Utblick Essä
Ständigt denne Løkke
Den tidigare liberale partiledaren Lars Løkke Rasmussen har nu banat väg för ännu en regering ledd av socialdemokraten Mette Frederiksen. Ann-Sofie Dahl har läst en nyutkommen bok som hjälper oss att förstå regeringsbildningen och det borgerliga Danmarks splittring.
Efter 69 dagar, och de längsta regeringsförhandlingarna i mannaminne, for fungerande statsminister Mette Frederiksen i måndags kväll till Odense där Kongeskibet Dannebrog låg vid kaj för att meddela Kung Frederik att Danmark nu sent omsider ska få en ny – röd-lila – regering.
I mitten, precis där han vill vara, står Lars Løkke Rasmussen, mannen med de avgörande 14 ”lila” mandaten. Och i alla fall tills nyligen med ett mantra som danskarna har hört ända sedan valrörelsens första stund i mars: att det er ikke nogen uden noget.
Alltså att det inte handlar om någon – någon enskild politiker – utan om något, det politiska innehållet.
Några tecken på att inte sätta sig själv i centrum vid varje givet ögonblick har den tidigare statsministern aldrig visat.
Att just Løkke, av alla danska politiker, så ihärdigt skulle framhålla det budskapet uppfattade väl en och annan som lätt ironiskt och knappast särskilt trovärdigt. För några tecken på att inte sätta sig själv i centrum vid varje givet ögonblick har den tidigare statsministern då aldrig visat.
Den slutsatsen bekräftades med råge för två veckor sedan när Løkke utan vidare avfärdade Venstreledaren Troels Lund Poulsens regeringsförslag – trots att det tillgodosåg i stort sett allt i Moderaternes, Løkkes nya parti, valprogram, och alldeles särskilt de centrala ekonomiska frågorna.
För uppenbarligen var det just nogen det handlade om, det vill säga Løkke själv.
Kruxet för Løkke med Lund Poulsens förslag om en borgerlig trepartiregering med samma akronymer som den som Løkke själv ledde under åren 2015-2019, alltså VLAK – för Venstre, Liberal Alliance och Konservative – var nämligen att han själv inte skulle få någon ministerpost.
För det satte Dansk Folkeparti, som var redo att än en gång agera stödparti till en borgerlig regering, stopp. Men som dess partiledare, Morten Messerschmidt, påpekade under den traditionella debatten i Publicistklubben dagen efter valet den 24 mars skulle ju även Løkke kunna ta på sig en sådan roll.
Och därmed för ett ögonblick sätta sitt ego åt sidan, var underförstått.
Men hellre än att göra det har den en gång liberale Løkke och hans parti nu banat väg för ännu en regering ledd av Mette Frederiksen (S), denna gång i rött sällskap med Socialistisk Folkeparti och mittenpartisterna i Det Radikale Venstre (de senares stora längtan att återigen kunna sätta sig i sina eldrivna ministerbilar har ingen som följer dansk politik kunnat missa).
Att Løkke, som tidigare partiledare för Venstre – med tillägget Danmarks Liberale Parti – och två gånger statsminister för en borgerlig regering nu är beredd att skänka sina avgörande mandat till en regering ledd av socialdemokrater är väl en sak.
Han har ju redan avverkat fyra år i en S-ledd trepartiregering, SVM-regeringen (för Socialdemokraterne, Venstre och Moderaterne) sedan 2022.
Men att den nya regeringen dessutom kommer att lita till extremvänstern i Enhedslisten som parlamentariskt underlag är något helt annat.
Mer var Løkkes löfte om att hålla ytterkanterna borta från inflytande alltså inte värt.
Mer var Løkkes löfte om att hålla ytterkanterna borta från inflytande alltså inte värt.
Ur askan efter Lund Poulsens kortlivade försök att bilda en ny VLAK-regering stiger nu konturerna av ett nytt blå blok under Venstres ledning; kanske inte riktigt det som Løkke själv hade föreställt sig när han efter Mette Frederiksens första omgång av långa och fruktlösa förhandlingar istället pekade på sin gamle kollega från Venstre som kongelig undersøger.
En som känner både Lars Løkke Rasmussen och hans gamla parti, Venstre, som få – och alla andra danska politiker av rang för den delen – är Søs Marie Serup. Före detta presschef för Venstre och spindoktor till just Løkke och ett välkänt ansikte för alla som följer danska nyhetssändningar på tv. Under valnatten kommenterade hon i timmar resultatet på plats inifrån på Borgen, initierat och kunnigt som alltid.
Hennes nya bok, Vind eller forsvind. Kampen om Venstre (2026), blev snabbt en stor succé och den evighetslånga regeringsbildningen har knappast skadat försäljningen.
