En fortsatt utvidgning av kommunernas och landstingskommunernas befogenheter främjar enligt min mening medborgarinflytandet.

Statsrådet Bo Holmberg, i direktiv till 1983 års demokratiberedning.

Nu återstår bara att tala förstånd med föräldrarna och få dem att inse varför de måste skicka barnen till skolan i Idre.

Rolf Rämgård, kommunstyrelsens ordförande i Älvdalen, om framtiden för Drevdagens byskola. (Dagens Nyheter, 11 maj 1986)

Liberaliseringen av den offentliga tjänsteproduktionen inom vård, skola och omsorg hade i hög grad andra drivkrafter än de övriga reformer som genomfördes under 1980- och 1990-talen. Valfrihet och tillgänglighet var inte oviktigt på andra områden, men för välfärden var det avgörande för den offentliga debatten. På samma sätt var inte heller ekonomiska argument om effektivitet och resursanvändning frånvarande i diskussionen om denna del av den offentliga tjänsteproduktionen.

Den svaga produktivitetsutvecklingen i den svenska ekonomin var ett genomgående politiskt debattämne under 70- och 80-talen och problemen i offentlig sektor gavs särskild uppmärksamhet. En bilaga till 1987 års Långtidsutredning (SOU 1987:3) konstaterade att det förvisso fanns mätproblem och produktivitetsutmaningar i all tjänsteproduktion, men också att analysen ”tyder på att det finns en stor rationaliseringspotential i den offentliga sektorn. […] Trots allt, invändningarna till trots, synes den offentliga sektorn lida av ett betydande problem att producera effektivt.”

Uppfattningen att den offentliga sektorn led av låg effektivitet och produktivitet var inte ovanlig vid den här tiden, och en rad undersökningar och utredningar pekade i samma riktning som Långtidsutredningen. Frågan handlade om de stora offentliga tjänstemonopolen inom vård, skola och omsorg, men också om annan verksamhet som över tid skulle flyttas ut ur offentlig egenregi eller genomgå mer omfattande avregleringar. Det var dock andra frågor som på allvar skulle påverka politiken och samhällsdebatten vad gällde liberalisering av välfärdssektorn.

Under 1970-talet började det gry ett missnöje hos befolkningen och möjligheten att kunna välja läkare eller skola hade en politisk resonansbotten.

Under 1970-talet började det gry ett missnöje hos befolkningen och möjligheten att kunna välja läkare eller skola hade en politisk resonansbotten. En förklaring var att den faktiska valfriheten på andra områden i samhället hade blivit större, samtidigt som den offentligt styrda enhetligheten på välfärdsområdet hade ökat.

I slutet av 1970-talet var välfärd och utbildning i hög utsträckning en ensidig offentlig angelägenhet. Det fanns ett fåtal privata skolor, som nästan uteslutande drevs som stiftelser eller i annan ideell form. Året ett barn fyllde sju år blev det hänvisat till en skola och möjligheterna att välja var begränsade. Det krävdes ofta starka skäl för att få byta skola. Det rådde pedagogisk uniformitet, centralt utvecklad på Skolöverstyrelsen.

En motsvarande tendens mot enhetlighet fanns även på andra områden. Under 1960- och 70-talen blev stora delar av det svenska läkarskrået underställda landstingen, inte minst genom 1970 års så kallade sjukronorsreform. Öppenvården – som tidigare hade haft ett stort inslag av privatpraktiserande läkare med egna mottagningar – strukturerades om och blev en landstingskommunal angelägenhet.

Fokus i utvecklingen av den offentliga servicen under efterkrigsåren hade handlat om tillgänglighet och likvärdighet. En drivkraft bakom förändringar som sjukronorsreformen var att få till en – vad man upplevde – mer rationell organisation av sjukvården, för att på så sätt göra den mer jämlik. Enhetlighet och uniformitet var helt enkelt en politisk prioritering, eftersom de tidigare systemen uppfattades som orättvisa och ojämlika, men också irrationella och ineffektiva. Det fanns – som på många andra områden i samhället under 1960- och 1970-talen – en stor tilltro till att storskalighet och likformighet främjade en rationell användning av resurser.

Samtidigt som den rationella uniforma storskaligheten når sin kulmen ökar medborgarnas krav på att kunna påverka. 

Samtidigt som den rationella uniforma storskaligheten når sin kulmen ökar medborgarnas krav på att kunna påverka. Det blir en kollision, som borgerligheten bygger politiska framgångar på och som Socialdemokraterna på olika sätt försöker att hantera. Förklaringen till att välfärdssektorn liberaliseras från slutet av 1980-talet ligger i hög utsträckning här.

På 1950-talet hade Tage Erlander formulerat idén om ”de stora förväntningarnas missnöje”. Erlander menade att medborgarna i takt med ett växande materiellt välstånd och utrullande av olika välfärdsreformer skulle efterfråga ytterligare reformer. Välfärdsstaten var helt enkelt ett segertåg som drevs av sina egna framgångar. Det perspektivet är under de kommande decennierna starkt inom Socialdemokraterna och därmed i svensk politik.

Medborgarna vill ha fler och större reformer och fler och större reformer ökar socialdemokraternas popularitet och därmed möjligheterna för partiet att genomföra ännu fler och ännu större reformer.

Men tjugo år senare skulle missnöjet i stället riktas mot den offentliga sektorn och mot de enhetliga systemen. Förväntningarna låg inte längre främst på reformer där staten skulle göra mer, utan på möjligheterna för individen att få bestämma själv.

Medborgarnas ökade krav på inflytande och valmöjligheter hade många olika förklaringar. Ett växande välstånd och de större möjligheter som fanns på privata konsumentmarknader var en faktor. Det utvecklade en förväntan också på andra samhällsområden. Fler kunde jämföra den relation man hade med utförare och leverantörer på marknaden, med det som erbjöds av de offentliga systemen.

Det fanns också andra sociala och kulturella utvecklingsmönster som fick genomslag i politiken. De handlade om individualisering, men också om en växande civilisationskritik.

Slutet av 1960- och början av 1970-talet brukar beskrivas som starkt präglat av en politisk vänsterrörelse. Det är bara delvis sant. Åtminstone om man vidgar perspektiven från det mediala och politiskt mer spektakulära, till vad som faktiskt händer i samhället. 1960-talets ungdomsrevolt (eller ungdomsrörelse) hade möjligen flera yttre tecken på att vara ”vänster”, men avspeglade också, och mer fundamentalt, en individuell frigörelseprocess.

