Bengt G Nilsson:
Hydran i Mellanöstern
Utblick Essä
Revolutionen i Iran 1979 omdanade inte bara landet utan hela regionen och geopolitiken. Den västerländska analysen av Mellanöstern har ofta misslyckats med att se dessa samband, skriver Bengt G Nilsson i en essä om Iran.
En höstdag 1985 stod jag på universitetsområdet i Irans huvudstad Teheran och betraktade en folkmassa som var uppfylld av koncentrerad hängivenhet. Fredagsbönen pågick och den leddes av Ali Khamenei som bara någon vecka tidigare hade valts om till president.
Tusentals män satt framför ett podium och lyssnade andäktigt på hans tal. Det handlade om kriget, det ärofulla kriget som nu gick in på sitt sjätte år. Irak hade anfallit i september 1980, men mot alla odds hade Iran på bara två år vänt krigslyckan till sin fördel. Dock till ett väldigt högt pris. Fred slöts först 1988 efter det att en halv miljon människor mist livet.
Utanför campusområdet, på en avspärrad gata flankerad av vackra plataner, höll kvinnorna till. De lyssnade på Khamenei via högtalare och bugade fromt mot marken, iakttagande alla rituella regler. Jag smög omkring och fotograferade, angelägen att inte störa andakten. Kvinnorna protesterade inte. Tvärtom såg många ut att trivas som fotoobjekt.
När bönen sent omsider var slut samlade damerna ihop sig för att gå hem. Då fick jag se en grupp på ett tiotal väl beslöjade kvinnor som rörde sig mot mig, ropande i kör: ”Marg bar Amrika! Marg bar Israel!” Ned med Amerika, ned med Israel. Jag såg mig omkring och förstod att det var mig de siktade på. De trodde antagligen att jag var amerikan. Bakom mig stod en mur av sten, framför mig en mur av kvinnor. Jag kunde inte komma undan, och de närmade sig, skanderande sin hotfulla ramsa, viftande med knutna nävar. Det var en skrämmande situation. Jag visste att en pöbel, upptänd av religiös vrede, kunde göra vad som helst. Men jag kom inte undan. Nu stod ledaren för mobben rakt framför mig, på mindre än en meters avstånd.
Jag kunde inte komma undan, och de närmade sig, skanderande sin hotfulla ramsa, viftande med knutna nävar.
Då drog hon undan sin hijab från ansiktet. Hon var väldigt vacker och gav mig ett bländande leende.
”Welcome to Iran, Mister!” sa hon, varvid alla hennes väninnor stämde upp i ett jublande skratt. Sedan vände de på klacken och gick iväg, glatt vinkande. ”Såg ni hur rädd han såg ut?!” sa de säkert fnissande till varandra.
Teheran var som en enda levande charad. Om jag ville gå in i en officiell regeringsbyggnad måste jag först stanna på tröskeln och nogsamt torka av fötterna på den israeliska flagga och det stjärnbanér som låg där. På gatorna där de ständigt återkommande militärparaderna drog fram satt krigsinvalider utan ben och viftade med proteser alltmedan de sjöng hyllningssånger till ayatollah Khomeini. Barnsoldater fick en plastnyckel att stoppa i uniformsfickan när de vandrade ut på minfälten för att låta sig sprängas ihjäl. Det var så man röjde minor. Nyckeln gick till paradisets dörr och innanför väntade 72 jungfrur, som de små pojkarna sannolikt var för unga för att ha någon glädje av.
I tidningsstånden såldes även utländska alster, som exempelvis Time och Newsweek, men de var hårt censurerade. När jag bläddrade i dem fann jag att ord och ibland hela stycken var överstrukna med tuschpenna. Bilder på obeslöjade kvinnor var naturligtvis också svartmålade. Jag såg vid ett par tillfällen hur kvinnor hejdades på gatan av moralpolisen ur gardet Pasdaran och blev tillsagda att stoppa in luggen under sin chador som täckte huvudet, så att håret inte skulle synas.
