Utblick Åsikt
Modi gör Indien till en global supermakt
Påståendet att globaliseringen skulle vara över förefaller illa förankrat i verkligheten, när ett tidigare djupt protektionistiskt land som Indien satsar på mer av globala relationer. Det skriver Jonas Hellman apropå Indiens premiärminister Narendra Modis Sverigebesök nyligen.
Pressträffen på World of Volvo i Göteborg ska strax börja, och jag noterar en liten detalj. Allt är förberett med tre talarstolar framställda: En för statsminister Ulf Kristersson, en för EU-kommissionen ordförande Ursula von der Leyen och en för Indiens premiärminister Narendra Modi. Sekunderna innan det drar i gång glider en av Modis högresta livvakter in och byter ut premiärministerns vattenglas. Livvakten bär in det nya vattenglaset varsamt med en servett, det är tydligt att han inte får vidröra det med fingrarna.
Är detta en överdriven försiktighet? Inte om vi betänker det självständiga Indiens våldsamma historia. Självständighetsrörelsens frontfigur Mahatma Gandhi mördades, liksom premiärminister Indira Gandhi (av hennes egna, sikhiska livvakter) och hennes son och efterträdare Rajiv Gandhi.
Indien befann sig för bara ett år sedan, i maj 2025, i ett eskalerande krig med Pakistan. Våldet inleddes med en massaker i natursköna Pahalgam, beläget i den indiskkontrollerade delen av Kashmir. Tre militärt beväpnade attentatsmän dök upp ur skogen och dödade 26 indiska turister. Alla som mördades var män och 24 var hinduer. Kvinnorna skonades, troligen för att de skulle kunna vittna om blodbadet. En muslimsk man som erbjöd ponnyridning för turister dödades också, när han försökte stoppa attentatsmännen.
Indien svarade med ”Operation Sindoor”, döpt efter det röda puder som gifta hinduiska kvinnor sätter i håret. Namnet understryker syftet att hämnas för morden på kvinnornas män. Missil- och flygattacker genomfördes mot militära mål inne i Pakistan. Detta pressade i sin tur Pakistan att svara genom att skjuta tillbaka. Indien har länge anklagat Pakistan för att härbärgera islamistiska terrorister, en anklagelse som det uppenbart finns fog för. Efter fyra dagar trappades krigshandlingarna ner, men enligt Indien är de bara pausade. Operation Sindoor behöver fortgå så länge hotet från pakistansk terrorism består, är budskapet.
Det har gått tolv år sedan Narendra Modi år 2014 valdes till Indiens premiärminister.
Det har gått tolv år sedan Narendra Modi år 2014 valdes till Indiens premiärminister. Inför det valet var det långt ifrån självklart ens att han skulle bli sitt partis kandidat, många uppfattade honom som allt för kontroversiell. Men när han väl kandiderade vann han en jordskredsseger och det hindunationalistiska BJP fick egen majoritet i Indiens underhus, Lok Sabha.
Även när han tidigare var chefsminister Gujarat, en delstat i västra Indien med omkring 74 miljoner invånare, vilade hans politik på två ben: Hindunationalism och ekonomiska reformer, för att skapa industrijobb och ekonomisk tillväxt.
Gujarat ligger vid kusten och har en lång tradition av handel. Jämfört med andra indiska delstater har den jämförelsevis mycket industriverksamhet. Detta har präglat Modis politiska tänkande. Som premiärminister är hans strategi att omvandla receptet från Gujarat till den nationella politiska nivån. En viktig komponent är att locka utländska industriinvesteringar – ”Make in India” är uppmaningen till utländska företag.
Det bör påpekas att Indiens tillväxtresa inleddes långt innan Modi, med de ekonomiska reformer landet genomförde i början av 1990-talet. På den tiden styrde Kongresspartiet och Modis företrädare på premiärministerposten, Manmohan Singh, var finansminister. Men Modi har som premiärminister fortsatt längs den inslagna vägen med reformer för att öppna upp och modernisera den indiska ekonomin. Därtill har han använt sin kommunikativa förmåga för att marknadsföra Indien internationellt.
Hindunationalismen är en ideologi som har sina rötter i det sena 1800-talet. För att möta den negativa bild som spreds av hinduismen, inte minst av kristna missionärer, uppfanns föreställningen om en ”gyllene epok” för Indien som ett hinduiskt land, som ska ha existerat tidigare – långt innan de muslimska mogulerna dök upp och reste sina storslagna byggnader. Den kan beskrivas som en ideologisk motpol till Kongresspartiets uppfattning att Indien ska vara ett land med religionsfrihet där ingen religion favoriseras. Hindunationalisternas åsikt är i stället att Indien främst ska vara ett land för hinduer, där alla som tillhör andra religioner ska tvingas stå tillbaka och anpassa sig.