Tack och lov är det ingen kronologisk genomgång av Venstres långa historia som Serup presenterar. I stället tar hon avspark i de många kamperne – stridigheterna – som har dominerat Venstres interna liv i åratal: det är værdikamp, overlevelseskamp, fløjkamp, magtkamp, kulturkamp, och till slut forsvarskamp.
Ja, det ska gudarna veta att stridigheter och oenigheter har det varit gott om i Venstres moderna historia.
Hur gick det egentligen till när det gamla maktpartiet Venstre splittrades upp i hela fyra partier?
Den centrala fråga som boken försöker reda ut är denna: hur gick det egentligen till när det gamla maktpartiet Venstre splittrades upp i hela fyra partier? Och den logiska följden: vilken framtid väntar det en gång stora och stolta partiet?
Venstre är idag ett tilltufsat parti efter samarbetet i SVM-regeringen med den gamle ärkefienden, Socialdemokraterna, som har varit allt annat än populärt hos väljarna. Inte heller har det varit helt lätt för det gamla bondepartiet att navigera i ett nytt politiskt landskap där klimat och den grønne omstilling fyller dagordningen.
Men trots allt – trots ett historiskt dåligt valresultat när partiet landade på ynka tio procent, och med en hårsmån undgick platsen som näst största parti i blå blok, tappade alla sina mandat i huvudstaden och rentav gick tillbaka i det forna, stabila partifästet Jylland – är det för tillfället faktiskt lugnare än på länge i partiet.
Så här konfliktfritt på den interna partifronten har det knappast varit sen Anders Fogh Rasmussens dagar. Fast, påminner Serup oss om, då såddes ju faktiskt fröet till det första utbrytarpartiet (om man undantar Det Radikale Venstre som bröt sig ut redan 1905), alltså Liberal Alliance.
Ursprunget till Liberal Alliances partibildning går nämligen tillbaka till Foghs bryska avvisande av de liberala reformförslag som en grupp unga partivänner lanserade redan 2003 under rubriken Ti liberale teser. Venstre hade blivit alltför socialdemokratiskt och tappat sin liberala identitet, menade kritikerna som snabbt sattes på plats av statsministern.
Denna första utbrytning följdes med tiden av ytterligare två. Dels Moderaterne, som uppstod ur den bomb som den dåvarande statsministern Lars Løkke Rasmussen detonerade mitt under valrörelsen 2019 med boken Befrielsens Øjeblik. Hellre, lät han där meddela, slog han sig ihop med motståndarna i Socialdemokraterne än fortsatte att regera med sina gamla borgerliga vänner.
Och så Danmarksdemokraterne, den färgstarka tidigare næstformanden och migrationsministern Inger Støjbergs parti. Med vilket hon gjorde storstilad comeback i folketinget bara ett år efter att rigsretten dömt henne till fängelse (som dock avtjänades med fotboja) för att olovligen ha skiljt asylsökande par åt.
Danmarksdemokraterne och dess partiledare är lika fast förankrade i den jylländska myllan och ”Udkantsdanmark” som hennes tidigare partiledare, Jakob Ellemann-Jensen är i huvudstadsområdet och dess politiska prioriteringar. Inte så märkligt att deras samarbete inte direkt gick som på räls.
Att Ellemann-Jensen tyckte att næstformanden tog för mycket plats är ingen hemlighet och det är inte heller Støjbergs övertygelse om att partiledaren aktivt bidrog till hennes fall.
Historien om Venstre och dess splittring handlar med andra ord om lika delar kulturkrockar, ideologiska skillnader och personliga konflikter mellan alla de stora egon, partiledare och næstformænd som avlöst varandra på rad under de senaste åren.
Om man slår ihop valresultatet för ”det Forenede Venstre” så skulle det faktiskt med god marginal vara Borgens största parti
Om man slår ihop valresultatet för ”det Forenede Venstre”, som det emellanåt benämns – alltså alla de fyra partier som en gång i tiden ingick i partiet Venstre – så skulle det faktiskt med god marginal vara Borgens största parti: Venstres 10,1 procent, Liberal Alliances 9,4 procent, Moderaternes 7,7 procent och Danmarksdemokraternes 5,8 procent.
Alltså sammantaget 33 procent. Till och med mer än på storhetstiden under Fogh när Venstre var uppe på 29,1 procent 2001. Och att jämföra med Socialdemokraternas 21,9 procent idag.
Sådana siffror kan dagens Venstre bara drömma om. Men partiet har annat som talar för det på längre sikt, menar Serup: dess partiledare Troels Lund Poulsen och næstformand Stephanie Lose, inte minst.
Lund och Lose är förvisso inga entertainers eller de mest karismatiska av politiker, men tillsammans har de skapat ett lugn i organisationen och ett stabilt och fungerande ledarskap – ”formandskab” som det heter i partiet – som Venstre inte sett maken till sedan Foghs tid.
Det bådar ändå gott i kampen om att vinna och inte försvinna – för både Venstre och det borgerliga Danmark.