Samtidigt var systemet med korttidsäktenskap fullt utvecklat. Prostitution var strängt förbjudet, men en man kunde gifta sig med en kvinna, få uppleva bröllopsnatten mot kontant ersättning och skilja sig efter ett par timmar.
Det kändes som om hela Teheran levde i en lögn.
***
1979 blev en avgörande vändpunkt i modern världshistoria. Då invaderade Sovjetunionen Afghanistan vilket ledde till ett tioårigt krig. Samma år ingicks ett fredsavtal mellan Israel och Egypten, det första i sitt slag mellan den judiska staten och ett arabland. I Storbritannien blev Margaret Thatcher premiärminister.
Och i Iran störtades shahen från sin påfågelstron och ersattes med en muslimsk skriftlärd, ayatollah Ruhollah Khomeini. Kontrasten dem emellan kunde knappast vara större. Shahen var en flamboyant kejsare i Pahlavidynastin, starkt påverkad av västerländska idéer inom teknik och ekonomi. Han styrde Iran med järnhand, hans hemliga polis Savak utövade skoningslös förföljelse av monarkimotståndare, vilket tvingade den folkligt populäre Khomeini att söka asyl i Frankrike. Han bosatte sig i en förort till Paris. Därifrån dirigerade han upproriska grupper i hemlandet tills han kunde återvända i triumf 1979.
Han bars fram som landets nya härskare av en brokig koalition av islamister, kommunister och liberaler. Deras enda gemensamma strävan hade varit att bli kvitt shahen. När det målet var uppnått vidtog maktkampen dem emellan. Islamisterna vann, vilket ledde till omfattande förföljelse av övriga grupper. Mängder av vänstermänniskor avrättades.
Trots alla uppenbara tecken på en diktatur i vardande fick mullorna stöd i västvärlden. Tidningen New York Times skrev, två dagar efter Khomeinis maktövertagande, att denne erbjöd Iran ett humant styre som landet så desperat behövde. Olof Palme utsågs av FN till krigsmedlare mellan Iran och Irak och sa i en riksdagsdebatt 1982 att Iran byggde sina demokratiska institutioner med ”pedantisk noggrannhet”.
De styrande prästerna hävdade själva att deras revolution endast kunde jämföras med den franska och den ryska, vad gällde världsvida konsekvenser. Den ledde till en geopolitisk omgruppering och ett helt förändrat krigsscenario i Mellanöstern. Utan den iranska revolutionen skulle vi i dag inte ha grupper som Hizbollah, Hamas och Huthirebellerna. Hur konfliktmönstret i Levanten skulle se ut vet vi inte, men kanske skulle det mer likna det som var fallet tidigare, med statliga arméer som konfronterade Israel. Det land som av islamister beskrivs som en cancertumör i den muslimska kroppen.
Etablerandet av den islamiska republiken var bara ett verktyg för att kunna uppnå ett långt viktigare mål; att exportera revolutionen. Staten ska tjäna revolutionen, inte tvärtom. Detta är ett förhållande som inte är fullt ut förstått och analyserat i västvärlden. Trots att allt det Iran har gjort sedan 1979 handlar just om det.
Att islamistiska krafter lät sig inspireras av Iran i Mellanöstern fick successivt allt tyngre politisk betydelse. Knappt ett år efter Khomeinis återkomst inträffade den exempellösa ockupationen av islams allra heligaste plats, den Stora moskén i Mecka. Sexhundra beväpnade islamister stormade moskén och tog pilgrimer som gisslan. De manade till uppror mot kungahuset Saud som anklagades för samröre med otrogna kristna som ville införa sekulära idéer i Saudiarabien. Ockupanterna besegrades, många dödades direkt medan andra hängdes offentligt efteråt.
Händelsen fick hela den muslimska världen i gungning, och mullorna i Iran var inte sena att dra propagandistisk nytta därav. Året därpå mördades den egyptiska presidenten Anwar Sadat av en sunnimuslimsk islamist. Mordet var straffet för att Sadat hade slutit fred med Israel. I Afghanistan formerade sig islamistiska mujahedinrebeller i motståndet mot den sovjetiska ockupationen, som kom att innebära en åderlåtning av den sovjetiska ekonomin, vilket lade grunden till Sovjetunionens kollaps 1991.