Under det tidiga 1970-talet formuleras också en tilltagande kritik mot storskalighet och byråkratisering (både i offentlig och privat sektor), som ställs mot småskalighet och decentralisering. Den centraliserade offentliga välfärdsproduktionen var en del av en samhällsutveckling som uppfattades förlora individen och hennes sammanhang, eller till och med verkade rent dehumaniserande. Den kritiken kom från både vänster och höger, i olika former och uttryck.

Den snabba urbaniseringen och den så kallade flyttlasspolitiken, hur miljonprogramsområdena var byggda och planerade, tekniska förändringar genom datorisering och automatisering, kärnkraftsutbyggnaden, miljöförstörelse, militär kapprustning etcetera. Politiken uppfattades ta allt mindre hänsyn till människors behov och önskemål. Och det gällde även vård, skola och omsorg.

Läkaren och författaren P.C. Jersild gav skönlitterärt uttryck för detta i den tidstypiska romanen Babels hus (1978), som utspelar sig på ett nybyggt storsjukhus i Enskede utanför Stockholm. Huvudpersonen – den hjärtsjuke pensionären Primus Svensson – slussas genom ett avhumaniserat och teknokratiskt vårdsystem. Hans individuella behov och önskemål passar inte den rationella och storskaliga ramen. Systemet finns mer för sig självt än för individen.

På skolans område blir Drevdagens skola i Älvdalens kommun några år senare symbol för en känslokall centralbyråkratis likgiltighet inför den lilla människan. 

På skolans område blir Drevdagens skola i Älvdalens kommun några år senare symbol för en känslokall centralbyråkratis likgiltighet inför den lilla människan. Byskolan i Drevdagen hade redan i början av 1970-talet hamnat i konflikt med den centrala kommunala skolförvaltningen, som ville skjutsa eleverna till andra skolor i kommunen. Fram till 1983 kunde byskolan drivas vidare med allmänna medel, men därefter ströp kommunen stödet och föräldrarna började en nationellt uppmärksammad skolstrejk där man utbildade eleverna med egna resurser.

Strejken pågick till 1989, då man blev Sveriges första friskola. Då hade Drevdagen sedan länge blivit en nationell symbol för valfrihet och mångfald i svensk skola, men framför allt för ett centralstyrt systems oförmåga att se individen.

De sex åren av borgerligt styre 1976–1982 innehåller få genomgripande reformer för att öka valfrihet och mångfald, men diskussionen växte i partierna. Inom både Moderaterna och Folkpartiet utvecklas olika idéer om ökad valfrihet som kommer att vara viktiga delar av partiernas program under de kommande decennierna.

Inte heller Socialdemokraterna är oberörda. Och det är kanske partiets hantering av ett tydligt identifierat missnöje som allra bäst fångar kraften i utvecklingen. Det blir ett misslyckat försök att bryta en utveckling som till slut blir övermäktig. Ett försök att behålla kontrollen.

Partiledningen inser att 1970-talets politiska rörelser, med betoning på decentralism, egenmakt och skepsis mot stora centrala system, behöver kanaliseras på något sätt. Partiet håller på att bli överkört av tidsandan och behöver ett svar. Samtidigt finns det farhågor kring hur uppluckrad enhetlighet riskerar att öka ojämlikheten, i synnerhet om den politiska kontrollen över välfärdsstaten försvagas. Erlanders föreställning om den ständigt utbyggda offentliga servicen som evigt framgångsrecept för både land och parti lever kvar. Men man kan inte vara svarslösa.

Det hade inom socialdemokratin också alltid funnits strömningar kopplade till kooperativa rörelser, som menade att välfärdsstaten riskerade att klientifiera medborgarna. Och det förekommer en tidvis intensiv debatt om egenmakt och självförvaltning, som i hög grad handlade om relationen mellan medborgaren och staten.

Inte minst ställer man inom socialdemokratin förhoppningar till olika idéer om ”brukarinflytande”. 

Åren kring 1980 och framåt formuleras därför olika idéer om ”förnyelse av den offentliga sektorn”. Inte minst ställer man förhoppningar till olika idéer om ”brukarinflytande”. De är ett sätt att försöka behålla den politiska kontrollen över produktionen av välfärdstjänsterna, men samtidigt kanalisera medborgarnas krav på inflytande över de tjänster de konsumerar.

Tanken ska dock visa sig vara svår att omsätta i politisk praktik. Diskussionen om brukarinflytande följer i stort två parallella spår.

Dels hur den formella kommunala demokratin är organiserad, där man vill försöka motverka – eller balansera – årtionden av centralisering av det politiska beslutsfattandet. Dels hur patienter, vårdtagare, elever etc ska få ett mer direkt inflytande över just sin relation till välfärdsstaten.

En faktor i den förra delen är hur den offentliga sektorn i Sverige kommit att organiseras. Med de stora kommunsammanslagningarna på 1950- och 70-talen hade antalet kommuner först minskat från 2 500 till drygt 1 000 och sedan från 1 000 till knappt 280.

Motiven bakom kommunsammanslagningarna hade varit stordrift och rationalitet. Små kommuner ansågs inte förmögna att bära de fasta kostnaderna för den service som medborgarna förväntade sig. Den offentliga sektorns tjänster hade ökat i omfattning, samtidigt som dess organisation och administration centraliserats. Den socialdemokratiska tolkningen av det växande medborgerliga missnöjet är att det politiska beslutsfattandet som en konsekvens av centraliseringen kommit för långt från medborgarna.

Om det borgerliga svaret blir valfrihet (påverkan genom ”exit”), så blir det socialdemokratiska i stället dels kommunreformer, dels brukarinflytande (påverkan genom ”voice”). För att säkra jämlikheten måste staten och politiken behålla kontrollen, men medborgarna ska på olika sätt beredas inflytande genom den politiska och administrativa beslutsprocessen, men också i själva utförandet av tjänsterna.

En kompletterande idé var att det medborgerliga inflytandet kunde kanaliseras genom ”folkrörelser”, som fackföreningar, kooperativ, hyresgästorganisationer och andra. 

En kompletterande idé var att det medborgerliga inflytandet kunde kanaliseras genom ”folkrörelser”, som fackföreningar, kooperativ, hyresgästorganisationer och andra. Frågan om hur ökade individuella krav ska hanteras av den offentliga sektorn blev därmed också en del av tidens bredare diskussion om demokratins funktionssätt.

