Samhälle Krönika
Klimakteriekvinnorna kan vända utvecklingen för svensk life science
Prisregleringar orsakar brist – även vad gäller läkemedel. Den svenska finansieringsmodellen har börjat knaka i fogarna och nu drabbas fler grupper. Det skriver Karin Elinder, välfärdsansvarig på Timbro.
Sverige har länge kommit jämförelsevis billigt undan när det gäller kostnader för läkemedel. Vår ersättningsmodell innebär som huvudregel en begränsad egenfinansiering, och med en mycket reglerad prissättning.
Om en produkt ska erbjudas inom Sveriges förmånssystem så gör Tandvårds- och Läkemedelsverket en bedömning av huruvida kostnaden för produkten står i proportion till effekten – och om den ska subventioneras och ingå i högkostnadsskyddet. Sverige har ofta lyckats få köpa läkemedel till relativt förmånliga priser; det är en attraktiv marknad och när det finns ett överskott är det bättre att sälja mediciner till Sverige till ett lägre pris än man hade velat ta ut, än att inte alls finnas här.
Vid hög efterfrågan är det dock riskabelt, och bristsituationer med läkemedel är inte ett nytt problem; 2025 hanterade Läkemedelsverket ett 60-tal potentiellt kritiska läkemedelsbrister. Under året har det drabbat en ny och förhållandevis stor patientgrupp. En ökad medvetenhet om att hormonbehandlingar kan minska klimakterierelaterade besvär har ökat efterfrågan globalt – men i Sverige får inte kvinnorna tag på dem. Det pris vi betalar gör oss inte till prioriterade köpare.
Det pris vi betalar för hormonläkemedel gör oss inte till prioriterade köpare.
Vid sidan av den mediala uppmärksamheten kring hormonpreparat har debatterats att sjukvården inte rekommenderas att använda en ny Alzheimermedicin – där priset inte bedöms motsvara den potentiella effekten. Även avrådan kring att subventionera de aptitreglerande läkemedlen som kan hjälpa människor äta mindre har satt ljuset på Sveriges prissättningsmodeller.
Organisationen har på många sätt fungerat och tjänat många väl. Men möjligheterna till rabatter kan minska efter att Trumpadministrationen beslutat att priserna i USA ska matcha de lägsta som erbjuds globalt. Och även på andra sätt har omvärlden förändrats i en takt där Sveriges inte tycks ha hängt med. Det påverkar också möjligheterna för svenskar att kunna dra nytta av medicinska framsteg. Branschföreträdare beskriver att det i jämförelse med övriga Europa tar betydligt längre tid att tillgängliggöra ett nytt läkemedel i Sverige – och att färre nya läkemedel introduceras.
Att sjukvården belastas och att patienter drabbas eller inte får tillgång till innovationer är allvarligt i sig, men därtill står andra saker på spel. Välfärden och folkhälsan är inte bara beroende av läkemedel – utan en fungerande forskning och läkemedelsutveckling. Det är inom läkemedelsmarknaden som forskningsresultat kommersialiseras, men området är tätt integrerat i den mer omfattande life-sciencebranschen. Här beskrivs Sverige ofta som en attraktiv samarbetspartner, med en stark forskningsmiljö och välfungerande vård. Branschen har kommit att utgöra en väsentlig del av Sveriges näringsliv. Men orosmoment lyfts från flera håll. Att vi inte lyckas bli bättre i samma takt som andra, och i en rapport från tankesmedjan ”Agenda för hälsa och välstånd” beskrivs hur förutsättningarna för medicinsk forskning försvårats.
I kombination med en läkemedelsmarknad där global konkurrens pressar industrin och produktutvecklingen inte riktigt matchar prissättningsmekanismerna i Sverige – då börjar systemet halta betänkligt.
Globalt kapital kommer inte längre att slussas till Solna eller Södertälje.
Att ta fram nya läkemedel är tids- och resurskrävande. När resultatet av mängder av forskning och utveckling mynnar ut i en bevisligen fungerande produkt, då är bara ett första steg taget. Att få produkten till patienterna – och kunna få betalt – är nästa utmaning. I en förenklad beskrivning så krävs initialt ett godkännande av den europeiska myndigheten EMA. I Sverige gör sedan Tandvårds- och läkemedelsverket (TLV) sin bedömning av kostnad i relation till effekt. Parallellt kan det också ske prisförhandlingar, mellan framförallt företaget och regionerna. Att hushålla med de offentliga medlen är givetvis bra, liksom att hela vårdorganisationen arbetar för en klok, och kostnadseffektiv, läkemedelsanvändning. Men processerna är långsamma och svårförutsägbara.
Konsekvenskedjorna är många när systemet hackar. Patienter som inte får tillgång till läkemedel, företag som inte kan räkna med globala aktörers intresse för den svenska marknaden och vårdpersonal som behöver ägna tid åt att hitta alternativa produkter. Men risken är också att Sverige blir mindre intressant i de fall produktutvecklingen ska förläggas där försäljningen ska ske. Då påverkas möjligheterna för patienter i Sverige att ta del av nya behandlingar tidigt, professionens möjligheter att delta i utvecklingen – och därmed riskeras tillgången på kompetens och investeringar. Globalt kapital kommer inte längre att slussas till Solna eller Södertälje.
Kommersialiseringsmöjligheterna är väsentliga för utvecklingen, men kostnaderna är givetvis en utmaning, oavsett vem som betalar. Om ett rimligt pris för den investering som gjorts motsvarar värdet för den som betalar är sällan en enkel ekvation. Värdet för individen, och i vissa fall samhället, ställt mot kostnaden är heller inte enbart en ekonomisk uppskattning, utan en mänsklig och moralisk. Kostnader och vinster kan dessutom hamna i olika delar av de finansiella systemen, och en vinst för individen kan till och med innebära en ökad kostnad för samhället. Värdet för en individ kan dessutom vara högst individuellt.
Det finns så klart alternativ till nuvarande system. Godkända receptbelagda läkemedel kan tillgängliggöras utan statlig subvention, med en mer fri prissättning. Vissa producenter för hormonpreparat har valt den vägen – vilket uppskattas innebära en merkostnad för kvinnorna på omkring 1 000 kronor per år. Betalningsvilja för de aptitreglerande läkemedlen som kan hjälpa människor äta mindre tycks finnas bland många. Andra behandlingar kan dock givetvis kosta mer än vad privatekonomin tillåter. Det är inte för ett sådant samhällskontrakt Sverige rustat, men kanske är det filantroper, medlemsorganisationer och försäkringslösningar som framöver bekostar behandlingar som är av värde för individen, men inte samhällsekonomin.
Intressena som står på spel i närtid är omfattande. Vacciner ska tas fram, sjukdomsförlopp begränsas och arbetstillfällen säkras. Både Sverige och Europa behöver spela sina kort väl för att bevaka de möjligheterna. Sittande regering har, ska sägas, börjat vända på många stenar. Life-science strategin har uppdaterats. Initiativ har tagits för att upprätthålla intresset kring kliniska studier. Utmaningen med bristsituationer utreds, TLV har i uppdrag att analysera prissättningsmekanismer och ett förändrat finansieringsansvar för läkemedel utreds. Nyligen vädrades ytterligare en idé i form av inhemsk produktion (vilket dock framstår som en dyr lösning).
Det blir nog kvinnorna som får betala om apotekshyllorna ska fyllas med östrogen till hösten. Men att en viktig väljargrupp medvetandegjorts om nulägets risker kan, förhoppningsvis, ge en välbehövlig injektion av handlingskraft.