När det inträffade tolkades det av många som att världshistorien hade kommit till vägs ände. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama skrev boken Historiens slut och den sista människan, där han hävdade att västvärldens politiska system nu hade triumferat och bevisat sin överlägsenhet. Men historien var inte slut, den hade bara tagit en ny vändning. Det framgick med all önskvärd tydlighet av attacken mot USA 11 september 2001. Även om Usama bin Laden inte ingick i de iranska mullornas stall, var al Qaidas modus operandi starkt inspirerat av det budskap som spreds genom den islamiska revolutionen.
De styrande i Iran noterade nöjt att deras revolutionära upprop hörsammades, men västerländska bedömare lyckades i allmänhet inte se sambanden mellan dessa händelser. Den iranska revolutionen betraktades länge som en marginell företeelse. Men precis som i fallet kommunism, vars ultimata syfte är en världsrevolution, var målet för mullorna skapandet av Umma, den stora muslimska gemenskapen. Utplånandet av konkurrerande irrläror och ett slut på allt tal om sekularism och ett världsligt styre skilt från religionen.
Den iranska revolutionen betraktades länge som en marginell företeelse.
De två huvudgrenarna inom islam, sunni och shia befinner sig i ständig konflikt. Men även om den iranska revolutionen var distinkt shia, så hade den ändå globala ambitioner som överbryggade motsättningarna mellan de två trosinriktningarna. Det kunde man tydligt utläsa ur de händelser som var direkt inspirerade av revolutionen. Den var grundad på muslimsk historia gemensam för både sunni och shia och de religiösa appellerna från Teheran knöt ofta an till marxistisk retorik; uppmaningar till världens förtryckta massor att resa sig mot sina härskare. Khomeinis benämnande av USA som den Stora Satan kunde liknas vid kommunisters fördömande av kapitalismen.
Efter millennieskiftet blev det allt tydligare att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen. Det var då landet på allvar började uppfattas som ett hot mot världsfreden. Israelerna reagerade först genom riktade attacker mot forskning och urananrikning, eftersom det var uppenbart att det var Israel som skulle bli måltavla för iranska atombomber om det gick så långt. 2006 införde FN sanktioner mot Iran, och USA gjorde misslyckade försök att skapa hållbara avtal som skulle begränsa mullornas ambitioner till att gälla enbart fredlig kärnkraft.
Den islamiska revolutionen lät sig dock inte stoppas. Irans enorma oljetillgångar skapade möjligheter till dyrbara utländska äventyr. I takt med att arabvärldens reguljära arméer visade sig oförmögna att besegra Israel, ökade Irans ansträngningar. En mycket långsiktig plan växte fram som handlade om att skapa det mullorna kallade en eldring, A ring of fire, runt Israel. Det skulle åstadkommas med hjälp av proxymiliser i Syrien och Irak, med Hamas i Gaza och på Västbanken, Hizbollah i Libanon och Huthirebellerna i Jemen. Alla dessa grupper har under en lång följd av år tagit emot väldiga resurser i form av pengar och militärutrustning från Iran.
Meningen var att denna ring skulle antändas simultant på alla platser, men det har ännu inte lyckats. När Hamas invaderade Israel 7 oktober 2023 var Iran inte underrättat i detalj. Israels envetna försvarsattacker mot alla dessa proxygrupper har också försvagat dem.
Det krig som nu pågår är den hittills största utmaningen mot präststyret i Teheran. Men även om mullornas regim kollapsar, betyder inte det automatiskt att den iranska revolutionen krossas. Genom sina proxystyrkor har den etablerat sig som en sjuhövdad hydra i den muslimska världen och dör inte förrän alla huvuden huggs av.
Omslagsbilden föreställer demonstranter mot shahen 1978. Foto: AP