I samband med regeringsskiftet 1982 organiserades Regeringskansliet om och Civildepartementet återinrättades. Nytt statsråd och departementschef blir Bo Holmberg. Holmbergs huvuduppdrag är att ”förnya” den offentliga sektorn.

Civildepartementet utvecklas under Holmberg till en sorts tanke-smedja, i vilken en idé om en moderniserad välfärdsstat formas. En lång rad utredningar sätts igång, inte minst för att samla in erfarenheter från olika decentraliseringsprojekt ute i kommunerna.

1983 tillsätts en särskild demokratiberedning – med bland annat representanter för kommuner och landsting. I direktiven beskriver statsrådet Holmberg och regeringen sina farhågor inför utvecklingen:

Men även om det ökade kommunala ansvarstagandet på nya områden har varit helt i linje med medborgarnas önskemål rymmer denna utveckling också en rad problem. Vi har fått en samhällsorganisation också i kommunerna som i alltför stor utsträckning är uppbyggd i sektorer utifrån ett myndighetsperspektiv och otillräckligt anpassad till människornas behov och önskemål. Vi har fått en trögrörlighet – en byråkrati om man så vill – i systemet. Många människor känner sig vilsekomna i denna byråkrati. Vi har i vissa avseenden fått en slags passiv mottagaranda hos människorna där kommunen bara uppfattats som en serviceinrättning för tjänster vilka man har rätt att kräva – inte som något man själv har ansvar för. Den offentliga sektorns tjänster har kommit att bli en konsumtionsvara bland andra konsumtionsvaror.

Lösningen ligger inom systemet. Det är först och främst i rollen som brukare som medborgaren förväntas påverka sin situation. Det är ”voice” och inte ”exit”:

Enligt min mening bör det vara möjligt att inom ramen för det representativa systemet öka medborgarnas ansvar för de delar av samhällsverksamheten som de kommer i direkt beröring med i egenskap av brukare. Detta kan gälla t.ex. eleverna i skolan, föräldrarna på daghemmen, patienterna i sjukvården, pensionärerna i servicebostäderna, de anhöriga till äldre och sjuka med vårdbehov samt hyresgästerna i de allmännyttiga bostadsföretagen.

Under de kommande åren levererar Demokratiberedningen ett antal betänkanden. Det var en del av utredningsarbetet inför den nya kommunallag som kom att antas 1990 och som i sin tur kan tolkas som ett försök att balansera de tidigare decenniernas kommunala centralisering genom en sorts inomkommunal decentralisering. Men delegationen inventerar och utreder också olika former för just brukarinflytande. Det redovisas kataloger över olika initiativ ute i landet.

I ett delbetänkande kunde man exempelvis läsa om: ”Principskiss för självförvaltning i Tranmurskolan i Gävle”, ”Områdesplanering i Garpenberg”, ”Föreningsaktiva pensionärer i Lycksele kommun” och ”Förtroenderåd och anhörigråd på Sundbybergs sjukhus”.

Våren 1985 – drygt två år efter att Civildepartementet återinrättats – presenterar regeringen en skrivelse för riksdagen med titeln ”Om den offentliga sektorns förnyelse”.

Bland annat beskriver man valfriheten som överflödig (eller potentiellt överflödig).

Skrivelsen redovisar ”ett samlat program för den offentliga sektorns omvandling och utveckling” och ger en sammanfattande bild av var Socialdemokraterna står i dessa frågor i mitten av 1980-talet:

Valfrihet har blivit något av ett honnörsord i dagens debatt. Det är naturligt och rimligt att man strävar efter att ge den enskilde möjlighet att finna den vårdinrättning etc. som bäst svarar mot hans egna speciella behov och önskemål. Men en sådan möjlighet att välja måste, lika självklart som möjligheten att få en kvalitativt god service, vara något som tillkommer alla. En sådan valfrihet kan inte förverkligas inom ett kommersiellt system. Den ökade valfriheten när det gäller sjukvården och socialtjänsten, och det förstärkta brukarinflytandet, åstadkoms därför bäst på dessa områden genom förändringar inom den offentliga sektorn och den sektor som ägs av medborgarna själva och förvaltas av dem själva.

Det finns också andra resonemang som känns igen fyrtio år senare. Bland annat beskriver man valfriheten som överflödig (eller potentiellt överflödig). Det finns inte – och ska framför allt inte finnas – något egentligt behov av att välja, eftersom offentlig verksamhet genomgående ska hålla så hög kvalitet att alternativ inte fyller någon meningsfull roll:

Valfrihetsaspekten väger olika tungt i dessa avseenden. God kvalitet är något som skall utmärka den offentliga sektorn i dess helhet och ingenting som den enskilde själv skall behöva leta sig fram till.

Valfrihet får alltså inte ses som en väg till kvalitet. Det offentligas uppgift är att leverera tjänster som är så bra att konkurrens, experimenterande eller jämförelsemöjligheter inte behövs.

Skrivelsens perspektiv är påfallande statiskt. Resurser är givna och hur de utnyttjas eller förändras/förädlas är av underordnad betydelse. Välfärdens utmaning är först och främst ett ransoneringsproblem. Valfrihet och mångfald kan i det perspektivet ses som slöseri:

[V]erklig valfrihet förutsätter alltid ett visst överskott på de önskade tjänsterna. Inom storstadsområdena är det möjligt att erbjuda en viss valfrihet mellan olika vårdcentraler och sjukhus. Men i glesbygden, där man bara kan hålla sig med en vårdcentral eller sjukstuga på rimligt avstånd, finns inte denna möjlighet till variation. Och också i storstäderna finns organisatoriska begränsningar i valfriheten; även om en viss skola eller barnstuga skulle vara mycket efterfrågad, kan man bara placera ett begränsat antal barn där.

Valfriheten har alltså närmast fysiska begränsningar. Det är helt enkelt inte rimligt att anta att alla ska kunna välja och ”[d]ärför måste det finnas goda möjligheter för medborgarna att på annat sätt än genom val mellan skilda alternativ påverka den offentliga servicen. Brukarna måste ges inflytande över förhållandena vid den skola, vårdcentral, barnstuga som de faktiskt utnyttjar”.

Hur Civildepartementet och dess ledning tänker sig att ”brukarinflytandet” i praktiken ska organiseras är däremot mer oklart.

