Utblick Krönika
Vem förmår värna rätten till fri passage?
När Iran nu tänker ta betalt av fartyg som vill segla genom Hormuzsundet lär länder vid andra trånga farleder komma på liknande tankegångar. Frågan är vem som i dag har intresse och förmåga att förhindra att en av sjöfartens grundläggande principer omkullkastas, skriver Elisabeth Braw.
Vilka galenskaper världen i dag har oturen att få beskåda: galenskaper som indirekt också drabbar hela världen. Tack vare New York Times vet vi att Donald Trump bestämde sig för att angripa Iran utan någon nämnvärd diskussion. Benjamin Netanyahu – Israels premiärminister – hade presenterat fördelarna för honom, och trots att flera av Trump-administrationens viktigaste personer var tveksamma (eller efteråt meddelade New York Times att de hade varit tveksamma) var det ingen som motsatte sig planerna. Så blev det krig. USA och Israel angrep Iran, som inte alls vacklade utan tvärtom svarade energiskt – och dessutom stängde Hormuzsundet.
Precis denna utgång hade USA:s egna underrättelsetjänster förutspått, och av precis denna anledning har USA:s tidigare presidenter avstått från att angripa Iran fast en eller ett par av dem gärna hade velat.
Nu är Hormuzsundet alltså en iransk tullstation. Fast det officiellt är öppet vågar snart sagt inga fartyg segla igenom, och om man vill använda den officiella rutt Iran erbjuder måste man först få tillstånd. Som jag har skrivit i Foreign Policy planerar Iran dessutom ett nytt system där alla fartyg kommer att synas innan de får passera Hormuz. Fartygen kommer att värderas enligt sina förbindelser till olika länder; fartyg med starka band till länder som är vänlig inställda till Iran kommer att behandlas fördelaktigt och beläggas med lägre tull, medan fartyg kopplade till länder som är fientligt inställda till Iran kommer att bli mindre fördelaktigt behandlade och åläggas hög tull. Det är förstås en pikant ironi att den modellen, med sin uttalade koppling mellan handel och säkerhet, närmast är en kopia av Donald Trumps tullpolitik.
Under havsrättskonventionen har alla fartyg rätt att segla på alla världens vatten så länge som de inte har ont uppsåt.
Sådant är egentligen förbjudet. Under UNCLOS – havsrättskonventionen – har alla fartyg rätt att segla på alla världens vatten så länge som de inte har ont uppsåt. Rätten till sådan så kallad oskyldig passage är pelaren i all sjöfart, för utan den skulle sjöfart inte kunna äga rum. Tack vare UNCLOS andra regler har haven blivit så säkra att sjöfarten har kunnat frodas. Förr kunde länder belägna längs trånga farleder utkräva tullar om de ville; i över 400 år tog Danmark ut så kallad Öresundstull av utländska fartyg som passerade Öresund. Sådant går inte under UNCLOS.
UNCLOS fungerar dock bara om länder håller sig till den, för världens hav har som bekant ingen maritim polis. USA har visserligen inte ratificerat UNCLOS men har ändå hållit sig till den och fungerat just som ett slags maritim polis, men nu när USA självt bryter mot internationella regler kan denna roll svårligen fungera. Vem kan stoppa Iran från att införa ett rankningssystem och tullar i Hormuzsundet? Egentligen bara något slags europeisk koalition, men våra europeiska flottor har ju fullt upp med att försvara Europa.
Ja, det var idiotiskt att angripa Iran. Och nu när Iran i praktiken har infört tullar kan andra länder som har turen att vara belägna vid smala vattendrag med tät trafik komma på samma tanke. Det laglydiga Danmark skulle antagligen inte hysa sådana drömmar, men tänk om Indonesien, Malaysia och Thailand vid Malaccasundet – som 25 procent av alla fartyg passerar – blev intresserade. Eller varför inte Storbritannien och Frankrike vid Engelska kanalen? Vem eller vilka skulle kunna stoppa dem?
Så blir det när den regelbaserade världsordningen får förfalla. Vissa länder bryter mot de regler de inte tycker om, andra mot de regler som inte passar dem. I Europa kan vi vara stolta över att våra länder håller sig till de fördrag de har skrivit under. I dag är det en alltmer ensam tillvaro, men någon måste ju vårda den så noggrant ihoptimrade världsordningen.