Jan Jörnmark:
Ukraina och den långa europeiska historien
Utblick Essä
Såväl snabb teknisk innovation som nationalism går att spåra i Ukrainas historia. När östra Europa nu slutligt bryter sig loss från det ryska inflytandet blir de också viktigare både för Sverige och EU, skriver Jan Jörnmark.
Under de senaste månaderna har jag tillsammans med en väninna arbetat med ett bokprojekt om Ukraina. När jag letat efter rötterna till dagens situation har det fört mig långt ned i den europeiska historien, vilket gett mig chansen att fräscha upp mina kunskaper från doktorandkurserna om Polen, Ryssland och Östeuropa. Den historiska dimensionen tillsammans med chansen att se det som händer nu har öppnat mina ögon för vilka möjligheter som skapas om den östra delen av kontinenten på allvar får chansen att bli en dynamisk del av Europa. När jag fick en inblick i hur drönarutvecklingen ser ut i dagens Ukraina skrev jag till en bekant att ”herregud, det där är ju Silicon Valley i realtid”.
Rötterna till dagens situation finns i det uppsving den europeiska ekonomin gick in i under århundradena kring 1000-talet. Tillväxten hade sina absoluta centrum i ett band som sträckte sig från norra Italien, genom västra Tyskland och in i Flandern. Efterhand som expansionen fortsatte knöts olika delar av kontinenten till de industriella centrumen som råvaruproducenter. Från och med 11- och 1200-talen drogs de stora områdena öster om Elbe in i expansionen som jordbruksproducenter, ungefär samtidigt som intresset för råvarutillgångarna i Bergslagen ökade på allvar.
Under första halvan av 1600-talet skapade de omfattande krigen en alltmer pressad försörjningssituation och ständiga krav på ökade skatter.
Under hela den långa perioden från 1200-talet till 1600-talet, när den europeiska ekonomin växte fram, fortsatte norra Italien, västra Tyskland och Holland att leda utvecklingen. Deras största problem var att deras industriella och handelsmässiga överlägsenhet ledde till att länder som Spanien eller Sverige ständigt mobiliserade sina råvaruresurser på så effektiva sätt att de gång efter annan gick till angrepp mot dem. Det åttioåriga spansk-holländska kriget (1566–1648) och trettioåriga kriget (1618–1648) var kulmen av den utvecklingen.
Under första halvan av 1600-talet skapade de omfattande krigen en alltmer pressad försörjningssituation och ständiga krav på ökade skatter. Det blev en vattendelare både för framväxten av de moderna europeiska staterna och klyvningen av kontinenten i en östlig och västlig del. I Storbritannien kulminerade krisen med de två revolutioner som blev förutsättningen för världens första kapitalistiska genombrott. I Frankrike utlöstes Fronden som slogs ned och ledde till framväxten av en absolut kungamakt som bestod ända fram till att ständerna kallades in för första gången på mer än hundrafemtio år 1789. I det område som skulle bli Tyskland inledde Brandenburg långsamt den utveckling som mobiliserades storgodsens resurser under en centraliserad kungamakt. Ännu längre österut stärktes den ryska absolutismen på ett sätt där Ukraina fick en absolut huvudroll.
***
Fram till brytningen vid 1600-talets mitt dominerades den östra kontinenthalvan länge av det polsk-litauiska samväldet, som behärskades av den starka jordägande adelsklass som växt fram efter uppodlingen under 12-, 13- och 1400-talen. Inledningsvis hade böndernas förhållanden i området varit extremt fria, eftersom den jättelika nya uppodlingsfronten krävde en invandring från de västra delarna av Europa. Men när krigen blev tätare och ekonomin försämrades ledde det i Östeuropa till en förstärkt feodalism, där förhållandena för bönderna efterhand pressades ned mot slavliknande villkor. Den jordägande adeln i Polen behärskade sina storgods som egna hertigdömen, och därför hade de all anledning i världen att motsätta sig att det byggdes upp centraliserade kungliga arméer som kunde pressa ut skatter eller genomföra nationaliseringar av godsen (”reduktioner”). På samma sätt hade adeln också ett intresse av att de urbana ekonomierna var svaga, eftersom det minskade möjligheterna för bönderna att lämna godsen.