Skrivelsen är talande för var debatten befann sig i mitten av 1980-talet. Men den är också en aktiv defensiv från Socialdemokraterna. Man märker vart vinden blåser och ser behovet av förändring. Brukarinflytande och decentraliserat kommunalt beslutsfattande är ett försök att stämma i bäcken och fylla medborgarnas behov av självbestämmande inom ett reformerat system.

Hur Civildepartementet och dess ledning tänker sig att ”brukarinflytandet” i praktiken ska organiseras är däremot mer oklart. Resone-mangen rör sig på en slående abstrakt nivå, där föräldrar ska involveras i barnomsorgen, elever i skolan, äldre i äldreomsorgen och ”folkrörelser” över hela spektret. Hur det egentligen ska gå till har man aldrig riktigt svar på. Civildepartementets arbete förblir övergripande och teoretiskt.

Ett talande exempel är 1986 års folkrörelseutredning. Den tillsätts för att utreda hur föreningslivets engagemang ska kunna kanaliseras i ”förnyelsen av den svenska välfärden”, men är påfallande defensiv. Utredningsförslaget är genomgående kritiskt mot förekomsten av företag i välfärdsproduktionen och utgör framför allt en positionering mot något. Kommersialisering och företag i välfärden anses i det här sammanhanget dessutom hota folkrörelsernas möjlighet att kanalisera medborgerligt engagemang:

Samtidigt har vi förmärkt ett starkt ökat intresse från kommersiellt verkande företag för vissa delar av omsorgsområdet. Vi har funnit att lösningar som innebär att vinstgivande företag tar över sådan verksamhet försvårar för enskilda människor, organiserade i en förening, att själva ta ansvar för verksamhet som berör dem. Utredningen anser att dessa hinder bör undanröjas.

Det ska därför vara förbjudet att anlita företag med vinstintresse för vård, och statsbidrag till barnomsorg och äldreomsorg ska strypas om kommuner anlitar vinstdrivande företag. Folkrörelseutredningen blir ytterligare en försvarslinje mot ökad valfrihet genom privata alternativ.

Våren 1987 lägger regeringen fram en proposition för riksdagen om ”aktivt folkstyre i kommuner och landsting”. Regeringen lägger där ”förslag som syftar till att fördjupa demokratin i kommunerna och landstingen. Två huvudvägar förordas. Medborgarna bör få större möjlighet till ett direkt inflytande på de kommunala tjänsterna och den kommunala organisationen bör decentraliseras.”

I den senare delen föreslås – i linje med vad som nämnts ovan – att de försök med kommundelsnämnder som sjösatts permanentas och att kommunerna ges ökade möjligheter att själva organisera sin nämndstruktur.

Idén om brukarinflytande står nu – efter nästan fem års tankeverk-samhet i Civildepartementet och demokratiberedningen – inför sanningens minut. Vad innebär det konkret? Inte så revolutionerande mycket skulle det visa sig:

Enligt förslaget är det en uppgift för de kommunala nämnderna att verka för att samråd sker med brukarna. Samtidigt införs nya möjligheter att utveckla brukarinflytandet genom delegeringsinstitutet. Delegering från en nämnd till en anställd skall kunna förenas med villkor om krav på samråd med brukarna eller krav på enighet med företrädare för brukarna.

Att detta var otillräckligt i relation till en växande efterfrågan på verk-ligt inflytande torde ha varit uppenbart. De system för medborgerligt ”brukarinflytande” som sjösätts lever heller inte upp till de krav som medborgarna ställer. ”Förnyelsen av den offentliga sektorn” kommer inte att ledas från Bo Holmbergs civildepartement.

I den mån Civildepartementet och Socialdemokraterna någonsin haft initiativet, är det nu förlorat. 

När propositionen läggs är utvecklingen och politiken på väg i annan riktning. Andra och större förändringar är i rörelse. I den mån Civildepartementet och Socialdemokraterna någonsin haft initiativet, är det nu förlorat. Man behåller den politiska makten, men vilsenheten om riktningen ökar.

Valet 1985 var en stor framgång för Folkpartiet, samtidigt som det var en stor besvikelse för Moderaterna. Som största borgerliga parti hamnade man i en hård ideologisk strid med de regerande Socialdemokraterna om framtiden för den offentliga sektorn. Det blev en strid om ”systemskifte”, där den moderata linjen framgångsrikt utmålades som radikal gränsande till extrem.

I skuggan av denna holmgång kunde den relativt nyvalde folkpartiledaren Bengt Westerberg positionera sig som ett mindre långtgående alternativ. Med förslag som ”eget rum på långvården” populariserades och levandegjordes valfrihetsreformer. Om väljarna inte röstade för systemskifte, var intresset för valfrihet desto större.

Det sker också en minst lika viktig utveckling ute i samhället, där det växer fram privata alternativ utanför de offentliga systemen eller som på olika sätt tolereras av dessa. Det är en utveckling som kommer underifrån. Beroende på vilket perspektiv man väljer är de antingen sprickor i muren eller krypskytte mot den generella och likvärdiga välfärden.

1983 startas Cityakuten i Stockholm och 1988 Sveriges första privata mödravårdsmottagning Mama Mia. Det som i dag är Attendo startar 1987 och får 1988 sitt första entreprenadavtal. Det sker en förändring ute i den kommunala verkligheten.

Men det är framför allt inom barnomsorgen som det blir politisk konflikt.

Men det är framför allt inom barnomsorgen som det blir politisk konflikt. På nyårsafton 1983 avslöjar Svenska Dagbladet att vitvarutillverkaren Electrolux är engagerat i ett projekt för att i aktiebolagsform driva daghem. Det är detta initiativ som sedermera blir Pysslingen: ett företag som finns kvar i dag och som 1984 skulle driva fram en särskild lagstiftning – Lex Pysslingen.

Projektet Pysslingen drevs av Managementgruppen – som i sin tur ägdes av Svenska Arbetsgivareföreningen. Ansvariga på Managementgruppen var Bert Levin och Thomas Berglund, som tidigare varit statssekreterare respektive talskrivare åt folkpartistiska ministrar i borgerliga regeringar.

Projektets syfte var att erbjuda bättre och billigare barnomsorg som kommuner skulle kunna upphandla från företaget. Det var på ett plan ett affärsprojekt, men det fanns en tydlig och uppenbar politisk ambition. Aktieägaren Electrolux hade vid tiden flera verksamheter (tvätterier, städtjänster med mera) som inte tilläts konkurrera på kommunala marknader eller som mötte orättvis konkurrens från kommunalt ägda verksamheter. Engagemanget i Pysslingen handlade i hög grad om att sätta fokus på det.