Modi har som premiärminister genomdrivit flera hindunationalistiska symbolprojekt, exempelvis att bygga ett tempel tillägnat guden Rama i staden Ayodhya (Ram Mandir), på en plats där det tidigare stod en moské från 1500-talet. Hans regering har också minskat självbestämmandet för den tidigare delstaten Jammu och Kashmir, där en majoritet av invånarna är muslimer. (Delstaten har omvandlats till två unionsterritorier, i hög utsträckning styrda direkt från New Delhi.) Stark kritik har framförts mot att minoritetsgrupper som inte är hinduer förtrycks och att medborgerliga fri- och rättigheter inte respekteras.
I Modis två första nationella parlamentsval, 2014 och 2019, vann BJP egen majoritet. Detta måste anses vara en stor bedrift i ett politiskt landskap som höll på att bli alltmer fragmentiserat, med starka regionala partier i olika delstater. Kongresspartiet, som länge dominerade indisk politik, är fortfarande det ledande nationella oppositionspartiet, men väsentligt svagare än BJP som politisk kraft.
När BJP i det senaste parlamentsvalet, 2024, plötsligt förlorade sin egen majoritet, sågs det som ett tecken på att partiets popularitet började avta. Modi blev tvungen att sy ihop en koalitionsregering med två regionala partier, ett från delstaten Andra Pradesh och ett annat från delstaten Bihar. I demokratier är detta en vanlig utveckling – när politiker har regerat länge och börjar uppfattas som maktfullkomliga, tappar de i stöd.
Men efter valet har Modi gjort politisk revansch och BJP har tagit makten i flera delstater som tidigare styrdes av andra partier. Det senaste exemplet är delstatsvalet i Västbengalen i april, där BJP vann en jordskredsseger och slog ut det styrande regionala partiet TMC. TMC:s färgstarka ledare Mamata Banerjee, som varit Västbengalens chefsminister i 15 år, tvingades lämna över den regionala ”statsministerposten” till en politiker från BJP. Att BJP tar över styret i allt fler delstater gör det lättare för Modi att få genomslag för sin politik, men det skapar också en ökad politisk hegemoni.
En del av hans politiska vision är att göra Indien till en ekonomisk och politisk supermakt.
Modi, som är född 1950, visar inga tecken på att vilja dra sig tillbaka. De signaler som sänds ut från BJP är att han planerar att ställa upp även i nästa parlamentsval, år 2029. Därtill ryktas det att han förbereder en större regeringsombildning, för att ytterligare konsolidera sin makt. Han har blivit en politisk ikon som internt knappast går att utmana.
En del av hans politiska vision är att göra Indien till en ekonomisk och politisk supermakt. Indien motsätter sig en världsordning med två dominerande maktpoler, Kina och USA. Grannlandet Kina betraktas av de styrande i Indien som en konkurrent och ett militärt hot, även om handel med Kina av ekonomiska skäl är nödvändigt. Länderna har en pågående gränskonflikt och så sent som 2020 drabbade kinesisk och indisk militär samman vid gränsen uppe i Himalaya, med flera dödsoffer som följd.
Men Indien litar inte heller på USA, ett land som historiskt snarast har allierat sig med Pakistan. Modi trodde att han hade en god relation med USA:s president Donald Trump, men när Trump införde femtioprocentiga importtullar på indiska varor och började prisa Pakistan blev indierna djupt besvikna på amerikanerna. Kravet att Trump skulle nomineras till Nobels fredspris för att han påstod sig ha åstadkommit fred mellan Indien och Pakistan, var något Modi med sin stolthet vägrade svälja.
Detta blev i stället startskottet för Indiens offensiva satsning på att bygga förbättrade relationer med andra länder, bland annat genom frihandelsavtal och andra strategiska samarbeten. Modis besök i Göteborg den 17 maj var en del i en större Europaturné, där även Nederländerna, Italien och Norge besöktes. Därtill hade regeringschefer från en lång rad andra länder, bland andra Finland och Danmark, möten med Modi. Under den senaste veckan har Indien gjort en tydlig framstöt mot Kanada, syftande till att under året avsluta de bilaterala förhandlingarna om ett fördjupat ekonomiskt partnerskap med kanadensarna (CEPA).
Indien hade troligen varit en snabbt växande ekonomi även utan Modi vid makten. Landets snabba ekonomiska utveckling beror till betydande del på dess stora och unga befolkning, i kombination med reformer som redan tidigare sjösatts. Men de kontakter som Indien nu etablerar med olika länder i omvärlden kan få stor betydelse på sikt, liksom de frihandelsavtal som sluts. Påståendet är globaliseringens tid skulle vara över förefaller dåligt förankrat i verkligheten, när ett tidigare djupt protektionistiskt land som Indien tvärtom satsar på mer av globala relationer. Modis politiska rörelse må vara regional till sin natur, men Indiens politiska ambition att bli ett rikt och välmående land (”Viksit Bharat 2047”, som Ulf Kristersson nämnde på pressträffen) får konsekvenser för hela världen.