Samhälle Åsikt
Sälj Liseberg och reformera Göteborgs ekonomi
Socialdemokratin vill sätta bilden av att högern vill stänga Liseberg. Det är förstås helt fel, men det är sant att det offentliga ägandet av en nöjespark är ett unikt undantag. En försäljning skulle kunna vara startpunkten på en ekonomisk reformering av Göteborg, skriver Jacob Ott.
Ända sedan 1923 har Liseberg fyllt hjärtan med lycka och adrenalin. Allt eftersom har parken växt fram till en attraktion dit turister likväl som göteborgare vallfärdar, en park där minnen förevigas och familjer enas. Sommar som jul, en park som verkligen gör Göteborg till en av Sveriges mest attraktiva turistdestinationer.
Socialdemokraterna utnyttjar nu Liseberg för att försöka vinna valet. När regeringen i februari presenterade ny konkurrenslagstiftning reste Magdalena Andersson till Göteborg för att spela in en video med kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius (S). Reformen hotade den kära nöjesparken, slog de fast. SSU Göteborg hakade på och varnade för att Muf Göteborg skulle vilja sälja ut nöjesparken.
Bilden som man hoppas sprida är att högern och Tidö vill stänga Liseberg. Det är förstås en populistisk uppfattning, eftersom konkurrenslagstiftningen endast försöker stoppa den osunda maktbalansen mellan offentligt och privat ägarskap. Detta innebär att reformen inte jagar offentliga verksamheter utan snarare ser till att de tar ansvar för en sund konkurrens. Men trots att Liseberg inte är hotat hade en försäljning av parken varit startskottet för ett friare, billigare och roligare Göteborg.
Kommunpolitiker borde inte leka nöjesparksdirektörer i slutna bolagsstyrelser.
Göteborgs stad har sedan demokratins begynnelse mestadels haft en röd majoritet, under senaste decennier ibland med gröna inslag. Detta har satt sin prägel på många olika sätt. Göteborg är den stad med näst flest bostäder byggda under miljonprogramsåren. Göteborg har drygt 76 000 allmännyttiga lägenheter – en tredjedel av alla hushåll i staden. Men det mest förbryllande exemplet är kanske att kommunen äger en egen nöjespark. I den här kontexten utmärker sig Göteborg som ett unikt undantag i nöjesparksbranschen. Både Gröna Lund eller det för många svenskar välbekanta Tivoli i Köpenhamn ägs privat.
En av farorna med Lisebergs upplägg är att kommunala bolag, likt Liseberg AB, inte omfattas av förvaltningslagen och att allmänheten därmed inte har samma insyn i Liseberg som man har i kommunens nämnder. Upplägg där bolag ingår i koncerner gör det också svårare att granska ekonomin. Denna brist på transparens skapar en grogrund för ineffektivitet och i värsta fall korruption. I Göteborgs fall pratar vi dessutom om en kommun som redan brottas med stora strukturella och administrativa problem i sina kärnverksamheter. Kommunpolitiker borde inte leka nöjesparksdirektörer i slutna bolagsstyrelser – det kan man i stället låta marknaden göra i öppen konkurrens.
Det finns slående likheter mellan hur vänstern och Socialdemokraterna varnar för marknadshyror och hur vänsterstyret i Göteborg skräms med att Liseberg enbart skulle bli en plats för de rika vid en eventuell privatisering. En enkel jämförelse visar dock att det inte stämmer. Att Liseberg är dyrare än det privatägda Gröna Lund – 2 595 kr för ett årskort med åkband jämfört med 1 899 kr – kan möjligen förklaras med att Liseberg är betydligt större. Men på Djurs Sommerland, en privatägd nöjespark utanför Århus, kostar ett årskort 899 danska kronor – motsvarande ca 1 300 svenska. Djurs Sommerland har dessutom 60 karuseller i jämförelse med Lisebergs 40 karuseller. Enskilda exempel absolut, men ett tydligt bevis på att nöjesparker kan drivas billigare i privat ägo.
***
Debatten om Liseberg är tydligt sammanlänkad med vad som kommit att bli en annan het valfråga i Göteborg – hyrorna i allmännyttan.
Göteborgs stads låneskuld det senaste decenniet har vuxit allt snabbare. Kommunens skuldsättning kan spåras tillbaka till den akuta bostadskrisen efter andra världskriget. Det var då kommunen grundade allmännyttan i Göteborg, och under 1960-talet skedde utbyggnaden av miljonprogrammen. Skillnaden på den tiden var att majoriteten av lånen var subventionerade av staten. Men 1992 slopades de statliga subventionerna. Trots detta har Göteborg fortsatt att satsa på dyra projekt som Västlänken eller nu senast en ny gång- och cykelbro över Göta älv för två miljarder, eller Arenastaden för 15 miljarder. Allt finansierat med ny upplåning.
En försäljning av Liseberg vore mer än en välkommen engångsintäkt. Det handlar om att kalibrera vad det kommunala uppdraget ska innebära.
Skulden leder till att stadens fastighetsbolag måste sätta höga presumtionshyror, en slags dold skatt. När politiker därefter försöker pressa ner priserna, faller byggplanerna och förseningar hopar sig. Verksamheter inom koncernen, den delen av kommunen som står för majoriteten av skulderna, behöver vara vinstdrivande i syfte att betala av skulden. Liseberg är en av kassakorna som kommunpolitiker länge har påstått behövs för att betala räkningarna. Fast eftersom bolaget inte är särskilt välskött är kassaflödet inte särskilt stort: Liseberg har de senaste tre decennierna haft en snittvinst på mellan 30 och 40 miljoner. Jämför vi vinsten med koncernens skuld på 49,2 miljarder blir det svårt att försvara ett bevarande. Trots denna verklighet, slänger sig vänsterstyret i kommunen med att Liseberg är en viktig inkomstkälla för Göteborg. Trots att användandet av Liseberg som inkomstkälla är djupt ideologiskt rotat och inte gynnar göteborgarna.
En försäljning av Liseberg vore mer än en välkommen engångsintäkt. Det handlar om att kalibrera vad det kommunala uppdraget ska innebära. När det offentliga kliver bort från kommersiella marknader, frigörs inte bara kapital för att sanera kommunens skuldberg. Det minskar också det svällande byråkratiska maskineriet.
För Göteborg skulle en försäljning kunna innebära en start på saneringen av kommunens finanser. En finanspolitisk reform i Göteborg, genom att intäkterna från försäljningen används för att betala av en del av skulden. Det skulle också ge kommunens koncern Framtiden AB chansen att pressa ned presumtionshyrorna och i förlängningen skapa möjligheten för göteborgare att bilda familj utan att vända ut och in på privatekonomin. Eller möjligheten att flytta inom Göteborg när man studerar på universitet. Detta hade varit ett bredare skifte där göteborgarnas ekonomi och framtid återigen vilar i deras egna händer.