Men i de allra sydligaste ytterkantsdelarna av samväldet var förhållandena mycket mer flytande och halvanarkistiska än någon annanstans. Från och med mitten av 1500-talet växte de ukrainska kosackerna fram som en central maktfaktor i de mest avlägsna delarna. De hade i sin tur ett starkt intresse av att minimera den polska adelns makt i Ukraina. Under de kritiska åren kring 1650 ledde Bohdan Khmelnytsky ett kosackuppror som fick avgörande betydelse, när kosackerna ingick en allians med Ryssland för att minska de polska adelsmännens inflytande. Det blev dessutom inledningen på den långa försvagningen av Polen-Litauen som drygt hundra år senare ledde till de tre uppdelningarna av det gamla samväldet. Efter det fanns dominerades Östeuropa av de tre moderna statsbildningar som bestod fram till 1914: Tyskland/Brandenburg, Ryssland och Österrike-Ungern. De två sista staterna hade då delat Ukraina mellan varandra.
För Rysslands del var utvidgningen söderut mot Ukraina avgörande för tsardömets stabilisering. Slaget vid Poltava blev början till slutet för kosackerna, och när de ukrainska intressena trycktes tillbaka blev det i stället ryssarna som stod för exploateringen av Ukrainas svarta jord under 1700-talet. De nya städerna Kherson och Odessa anlades, och bönder från olika delar av Västeuropa värvades för att sprida ett modernt jordbruk. Under 1800-talet visade det sig också att Donbas i östra Ukraina hade rätt råvaruförutsättningar för att bli det ledande industriområdet i tsardömet. De ukrainska städerna dominerades av ryssar, och för rysk del är koloniseringen söderut jämförbar med den expansion som pågick i väster när Nordamerika och Pampas i Latinamerika befolkades och odlades upp under 1800-talet.
De nya städerna Kherson och Odessa anlades, och bönder från olika delar av Västeuropa värvades för att sprida ett modernt jordbruk.
Men under 1800-talet förstärktes och växte nationalismen ändå i Ukraina, på samma sätt som i resten av Europa. Den korta frigörelsen och inbördeskrigen 1919–21 tvingade sedan fram Lenins kompromisser för att få Sovjetstaten att överleva. Den relativa frihet som tilläts för det ukrainska jordbruket och ukrainiseringen av förvaltningen och kulturen var en del av de kompromisserna. Men i början av trettiotalet ledde Stalins paranoida tvångsföreställningar till fruktansvärda övergrepp, när jordbrukskollektiviseringen kombinerades med statliga tvångsleveranser som drev fram Holodomor, där fyra miljoner människor dog i en av världens värsta svältkatastrofer. Stalins vidriga förhållande till Ukraina summerades av Nikita Chrusjtjov 1956: ”Den enda orsaken till att han inte deporterade ukrainarna till Sibirien var att de var så många.” Ingen mindre än Lenin summerade ännu tidigare Rysslands förhållande till Ukraina ”som land förhåller sig Ukraina till Ryssland som Irland till England: en råvarukälla som inte får något tillbaka”. Sociologen Bohdan Krawchenko har beskrivit det som ett kolonialt förhållande, som byggt på exploatering, där Rysslands behov av det råvarurika och folkrika Ukraina alltid varit omfattande. Det förklarar också varför det blivit så viktigt att hävda att ryssarna och ukrainarna egentligen är samma folk och land.
Men ukrainarnas nationalism har ändå fortsatt att vara stark trots att det bara existerade som ett självständigt land några enstaka år kring 1920. Ryssarnas på-och-av–förhållande till den ukrainska nationalismen under efterkrigstiden bröt inte heller ned nationalismen. Och de tveksamheter som eventuellt fanns om Ukraina hade mest släktskap med Ryssland eller Europa eliminerades sedan en gång för alla av Putin i anfallet 2022.
Det som visade sig då var en otrolig förmåga till snabb mobilisering och improvisation som slog både Putin och resten av världen med häpnad. Jag har alltid haft svårt för enkla påståenden som att ”historien går igen”, men dagens paralleller till kosackernas snabba mobiliseringskampanjer och de dynamiska ukrainska bondeupproren i början av 1920-talet är starka. Den oerhörda innovationskraften och förmågan att göra osannolikt mycket med nästan ingenting är också det första som slår emot en när man får chansen att se lite grand av det ukrainska samhället inifrån.
Sett i ett mycket långt perspektiv var upplösningen av Polen-Litauen avgörande för den långa delningen av Europa. Den västra delen expanderade på andra sidan Atlanten, medan den ryska dominansen ända fram till 1989 blev alltmer bedövande i den östra halvan. Under de senaste fyra decennierna har Polen, Baltikum och andra delar av Östeuropa hört till de överlägset mest dynamiska delarna av EU. När banden till resten av världen blir mer osäkra pekar det ännu tydligare på hur mycket Ukraina behövs för vår egen förnyelsekraft.
Omslagsbilden föreställer graffiti i en gränd i Lviv. Foto: Jan Jörnmark