Martin Jonols:
Så hamnar vänstern ständigt på fel sida av historien
Idéer Essä
I Palestinademonstrationerna går vänsterlutande innerstadsbor bredvid våldshyllande aktivister. Än en gång ser vi hur den svenska vänstern hamnar i sämsta tänkbara sällskap. Det skriver författaren och dramatikern Martin Jonols, som är aktuell med boken ”Samtida bekännelser” på Timbro förlag.
En morgon fastnar min blick på ett foto i mitt Facebookflöde. Bilden är tagen på en Palestinademonstration i Stockholm och visar en maskerad man som bär på Irans flagga.
Jag tycker mig ha sett en hel del säregna demonstrationer i mitt liv men medger att jag nu häpnade och var tvungen att se efter en extra gång.
Demonstranterna är till stor del medelålders aktivister med vänsterintellektuell framtoning och rejäla promenadskor, men där märks också yngre, mer militanta deltagare som bär banderoller med hammaren och skäran. En man utklädd till Israels säkerhetsminister dricker ett glas blod enligt en gedigen, tusenårig antisemitisk tradition. Och ja, jag har sett rätt, bland plakaten med bilder av den palestinska terroristen och flygplanskaparen Leila Khaled med en automatkarbin förekommer också iranska flaggor.
Detta är bara några månader efter den största massakern i Irans moderna historia då minst 30 000 människor dödades av regimens säkerhetsstyrkor.
Men den islamistiska regimen i Iran är dödsfiender till Israel och USA. Därför är det comme il faut inom Palestinarörelsen att acceptera att anhängare av den mordiska regimen går sida vid sida med till synes välartade svenska vänsterintellektuella.
Än en gång blir jag motvilligt fascinerad av vänsterns osvikliga förmåga att ständigt hamna i sämsta möjliga sällskap.
Än en gång blir jag motvilligt fascinerad av vänsterns osvikliga förmåga att ständigt hamna i sämsta möjliga sällskap och idealisera eller relativisera mardrömslika politiska rörelser så länge de är motståndare till USA eller Israel. En auktoritär tanketradition och benägenhet att dela upp tillvaron i entydigt goda och onda krafter, inte olikt världsbilden i religiösa sekter, tycks här spela in. Oförmågan att ha en nyanserad syn på Palestinafrågan och andra komplexa konflikter väcker minnen. Om man som jag växt upp inom vänstern ser man vissa beteendemönster upprepa sig genom decennierna med en märklig regelbundenhet.
Ett tidigt exempel på när vänstern hamnat på fel sida av historien är när den Kommunistiska Internationalen gjorde en politisk helomvändning på 1930-talet. Sovjetledningen närmade sig västmakterna och ville göra gemensam front mot fascisterna i Tyskland och Italien. För att lyckas med det tonade man ner sin roll som ledare för världsrevolutionen. Man beordrade kommunistpartierna i väst att avstå från propagandan för revolutionen och istället ”slå vakt om demokratin”.
Samtidigt som sovjetmakten sade sig kämpa mot fascismen inleddes den stalinistiska terrorn som krävde miljontals liv och utplånade den generation bolsjeviker som genomförde oktoberrevolutionen.
De svenska kommunisterna lydde de nya signalerna från Moskva och slutade kalla sossarna för socialfascister. Från 1935 försökte man istället få med sig Socialdemokraterna i en enhetsfront mot fascismen. Man beskrev sig som ”vanliga svenska arbetare med djupa rötter i den svenska jorden, i svenskt språk, svenskt kynne och svenska traditioner”.
Men i slutet av juli 1939 började det gå mycket överraskande rykten om att Sovjetunionen inlett förhandlingar med Nazityskland. I de svenska kommunisternas tidningar avvisades detta som Goebbelspropaganda.
I maj samma år hade Stalin avskedat sin utrikesminister Maxim Litvinov och bytt ut honom mot Vjateslav Molotov. Litvinov hette tidigare Meir Wallach-Finkelstein och uppfattades som ett problem i de hemliga förhandlingarna med Tyskland på grund av sin judiska härkomst.
Sovjetiska UD omringades av säkerhetstjänstens trupper och Litvinovs telefon stängdes av. Flera av hans medarbetare på utrikesdepartementet arresterades och misshandlades och Stalin uppmanade Molotov att rensa upp i ”judeministeriet”. Detta underlättade de hemliga förhandlingar Stalin inledde med Nazityskland.