Vd:n för Electrolux dotterbolag Tvättman säger till Svenska Dagbladet:

Det är oerhört viktigt att kategoriseringen av vem som skall utföra olika typer av service försvinner. Vi vill visa att det finns effektivare och bättre alternativ än att kommunerna driver allt i egen regi.

Pysslingen är intressant i 1980-talets debatt kring alternativ i offentlig sektor, som ändå i hög grad handlar om valfrihet och egenmakt. Initiativet har en tydlig dimension av att privata företag har större förmåga att bättre hushålla med tillgängliga resurser. Det perspektivet förekommer i debatten och det finns en tydlig bild av att offentlig sektor är ineffektiv. Men det är inte det dominerande.

En förklaring är att barnomsorgen är dyr (i artikeln sägs den totala kostnaden vara 50 000–60 000 per plats och år), en annan är att utbyggnad och kapacitetstillgång är en stor fråga i allmänhet och en kompetensförsörjningsfråga för näringslivet i synnerhet. Att ett stort börsnoterat företag uttryckligen engagerar sig och därmed ifrågasätter den offentliga sektorns hushållningsförmåga ligger i tiden.

Den politiska reaktionen var omedelbar. Socialminister Sten Andersson lovade att han med alla till buds stående medel skulle motarbeta statsbidrag till privata daghem, vilka inte skulle få drivas av ”dammsugarförsäljare”.

Statsminister Olof Palme kommer under året att återkomma till Pysslingen genom att referera det i amerikansk debatt förekommande uttrycket ”Kentucky Fried Children”.

Den socialdemokratiska vice ordföranden i Socialutskottet dömer ut idén om åldringsvård och barnomsorg ”på entreprenad” som ”helt befängd”. Statsminister Olof Palme kommer under det kommande året att återkomma till Pysslingen genom att referera det i amerikansk debatt förekommande uttrycket ”Kentucky Fried Children” för att beskriva privata kedjor av barnstugor.

I mars 1984 föreslår regeringen uttryckligen i en proposition till riksdagen ”att statsbidrag inte kommer att kunna lämnas till daghem och fritidshem som drivs i uppenbart vinstsyfte”. Denna Lex Pysslingen införs redan 1 juli samma år.

Anslaget i propositionen är starkt ideologiskt. Men det finns en insikt om att initiativet uttrycker en förväntan på barnomsorgen och kommunerna. Privat barnomsorg finansierad med skattemedel är först och främst onödig, då allt som privata företag kan göra likaväl kan göras av en kommun:

I detta perspektiv anser jag att de förslag som framförts i vissa kommuner om affärsmässigt drivna daghem inte tillfört verksamheten något nytt av positivt värde. Det är självklart att man genom ett effektivare personalutnyttjande, bättre personalplanering eller en lägre personaltäthet kan minska kostnaderna. En lägre utrymmesstandard kan på samma sätt medföra lägre byggnadskostnader. Detta är självfallet lika möjligt att genomföra i kommunala verksamheter som i affärsmässig privat verksamhet.

Det är värt att notera att regeringen och statsrådet Sten Andersson anför minskad personaltäthet som en möjlig väg till effektivare resursutnyttjande. Det ger åtminstone intryck av att det finns ett tryck på den offentliga sektorns förmåga att hushålla:

Skillnaden är dock att beslut om de kommunala verksamheterna sker i demokratisk ordning. Om daghem skall drivas i affärsmässiga former där verksamheten måste ge en viss avkastning för att kunna drivas vidare måste en vinst tas ut antingen genom en sänkt standard, genom höjda föräldraavgifter eller ökade statliga eller kommunala bidrag. Enligt min uppfattning är ingetdera alternativet tilltalande.

Men det stannar inte där. Privata barnomsorgsutförare är en del av ett större hot:

Förslagen om affärsmässigt drivna daghem kan ses som ett led i ett angrepp på den gemensamma och demokratiskt styrda sektorn i vårt samhälle.

Verksamheten överlever dock. Det planerade daghemmet i Sollentuna blir inte av, men däremot öppnas två Pysslingförskolor i Nacka 1 februari 1986. Lösningen från kommunens sida – Nacka är vid den här tiden en av de mest reformivriga kommunerna i landet – är att äga daghemmet men låta Pysslingen stå för driften.

Efter valet 1991 avskaffas Lex Pysslingen av den nytillträdda borgerliga regeringen. 

Efter valet 1991 avskaffas Lex Pysslingen av den nytillträdda borgerliga regeringen. Det blir tillåtet för kommuner att använda statsbidrag till barnomsorg utförd av vinstdrivande företag.

Att medborgarna uppfattar sitt inflytande som otillräckligt kommer – som tidigare nämnts – att bekräftas av den stora statliga maktutredning som den socialdemokratiska regeringen tillsätter sommaren före valet 1985. Fem år och en lång rad böcker och rapporter senare presenterar kommittén och dess ordförande, statsvetarprofessorn Olof Petersson, sitt slutbetänkande.

Syftet med utredningen var enligt direktiven ”att fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”.

Samtidigt är statsrådet Ingvar Carlsson och regeringen påfallande styrande för vilken demokratisyn som ska gälla i Sverige:

Genom att vara aktiv på många områden – i allmänna val, som förtroendevalda i politiska församlingar, som medlemmar i föreningar och folkrörelser, i boendesammanslutningar och fackföreningar på arbetsplatserna osv. – deltar medborgarna i formandet av framtiden. Så såg och ser alltjämt det demokratiska idealet ut i Sverige.

[…]

Det demokratiska idealet i Sverige utgår från tanken att demokratin, den sociala tryggheten och den effektiva produktionen ömsesidigt förstärker varandra och utgör varandras förutsättning. Men demokratins reella innehåll är, till skillnad från idealet, inte en gång för alla givet utan förändras med den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Maktutredningen är mycket ambitiös i sin ansats och hanterar makt som företeelse inom de flesta av samhällets områden: från politiken och byråkratin till näringslivet och medierna. Frågan om medborgarnas relation till den offentliga sektorn analyseras grundligt, men är bara en liten del av hela utredningsarbetet. Det är dock här som utredningen mest dramatiskt fångar samtiden och ger bränsle till en debatt som redan är i full gång när den presenterar sina slutsatser.

Som redan nämnts konstaterar utredningen:

Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ.

