Ekonomi Krönika
Magdas bolåneskatt är ren vänsterpopulism
Elisabeth Svantesson har rätt när hon beskriver S-förslaget om en ny skatt på bankerna som en bolåneskatt. Tron att man kan beskatta banker utan att det får konsekvenser för vanliga bankkunder tyder på att de rödgröna partierna inte förstår bankernas centrala roll i samhället. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Besök en mindre eller medelstor svensk stad och ganska ofta visar sig det största och vackraste stenhuset på torget vara ett gammalt bankkontor. Denna plats på torget säger något viktigt om vilken central roll bankerna spelar i samhället.
En gång i tiden var rollen högst lokal – på torget konkurrerade stadens enskilda bank med den lokala sparbanken om affärerna. I dag är den nationell och allt oftare, som i fråga om de stora svenska bankerna, internationell. Men grunden är densamma. Banker är möjliggörare av vardagen såväl som av våra drömmar och vår kreativitet.
Någonstans finns banken med i bakgrunden av det mesta som vi tycker är viktigt; den första egna bostaden, köpet av bilen med plats för barnen eller kanske idén om det egna företaget. Och längs med vägen ser banken till att handeln och vardagens alla betalningar fungerar. Men det är förstås också banken som fyller rollen som ordningsman och drar i bromsen, när fantasin fått lite väl mycket spelrum.
Det är knappast någon slump att den gamla lokala banken och den nya konkurrenten på andra sidan torget spelar en central roll i den kanske främsta populärkulturella skildringen av borgerligt småstadsliv under 1900-talet – den danska tv-serien Matador.
Banker både speglar och formar samhällsutvecklingen, som få andra företag.
Denna position gör också att bankerna är, och i många avseenden bör vara, hårt reglerade. För vi vet att få händelser är lika potentiellt samhällsfarliga som bankkrascher.
Det är för övrigt en viktig, men sällan uppmärksammad, faktor att ha med i diskussionen om konkurrenssituationen på den svenska bankmarknaden. Att vi har färre banker i dag än historiskt, och att det i andra länder just nu pågår en snabb konsolidering, handlar om detta. Kraven efter finanskrisen har blivit allt mer omfattande och det krävs större enheter för att möta dessa.
Trots rollen som möjliggörare av våra drömmar och ambitioner finns det få verksamheter som är lika illa omtyckta.
Trots rollen som möjliggörare av våra drömmar och ambitioner finns det få verksamheter som är lika illa omtyckta – och som dessutom alltid har varit det.
I 1400-talets Florens – det moderna bankväsendets födelseplats – talade munkarna med avsmak om hur bankirerna, som bidrog till att göra den toskanska stadsstaten till en av den tidens rikaste platser, fick mynten att kopulera. Och kanske är det just detta som får många att rynka på näsan inför bankerna. Att ett företag tillverkar en bil eller bygger ett hus är handfast och begripligt. Men att tjäna pengar på pengar är abstrakt och betydligt svårare att förstå sig på. Det är sannolikt också detta som gör att det är vanligt att känna sig i underläge gentemot banken. Det handlar inte bara om vad man gör på banken efter klockan tre, som det brukade heta, utan om vad banken egentligen gör.
Men om det är något man vet, så är det att det finns mycket pengar där. Det gör bankerna till en tacksam politisk måltavla.
På så sätt löper det en röd tråd från de florentinska munkarna till de rödgröna partierna i årets svenska valrörelse. Såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet och Miljöpartiet går till val på att införa nya bankskatter.
Det socialdemokratiska förslaget handlar om skatt på bankernas räntenetto – alltså den del av bankernas intäkter som härrör ur skillnaden mellan en banks ränteintäkter (exempelvis den ränta en bolånetagare betalar) och bankens räntekostnader (det man betalar i ränta på exempelvis sparkonton). Detta är vid sidan om provisionsnettot (intäkterna från olika avgifter) bankernas viktigaste intäkter.
Partierna till vänster ser förslagen som skatt på stora vinster, rentav ”övervinster” för att tala med Vänsterpartiet, i banksektorn.
Men i praktiken blir det en skatt som bankernas kunder kommer att få betala. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) gör därför helt rätt när hon beskriver Magdalena Anderssons bankskatt som en ”bolåneskatt”, som skulle höja kostnaden för ett femmiljonerslån med 1 000 kronor i månaden. Det är en bild som dessutom bekräftas av bankerna. Företrädare för såväl Nordea och SEB som statliga SBAB har konstaterat att skatten kommer att leda till höjda bolåneräntor.
Den socialdemokratiska tanken på en bankskatt är ett bra exempel på den typ av populistiskt tänkande som är utbrett på vänsterkanten. Nya skatter ska betalas av abstrakta kollektiv som “de rika” eller i det här fallet bankerna, som antas sko sig på vanligt folks bekostnad. Men när den typen av retorik omsätts i praktisk politik slutar det alltid med att det är breda grupper löntagare som får betala. Magdalena Anderssons bolåneskatt är inget undantag.
Nästa gång någon politiker förfasar sig över bankernas vinster är det för övrigt värt att påminna om Swedbankchefen Jens Henrikssons iakttagelse om att folk är arga när bankerna är lönsamma, men det är inget jämfört med ilskan när bankerna inte är det. Henriksson vet vad han talar om. Som hög chef på Internationella valutafonden var han en nyckelaktör i efterdyningarna av kollapsen för det isländska banksystemet hösten 2008.
Stabila och lönsamma banker, som de svenska, är en enorm tillgång för varje samhälle. Det är nog rentav så att i ett samhälle där bankerna tjänar bra med pengar blir det möjligt för fler människor att förverkliga sina drömmar och ambitioner.