskontor, och är väl sådär lagom sugen på att bli dagens mest lättillgängliga bankomat om någon skulle bli rånsugen.
En vän från Peru beskriver min spanska som knackig men orädd, och jag pratar med alla från taxichaufförer till caféägare och empanadasmakare om situationen i landet, från Pampas till Patagonien. Alla verkar rörande överens om att Mileis inslagna väg är rätt. Kvinnan på tvätteriet där jag lämnar in mina skjortor säger att hon lever från vecka till vecka, men att det är värt det ändå. Hon litar på att Mileis stålbad kommer fungera.
”Han ser lite lustig ut. Men det är som att driva ett tvätteri. Om man spenderar mer än man får in så går det inte runt. Så är det med staten också. Milei har fått oss att förstå det”, säger hon.
Buenos Aires är ett av Mileis starka fästen, som dessutom stärkte sitt stöd i mellanårsvalet i höstas.
Buenos Aires är ett av Mileis starka fästen, som dessutom stärkte sitt stöd i mellanårsvalet i höstas. Överlag ger staden ett förhållandevis välfungerande intryck. Stämningen präglas av en påtaglig frånvaro av politisk aktivitet. Det är svårt att föreställa sig att landet kämpat med ett ekonomiskt moras. Samtidigt är det en signal till västerländska politiker: det går att vända en utveckling präglad av överdriven skuldsättning – något som nu också tynger Storbritannien, Frankrike och USA. Skuldsättning behöver alltså inte vara en ödesbestämd väg, och Mileis stöd visar att en åtstramningslinje kan drivas med folkets medgivande. Det är en optimistisk slutsats i en debatt som alltmer präglas av fatalism.
Under Mileis regeringstid har Argentina gjort tydliga framsteg. Den årliga inflationen, som nådde skyhöga 289 procent i början, har sjunkit till 34 procent, under 2 procent per månad. Fattigdomen, som först steg till 53 procent, har nu fallit till 32 procent, vilket har lyft över 11 miljoner människor ur misär. Samtidigt ökar konsumtionen, fler får arbete och exporten växer.
Milton Friedman sa att inflation alltid och överallt är ett monetärt fenomen. Det stämmer i den meningen att varaktig inflation kräver att penningmängden ökar snabbare än produktionen över tid.
Men frågan är varför penningmängden ökar. I grunden handlar det om politik och intressen. Det är lätt att hitta grupper som vill öka de offentliga utgifterna, och lika lätt att hitta väljare som inte vill betala högre skatter. Där uppstår spänningen som i slutändan kan leda till monetär expansion och inflation.
Trots att Milei har utmanat extremt starka särintressen i ett närmast klientelistiskt system har han lyckats få med sig en bred opinion.
Trots att Javier Milei har utmanat extremt starka särintressen i ett närmast klientelistiskt system har han lyckats få med sig en bred opinion. I västvärlden hör man ofta argumentet att verkliga nedskärningar är politiskt omöjliga, att alltför många grupper lever av systemet och därför aldrig skulle rösta för förändring.
Argentina är ett kraftfullt motexempel. Det mest anmärkningsvärda i det som följt på Mileis reformagenda är kanske inte det ekonomiska uppsvinget, utan att han politiskt lyckats genomföra det som så ofta avfärdas som omöjligt. Fortsätter Argentina att göra rätt så kan de återigen ta sin plats bland världens rikaste länder.
Argentinarna har länge sett sig själva som de mest europeiska i Latinamerika, mer rotade i sin forna rikedom än de nyrika chilenarna och mer välfungerande än den stora grannen Brasilien i norr. Men man kan inte leva på gamla meriter för alltid. ”Utan Milei blir vi Venezuela” säger en gitarrist på La Catedral, en av Buenos Aires många tangobarer.
Min morfar såg aldrig Beatrice Fernández igen. Några år innan han gick bort så erkände han att hon var gravid när han lämnade Argentina. Jag har inte kunnat lokalisera några ättlingar, trots idoga försök. När jag kontaktar en grupp som ägnar sig åt släktforskning så skriver de tillbaks att de inte vill hjälpa någon som är sonson till en hijo de puta, skökans son, milt översatt. Man lämnar inte en gravid kvinna, helt enkelt. Argentinarnas elefantminne är inget att ta lätt på.
Likt så mycket annat i den här delen av världen levde morfar sina sista dagar på ren och skär añoranza, en smärtsam längtan efter en svunnen tid. Min tro och förhoppning är att Argentina kan gå ett annat öde till mötes än ett förlorat löfte vid världens ände.