De svenska kommunisterna blev än en gång tvungna att från den ena dagen till den andra ändra sin politiska kurs med 180 grader på order av Moskva.
Nyheten om en rysk-tysk pakt nådde kommunisternas tidning Ny Dags redaktion sent på natten den 21 augusti, kort före tidningens pressläggning. De svenska kommunisterna blev än en gång tvungna att från den ena dagen till den andra ändra sin politiska kurs med 180 grader på order av Moskva. Det är rätt svårt att tänka sig en mer otacksam uppgift.
Partiledningen började nu delvis tona ner kampen mot fascismen och Hitlertyskland. Hitler fördömde inte Sovjets överfall på Finland. Alltså, menade man, stödde han indirekt den ”finska socialistiska revolutionen” och förde en antikapitalistisk utrikespolitik. Riksdagsmannen Knut Senander var en av dem som gick längst. Senander skrev att Hitler övergått från att vara storkapitalets man till att ”stödja sig på de stora massorna för att hålla bourgeoisin i schack”. Han frågade sig om inte Hitler var en anti-imperialist som ”samlar hela folket till försvar mot den engelska imperialismen”.
Tendensen att låta sig manipuleras av mäktiga maktspelare har blivit en röd tråd i vänsterns historia.
Efter att Nazitysklands fullständigt dribblat bort Stalin och gått till angrepp mot Sovjet i det blodigaste fälttåget i världshistorien fick kommunisterna goda skäl att ångra dessa synpunkter men tendensen att låta sig manipuleras av mäktiga maktspelare har blivit en röd tråd i vänsterns historia.
Ett annat exempel är den fredsrörelse som växte fram på 1950-talet som en reaktion på kalla kriget och rädslan för kärnvapenkrig.
Redan på i slutet på 1940-talet började det stalinistiska Sovjetunionen organisera Världsungdomsfestivaler för ”antiimperialistisk ungdom”.
Under paroller som: ”Nej! Vår generation kommer inte tjäna döden och förstörelsen!” har festivalerna sedan dess ägt rum i måttligt frihetliga länder som Nordkorea, Östtyskland och Kuba.
Som helt ung besökte min mor en av festivalerna på 1950-talet. I mer mogen ålder kunde hon skämta om den käckhet och de hurtiga kampsånger som utmärkte dåtidens stalinism.
Ett par år tidigare än min mors besök, då festivalen hölls i Östberlin, deltog Ieng Sary och flera andra unga, blivande ledare för de kambodjanska Röda Khmererna. Från detta års festival finns en pressbild av några barn som spelar mandolin och dragspel under en gigantisk röd fana med ett porträtt av Josef Stalin.
De unga kambodjanernas intryck från Berlin blev avgörande för deras framtida utveckling. Återkomna till Paris, där de studerade vid olika elituniversitet, sökte de sig närmare det franska, stalinistiska kommunistpartiet. Deras radikalisering fick så småningom katastrofala konsekvenser för det kambodjanska folket.
I varje generation reagerar ungdomar med avsky mot krig och övergrepp. Gång på gång försöker auktoritära rörelser manipulera detta engagemang.
I varje generation reagerar ungdomar med avsky mot krig och övergrepp. Gång på gång försöker auktoritära rörelser manipulera detta engagemang. Själv var jag som tonåring med i Vietnamrörelsen. Många gånger har jag funderat över den likgiltighet som fanns inför de Röda Khmerernas massmord på sin egen befolkning efter segern över USA. Även då utmärkte sig vänstern en romantisk och föga nyanserad syn på det ytterst komplexa maktspelet bakom krigen i Indokina.
Verkligheten var i själva verket långt ifrån lika entydig som de revolutionsromantiska kampsånger man sjöng i FNL-grupperna.
Det fanns inte utrymme för komplikationer som maktkampen mellan kambodjanska och vietnamesiska kommunister eller urgamla motsättningar mellan den buddistiska kulturen i Kambodja och Vietnams konfucianska tradition. Man hade knappast insikt om konflikterna mellan kompromisslösa kommunister inom gerillan och mindre militanta motståndare mot imperialismen eller motsättningarna mellan hårdföra kolonialister och mer klarsynta franska militärer som insåg att eftergifter var nödvändiga och konstruktiva.