I ett föregående resonemang fångar man dessutom den bredare samhällsförändring som har skett under de föregående decennierna – från kollektiva lösningar till ökad individualisering. Betänkandet konstaterar att det demokratiideal som läggs fram i direktiven kan sägas ha försvagats, men att det inte med nödvändighet innebär att demokratin försvagats:

I jämförelse med den västerländska demokratitraditionen traditionen framstår denna idé som uttryck för en övervägande kollektivistisk demokratisyn.

Det finns ett nära samband mellan detta demokratiideal och det samhällssystem som karaktäriserats som ”den svenska modellen”. Demokratin antas här förverkligas genom politiska majoritetsbeslut, en stor offentlig sektor och centralisering.

[…]

Skulle man därför besvara direktivens allmänna fråga med utgångspunkt från det däri angivna demokratiidealet måste svaret bli negativt. De nu pågående förändringsprocesserna innebär att samhället inte närmar sig utan tvärtom avlägsnar sig från den svenska modellens kollektivistiska demokratiideal.

[…]

Med utgångspunkt från en demokratitolkning som är mer präglad av ett individorienterat ideal blir den allmänna slutsatsen mer positiv. Utvecklingen mot alltmer självständiga och oberoende medborgare är av avgörande betydelse. Samhällsutvecklingen innebär i detta avseende ett närmande till demokratins ideal.

Samhällets individualisering behöver alltså inte vara ett problem ur demokratisk synvinkel, tvärtom. En slutsats av detta är att de gamla kollektivistiska systemen snarare behöver reformeras inför en mer individualiserad verklighet. Det är lättare att anpassa demokratin (eller den offentliga sektorn) till medborgarna än tvärtom. Utredningen kan i denna del sägas vara ett grundskott mot det perspektiv som Ingvar Carlsson presenterat i direktiven fem år tidigare.

Den enskilde har bäst kunskap om sin egen situation och genom exit är hennes möjlighet till påverkan större än genom ett engagemang i en nebulös ”brukarinflytandeprocess”. 

Att utredningen dessutom uttrycker skepsis kring ”brukarinflytande” som en framkomlig väg är ytterligare en spik i kistan på den ”förnyelse av den offentliga sektorn” som Socialdemokraterna knöt så stora förhoppningar till i början av 1980-talet. Maktutredningen påpekar bland annat att möjligheten att engagera sig i ”folkrörelser” eller som brukare inte är jämlikt fördelad:

Decentralisering och brukarinflytande behöver inte nödvändigt-vis medföra ökad demokratisering. Det är en allmän erfarenhet, även dokumenterad genom utredningens medborgarundersökning, att benägenheten att engagera sig lokalt inte är lika stor inom alla befolkningsgrupper. Möjligheten att ta initiativ och delta i gemensamma angelägenheter utnyttjas i första hand av medelklassen och de högutbildade. Betoningen på lokalt deltagande kan därför bidra till att öka den politiska ojämlikheten.

Den enskilde har bäst kunskap om sin egen situation och genom exit är hennes möjlighet till påverkan större än genom ett engagemang i en nebulös ”brukarinflytandeprocess”. Det är inte heller svårt att föreställa sig att de med störst förmåga till brukarinflytande är resursstarka på andra områden som utbildning, social status eller inkomst.

Med viss syra påpekas också:

Ett annat problem är de krav som brukarmedverkan ställer på medborgarens redan hårt pressade tidsbudget. Under 1990-talet förväntas tillgången på tid utanför marknaden minska ytterligare för mellangenerationens män och kvinnor. Många av de offentliga tjänsterna tillkom ursprungligen för att just avlasta medborgarnas tids tidsinsatser i hushållsproduktionen av tjänster.

Även om den efterföljande debatten kanske främst kom att fokusera på medborgarnas upplevda vanmakt inför systemen, så innebär detta ett dubbelt slag mot den vid tiden nästa decennielånga strategin att ”förnya” den offentliga sektorn genom kommunal nämnddecentralisering och ”brukarinflytande”.

När Maktutredningen presenterar sitt slutbetänkande i juni 1990 är det uppenbart att ökad individuell valfrihet i offentlig sektor kommer vara svår att stoppa.

När Maktutredningen presenterar sitt slutbetänkande i juni 1990 är det uppenbart att ökad individuell valfrihet i offentlig sektor kommer vara svår att stoppa. Tåget har redan lämnat perrongen.

Redan 1989 hade styrelsen i Landstingsförbundet (samarbetsorganisationen för Sveriges landsting och därmed för huvuddelen av svensk sjukvård) fattat beslut om att rekommendera sina medlemmar att öka valmöjligheterna i vården. Samtliga landsting ansluter sig till detta under 1990 och från och med 1 januari 1991 – det vill säga drygt nio månader före regeringsskiftet – börjar den nya ordningen att gälla. Perspektivet är patientens valmöjligheter, men valfriheten ska också gälla privata alternativ. Valfriheten kräver mångfald.

I oktober 1991 tillträder en borgerlig fyrpartiregering. När den nytillträdde statsministern Carl Bildt läser upp sin regeringsförklaring 4 oktober 1991 presenteras ett reformprogram inriktat på ”fyra stora uppgifter”.

Den tredje handlade om välfärden, där Bildt annonserade ”en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”. (De tre andra var – som nämnts tidigare – att föra Sverige in i EU, återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation samt skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar miljö.)

Regeringsförklaringen formulerar den bärande idén för hur svensk välfärd i hög grad varit organiserad sedan dess:

[Det finns] ingen anledning att själva produktionen alltid skall ske i offentlig regi. Att skilja på offentlig kontroll och finansiering å den ena sidan och en fri produktion med enskilda, kooperativa och offentliga producenter å den andra blir därför den grundläggande principen för förnyelse av de olika välfärdssystemen.

Statsministern pekar också på vilka konsekvenser detta väntas få för välfärdsproduktionens organisation:

Därmed uppmuntras också enskilda initiativ och alternativ. Det ger större möjligheter särskilt för de många kvinnor som arbetar inom vård, omsorg och utbildning. Det är detta som är valfrihetsrevolutionen i välfärdspolitiken.

”Valfrihetsrevolutionen” börjar inte med ett vitt papper. Utvecklingen har – som visats ovan – pågått under ganska lång tid, framför allt på kommunal nivå. Under de kommande decennierna kommer den princip som Carl Bildt deklarerade i oktober 1991 att i varierande grad gälla för svensk vård, skola och omsorg.

