Ekonomi Åsikt
S skattelöften håller inte i skarpt läge
S går till val med lugnande besked i skattepolitiken – vanligt folk ska inte drabbas. Inför valet 2014 lät det likadant. Ändå slutade mandatperiodens skattenota på 60 miljarder för hårt arbetande familjer. Det skriver Edward Hamilton.
Höjer Socialdemokraterna skatterna för vanligt folk? ”Nej, inte för vanligt folk. Men de med de allra högsta inkomsterna ska bidra mer”. Så lyder Socialdemokraternas mantra inför valrörelsen år 2026, här uttryckt av dess finansministerkandidat Mikael Damberg på bästa sändningstid.
Skatterna ska förvisso höjas. Någon form av beredskapsskatt kommer, enligt S. Men generellt sett ska skattehöjningarna endast träffa storbanker och välbeställda. En inkomstgräns på 66 000 kronor har definierats som ”miljoninkomst”. Resten av svenska folket vinner på socialdemokratins ekonomiska politik.
Budskapet om att ”Nio av tio vinner med vår politik” är en välbekant slogan. Att S söker ett öppet mandat gör saken extra svår att granska. Men just nu tiltar opinionen till vänster. Det är inte osannolikt att Sverige står med en vänstermajoritet i höst.
Det har gått drygt ett decennium sedan riket styrdes av en rödgrön koalition senast. Mandatperioden 2014 till 2018 blev en renodlad vänsterparentes i ett övrigt borgerligt lutande paradigm de senaste 20 åren.
Att noggrant studera vad som sades om skatterna inför valet 2014 och vad väljarna fick är därför av intresse.
Att noggrant studera vad som sades om skatterna inför valet 2014 och vad väljarna fick är därför av intresse. Berättelsen görs än mer relevant av det faktum att samma ledarskap inom Socialdemokraterna fortfarande håller i trådarna.
Låt oss nu backa bandet till valrörelsen 2014. Vad sades, vad utlovades?
***
”Höginkomsttagare, banker och krogmoms”. Dessa tre finansieringskällor pekades ut när Socialdemokraternas partiledning presenterade sitt valmanifest ”Kära framtid” veckan före valet 2014. Här stod den dåvarande S-ledaren Stefan Löfvén med parhästarna Magdalena Andersson och Mikael Damberg inför ett samlat pressuppbåd på Sveavägen 68.
Månaderna innan hade väljarkåren matats med lugnande besked. I Almedalen proklamerade Magdalena Andersson att: ”Vi kommer att vara väldigt tydliga, vi kommer inte att höja skatten för vanliga löntagare”.
I valrörelsens hetaste debatter kom ännu skapare besked. Inkomstskatten skulle inte höjas mer än för personer med 60 000 kronor per månad, bedyrade Stefan Löfvén. Magdalena Andersson lovade å sin sida att inte röra energiskatterna: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten”.
Ordet ”skatt” nämndes för övrigt bara ett dussintal gånger i S valmanifest inför valet 2014. Men aldrig på temat skattehöjningar, utan som ett nej till skatte-sänkningar.
Pressade av journalisterna förklarade Socialdemokraterna att arbetsgivaravgifter för unga förvisso skulle öka, men att de stora fiolerna skulle komma från bankskatt och inkomstskatter för de ”rika”.
Hur blev det sen?
***
De rödgröna fick inte egen majoritet. Men efter en politiskt rörig höst och en Decemberöverenskommelse nyårsdagarna 2015 fick en rödgrön S-MP-regering med vänsterpartistisk budgetsamverkan carte blanche att avancera vänsterpolitik.
Väldigt snart fick vallöfte efter vallöfte stryka på foten. Gränsen för inkomstskatterna flyttades raskt ned till 50 000 kronor per månad. Brytpunkten för statlig inkomstskatt frystes. En särskild inkomstskatt för boende utomlands infördes.
RUT-avdraget halverades för alla under 65 år. ROT-avdraget försämrades kraftigt. Helt plötsligt kom en oväntad löneskatt för att anställa äldre. Dessutom fick alla som sparade på ISK-konton dela på en skattesmäll om två miljarder kronor över en natt.
Energiskatterna ökade gradvis. Vanligt folk som kör bil fick helt plötsligt kraftigt höjda bränslekostnader. Dessutom en ny skattesats på bensin och diesel som indexerades varje år. Sen kom höjda energiskatter på el. Därefter en flygskatt.
Sen kom punktskatterna på näringslivet. Exempel: En förestående nedsättning av koldioxidskatt för dieselbränsle i skogsmaskiner stoppades. Skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer infördes. Till och med naturgrus och kemikalier skulle beskattas.
Och så här höll det på.
Den sänkta ”krogmomsen” fick behållas nedsatt, men arbetsgivaravgifterna för unga fördubblades. Dessutom kom den utlovade skattesmällen på bankerna genom en resolutionsavgift – ett slags bolåneskatt.
I skattefrågan fick väljarna erfara den bittra eftersmaken av att köpa grisen i säcken.
Totalt: 64 miljarder kronor i ökade skatter under den rödgröna mandatperioden åren 2014 till 2018.
Skattesveket mot väljarna förklarades av Magdalena Andersson av att ”ladorna är tomma”. Efter varje budgetförhandling mötte en leende Ali Esbati (V) och Jonas Sjöstedt (V) pressen utanför Rosenbad med nya triumfer.
Till S försvar införlivades flera av de reformer som aviserades före valet. Exempelvis sänktes skatten på pensioner och även flera välfärdsreformer som att kraftigt höja A-kassan genomfördes.
Socialdemokratins paradlöfte om att Sverige skulle nå lägst arbetslöshet i EU fick dock överges efterhand. Likaså floppade de arbetsmarknadsåtgärder som skulle leda till densamma.
Men särskilt i skattefrågan fick väljarna erfara den bittra eftersmaken av att köpa grisen i säcken.
***
Tillbaka till Sverige anno 2026. Andersson och Damberg fortsätter nu att tona ned farorna med en skattepolitik från vänster. Citaten från exakt samma individer som drev Socialdemokraternas valrörelsen 2014 känns idag som copy paste.
På nyspråk flaggar socialdemokratin för någon form av ”beredskapsskatt”. Sannolikt ska en sådan kunna motiveras för att beskatta också andra lönelägen och kanske till och med fastigheter.
Ett förmögenhetsregister finns därtill redan färdigberett som en ett slags trojansk häst för att komma dit. Likafullt finns en ”exit-skatt för fysiska personer” i byrålådan på Finansdepartementet sedan förra gången S styrde.
Alla dessa skatteförslag ska träffa någon annan, eller någon mystisk miljardär som svävar bland molnen.
Aldrig den hårt arbetande människan.
Med den rödgröna historiken i färskt minne: Vem försöker Socialdemokraterna lura?