Denna svåröverskådliga väv av konflikter passade inte in i den entydiga bilden av Davids kamp mot Goliat. Framför allt var man naiv inför den oöverträffat järnhårda kommunism som utvecklades under Pol Pots skräckvälde sedan USA besegrats. Det fanns ingen öppenhet för att ifrågasätta och nyansera bilden av USA:s motståndare. De svenska FNL-grupperna var i praktiken ledda av maoister som inte hade anledning att se kommunismen som ett framtida problem.
För en renlärig tonåring som jag själv blev därför den fortsatta utvecklingen, slavsamhället som utvecklades under Pol Pot, kriget mellan de gamla vapenbröderna Vietnam och Kambodja och Kina och Vietnam obegripliga.
Tonen i dagens Palestinademonstrationer är avsevärt mer aggressiv än de relativt fridfulla Vietnamdemonstrationerna på 1970-talet.
Tonen i dagens Palestinademonstrationer är avsevärt mer aggressiv än de relativt fridfulla Vietnamdemonstrationerna på 1970-talet. Det finns ett massivt stöd för riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, som måttligt frivilligt lämnat Vänsterpartiet efter en antisemitisk tweet. Talkörerna slår fast att Ulf Kristersson har blod på sina händer och man hävdar att den svenska statsledningen och etablerade nyhetsmedia är medansvariga för ett folkmord.
Om man personligen varit drabbad av förtrycket i Iran eller har anknytning till Israel är det knappast muntert att passera Odenplan i Stockholm på lördagseftermiddagarna.
Inom vänstern hävdas ofta och envist att Sverige nu nått fram till en krisartad situation där demokratins grundvalar hotas. Man pekar inte sällan ut Ulf Kristersson som en modern Franz von Papen som släpper fram och underordnar sig en inkarnation av Adolf Hitler – Jimmie Åkesson. Här påminner yttervänstern om en domedagssekt som ser apokalypsen närma sig i form av Tidöavtalet, den svenska Natoanslutningen eller Israels deltagande i melodifestivalen.
Man kan ana ett slags masochistisk fascination av ett tänkt demokratiskt sammanbrott, varje rattfull SD-politiker eller nytt hönshus på Harpsund ses som tecken på en annalkande politisk istid.
Men i Sverige förekommer inga fascistiska massdemonstrationer med rasistiska talkörer. Inga stormavdelningar härjar på gatorna trots att vår svenske von Papen suttit vid makten i flera år.
Däremot går varje lördag de högljudda Palestinademonstrationerna genom Stockholm, med iranska flaggor, gatuteater med antisemitiska stereotyper och ursinniga slagord som kunde vara dikterade av Hamas.
Där går inga oregerliga skinnhuvuden från samhällets utkant, utan i stor utsträckning till synes välanpassade medelålders svenskar, inmålade i ett hörn bland Hamassympatisörer, antisemiter och islamister efter årtionden av en säregen politisk ökenvandring. Kanske har det nu blivit dags för Palestinavänstern att nyktra till och ta det maoistiska påbudet om att tillämpa självkritik på allvar.
Den svenska yttrandefriheten kom inte gratis. En milstolpe var de Crusenstolpeska kravallerna 1838, då en uppretad folkmassa på Södermalm i Stockholm försökte frita den fängslade satirikern och fritänkaren Magnus Jakob Crusenstolpe ur häktet. Livgardet öppnade eld och två människor dödades. De svenskar som då riskerade sina liv för yttrandefriheten kunde knappast föreställa sig att den en gång skulle komma att användas till att hylla terrorister eller dela ut smågodis till barn för att fira en antisemitisk massaker.
Vänsterns osvikliga förmåga att gång på gång låta sig manipuleras i baksluga maktspel, långt över huvudena på de aktivister som pliktskyldigt deltar i demonstrationerna kan verka bisarr och ibland skrattretande men är väl värd att tas på allvar.
Martin Jonols är aktuell med boken Samtida bekännelser som ges ut på Timbro förlag och finns att köpa här.
Omslagsfoto från en Palestinademonstration i Stockholm: Fredrik Sandberg/TT