Regeringsperioden 1991–1994 präglades av den djupa ekonomiska krisen, men reformtempot i skolan och välfärden förblir högt. Regeringen fattar viktiga regulatoriska beslut, som det tidigare nämnda avskaffandet av Lex Pysslingen. Dock sker mycket på lokal och regional nivå (kommuner och landsting) och i ett utvecklingsarbete som ofta präglas mer av pragmatism än ideologi.

Före friskolereformen är det regeringen som bestämmer om en enskild skola ska ha rätt till statsbidrag.

Skolan är det viktiga undantaget. Här drivs reformarbetet i hög grad från den nationella nivån. Debatten kring bland annat den tidigare nämnda skolan i Drevdagen hade möjliggjort för nya friskolor redan i slutet av 1980-talet. Men före friskolereformen är det regeringen som bestämmer om en enskild skola ska ha rätt till statsbidrag.

Skolan befann sig redan i omdaning i skiftet mellan 1980- och 1990-tal, där den socialdemokratiska regeringen och skolminister Göran Persson hade genomfört en kommunalisering. Utöver att kommunerna fick ansvar för skolan innebar reformen också att den statliga detaljstyrning som Skolöverstyrelsen ägnat sig åt ersattes av mer målstyrning. Skolöverstyrelsen lades ner och ersattes av det nya Skolverket.

Kommunaliseringen har kritiserats och det reses i dag krav på att skolan ska återförstatligas. Samtidigt är det tydligt att reformen försöker hantera att skolan vid tiden uppfattades stå mycket långt ifrån elevers och föräldrars inflytande. Och att den hade svårt att anpassas till lokala förhållanden och förutsättningar. 1991, i slutet av den socialdemokratiska regeringsperioden, fattar riksdagen också beslut om att stärka valfriheten i skolan.

Inom borgerligheten – i synnerhet Moderaterna – hade kraven på en mer djupgående reform drivits under lång tid. Odd Eiken – statssekreterare åt skolminister Beatrice Ask (M) 1991–1994 och en av arkitekterna bakom friskolereformen – skriver i en essä från 2022:

Att fristående skolor skulle få offentligt stöd på samma villkor som offentligt drivna skolor var en gammal uppfattning som drivits av framför allt Moderaterna och Folkpartiet i decennier. Jag skrev min första debattartikel i ämnet som aktiv i Moderat skolungdom under tidigt 1970-tal, när vi hade besökt det danska lilleskolsystemet – fristående, offentligt finansierade skolor oftast med en alternativ pedagogik. Jag var varken först eller ensam. Att friskolereformen, såsom det ibland hävdas, var en plötslig blixt från nyliberal himmel, är alltså fel. Fristående skolor i skolväsendet är en del av ett gammalt borgerligt idéarv. Detsamma är uppfattningen om att dessa skolor inte skall vara förbehållna de ”som kan betala för skolan två gånger” genom elevavgifter.

När den borgerliga regeringen i mars 1992 lägger fram propositionen ”om valfrihet och fristående skolor” konstaterar man att då hade hittills 61 grundskolor (utöver ett antal skolor som historiskt haft statligt stöd – bland annat de så kallade riksinternaten) fått sådant stöd. Av dessa var 22 waldorfskolor, 20 konfessionella och ett antal skolor med undervisning på annat språk och med helt eller delvis annan läroplan än den svenska. Friskolor var ett marginalfenomen. 1990 gick 0,5 procent av eleverna i privata skolor.

Med friskolereformen fick godkända friskolor rätt till 85 procent av ersättningen till kommunala skolor. Elever och föräldrar gavs rätten att välja fritt. Skolor ägde också fortsatt rätt att ta ut terminsavgifter. Den politiska acceptansen för friskolesystemet och valfriheten i skolsystemet ökade under 1990-talet och den socialdemokratiska regeringen utökade 1996 skolpengen till att uppgå till 100 procent. Samtidigt förbjuds skolavgifter.

Enligt branschorganisationen Almega Utbildning fanns det 2024 fristående förskolor i 244 av landets 290 kommuner, fristående grundskolor i 186 kommuner och fristående gymnasier i 99 kommuner. Av landets drygt 15 000 skolor är knappt 4 000 (26 procent) friskolor. Andelen elever i fristående skolor är 22 procent för förskolan, 16 procent för grundskolan och 32 procent för gymnasieskolan. Totalt handlar det om 419 000 barn och elever. Sedan millennieskiftet har friskolornas totala andel ökat från 7 till 16 procent.

Denna relativa popularitet har inte skyddat friskolorna från kritik. 

Denna relativa popularitet har inte skyddat friskolorna från kritik. Tvärtom kritiseras friskolor i dag som kostnadsdrivande, segregerande och som ett hot mot utbildningssystemet. Det finns förslag om att förbjuda dem helt, eller att exempelvis förbjuda aktiebolag att driva skola. Knappt 61 procent av barnen i friskolor går i verksamheter där huvudmannen är ett aktiebolag. För grund- och gymnasieskolan är motsvarande andel drygt 74 respektive drygt 87 procent.

Sedan 1990-talet har ytterligare reformer genomförts för att öka valfriheten på andra områden, men också för att möjliggöra för enskilda aktörer i välfärden.

Efter regeringsskiftet 2006 tillsatte alliansregeringen en utredning för att utreda patienters rättigheter och möjligheter. I direktiven gav regeringen i uppdrag att ”se över hur patientens möjligheter att fritt välja vårdgivare efterlevs samt lämna förslag till lagreglering av det fria vårdvalet”.

Utredningen skulle konkret presentera förslag:

För att stärka rätten till valfrihet skall utredaren föreslå hur en fri etableringsrätt kan införas i primärvården. Konkurrens skall ske på lika villkor för all offentligt finansierad primärvård. Utredaren skall föreslå åtgärder som befrämjar detta.

2009 införs Lagen om valfrihetssystem (LOV). LOV fungerar som ett alternativ till Lagen om offentlig upphandling (LOU) och innebar att medborgarna inom olika områden kan välja mellan godkända utförare i konkurrens. LOV kom att reglera hur kommuner och regioner som valde att konkurrensutsätta verksamheter skulle gå till väga. För regionerna blev den fria etableringsrätten och LOV obligatoriskt för primärvården.

Har fyra decennier av reformer i välfärdssektorn fått de resultat man avsåg?

Om vi ser till de motiv som framför allt drev fram reformerna – medborgarnas behov och önskemål om större inflytande och egenmakt – finns ett omfattande utvärderingsmaterial. Valfriheten är i dag en etablerad del av den svenska välfärdsmodellen. Det finns inga förslag på en återgång till den ordning som gällde före liberaliseringarna och inte heller någon som på allvar driver att den nuvarande ordningen ska övergå till ett system med exempelvis brukarinflytande. Alla är för valfrihet.

Samtidigt är privata verksamheter inom vård, skola och omsorg föremål för hård kritik och flera partier driver att vinstintresset ska fasas ut. Ett genomgående argument är slående nog att det inte kommer att påverka valfrihet eller mångfald – eftersom det är av underordnad betydelse vem som är huvudman för en verksamhet.

Detta avspeglar sig också i den allmänna opinionen, som på direkta frågor är kluven. Man uttrycker en negativ syn på kommersiella intressen i vård, skola och omsorg, men vill samtidigt behålla valfriheten.

När SOM-institutet mäter inställningen till det fria skolvalet är det något fler som anser att det är ett bra förslag att begränsa det än som tycker att det är ett dåligt förslag. På en femgradig skala från ”mycket bra förslag” till ”mycket dåligt förslag” blir det totala balansmåttet +5. Det finns dock stora skillnader i befolkningen, både politiskt och demografiskt. De som definierar sig som ”något till höger” eller ”klart till höger” är tydligt negativt inställda till förslaget, samtidigt som de som står till vänster är klart positiva. Centerpartiets, Moderaternas, Liberalernas och Kristdemokraternas väljare är negativa till en begränsning av det fria skolvalet, Sverigedemokraternas väljare är varken positiva eller negativa och de rödgröna partiernas väljare är klart positiva.

En slutsats är att personer som har egen erfarenhet av det fria skolvalet är positivt inställda till det. 

Det finns också en stark generationskomponent. Den grupp som är i särklass mest negativ till att inskränka det fria skolvalet är åldersgrupp-pen 16–29, där 57 procent tycker att det är ett dåligt förslag. Även i gruppen 30–49 år är man övervägande negativt inställda.

En slutsats är att personer som har egen erfarenhet av det fria skolvalet är positivt inställda till det. Och att det även gäller personer med barn i skolåldern. Mest negativa till det fria skolvalet är personer som är 65 år eller äldre.

I den rapport från SOM-institutet som sammanfattar dessa data skriver författaren:

Sammantaget är slutsatsen att stödet för förslaget att begränsa det fria skolvalet är lågt bland befolkningen och att det finns stora skillnader i synen på förslaget i olika grupper av befolkningen. […] Men resultaten pekar också mot att de som har vuxit upp utan fritt skolval vill begränsa valfriheten medan de som haft fritt skolval är mer positiva till detta.

SOM-institutet ställer i sina stora årliga undersökningar en rad frågor som rör synen på privata företag och vinst i välfärden; någon generell fråga om synen på valfrihet ställs märkligt nog inte. Detsamma gäller SVT:s stora väljarundersökning (VALU), som frågar väljarna om de vill att vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg ska förbjudas (”inte vara tillåten”) men däremot inte frågar om synen på valfrihet.

När andra opinionsinstitut undersöker väljarnas inställning till val-friheten förefaller stödet dock vara betydande. I en undersökning från Demoskop från 2022 fick de tillfrågade svara på hur de ställde sig till frågan vad som var viktigast: valfrihet eller vinstförbud. En majoritet (51 procent) svarade att valfrihet var viktigast.

Även denna undersökning visade på stor partipolitisk polarisering i frågan. Bland Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets väljare ansåg en tydlig majoritet att vinstförbud var viktigare; bland Moderaternas, Liberalernas, Centerpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare var valfriheten tydligt viktigast.

Debatten om valfrihet och mångfald i den svenska välfärden har blivit intensivare och kommer säkert att fortsätta. Mycket tyder på att frågan blir alltmer polariserande – mellan vänster och höger, men i skolfrågan också mellan generationer.

Valfrihet och egenmakt var den viktigaste politiska drivkraften för de reformer som genomförts i välfärden med början på 1980-talet. 

Valfrihet och egenmakt var den viktigaste politiska drivkraften för de reformer som genomförts i välfärden med början på 1980-talet. Varje diskussion om huruvida reformer har varit framgångsrika eller inte behöver ha det som utgångspunkt. Som vi har sett fanns det redan i skiftet mellan 1970- och 1980-tal en omfattande debatt kring de växande problemen med upplevd vanmakt och klientifiering i de alltmer centraliserade svenska välfärdssystemen. Under 1980-talet försöker man från Socialdemokraterna hitta ett svar på medborgerliga förväntningar och krav.

När man misslyckades med att konkretisera idéer om förnyelse av den offentliga sektorn och ”brukarinflytande” rann mycket av det arbetet ut i sanden. Valfrihet och mångfald i utförande går i stället vinnande ur striden och är också grunden för de förändringar som sker stegvis från slutet av 1980-talet. Det beror alltså i hög grad på att det inte ansågs finnas något alternativ.

Som vi sett blir det på vissa områden en hård ideologisk strid. Systemskiftesvalet 1985 och Lex Pysslingen är två exempel där konfrontationen blir hård i den nationella politiken. Samtidigt sker många reformer och förändringar stegvis och på regional och lokal nivå.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Idag är valfrihet och privata vinstdrivande aktörer en central del av hur vård, skola och omsorg är organiserad i Sverige. Finansieringen är offentlig, samtidigt som det finns en mångfald av utförare. Det är också få som på allvar föreslår att valfriheten ska avskaffas eller kraftigt begränsas. Det politiska priset för det uppfattas som för högt.

Tvärtom hävdar också de som vill begränsa eller till och med förbjuda vinstdrivande verksamhet i exempelvis skolan att inte ens ett rent förbud mot friskolor i företagsform kommer att påverka valfriheten. I stället förväntar man sig att verksamheter mer eller mindre sömlöst glider över i offentlig regi eller i en annan icke-vinstdrivande form. Mot bakgrund av att en så stor andel av den icke-offentligt drivna verksamheten på välfärdsområdet drivs av företag får det sägas vara en förhoppning.

Texten är ett utdrag ur Fredrik Johanssons nya bok Mer ordning, mindre kontroll som är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.

Omslagsfoto föreställande entrén till den privata läkarmottagningen Cityakuten som startades i Stockholm 1983: Cecilia Larsson/SCANPIX SWEDEN