Hur har det då hittills gått, bortom alla politiserade överord åt båda håll, tio år efter folkomröstningen om Brexit?

Jo: mellanmjölk.

Vare sig den entydiga frihetssuccé som Brexitsidan hoppades på eller den katastrofutveckling som Europas förvaltningskast, liksom stora delar av akademin, mer eller mindre garanterade.

Den mest analytiskt träffande slutsatsen är därför smått provocerande för båda läger: hittills har nettoeffekten av Brexit varit väsentligt mindre dramatisk än debatten.

Wolfgang Münchau, tidigare kolumnist i Financial Times och numera chef för Eurointelligence, har beskrivit Brexit som en ekonomisk “non-event”. Inte därför att inget alls förändrats, utan därför att domedagsprofetiorna var gravt upptrissade, samtidigt som Brexits möjligheter ännu inte kapitaliserats.

Det är rentav närapå omöjligt att rensa ut en särskild ekonomisk Brexiteffekt vid sidan av pandemi, oljechock och inflationssmäll. Visst har brittisk tillväxt varit svag, men samma sak gäller i övriga Europa. Storbritannien har sedan Brexit klarat sig bättre än Europas verkliga ekonomiska sorgebarn: Tyskland.

Att politiserade analyser stått som spön i backen, från båda håll, är knappast någon gåta. Alltför mycket prestige, pengar, karriärintressen och politisk självbild står på spel. Eftersom sådana intressen sällan kan försvaras som just intressen, kläs de i moral. EU-frågan blir då en identitetsmarkör snarare än en vanlig sakfråga: något man förväntas svälja eller förkasta, inte analysera.

***

Därmed har de enögda intresseberättelserna nästan skrivit sig själva.

Remain-sidan pekar på lägre handel med EU, mer friktion med Europas EU-länder, ny gränsbyråkrati, åratal av politisk energi lagd på utträdesförhandlingar och fortsatt hög migration. Den menar också att Storbritannien förlorat internationellt inflytande efter Brexit. Därtill hänvisas ofta till ekonomiska analyser, inte sällan från EU-vänliga eller EU-finansierade miljöer, som hävdar att brittisk tillväxt skulle ha varit väsentligt högre inom unionen.

Leave-sidan, vars argument i Sverige knappt hörts annat än i karikatyrform, svarar att Storbritannien nu slipper medlemsavgifter, utträdesnotor och kostsamma EU-projekt som coronafonden. Den tyngre invändningen gäller ändå något annat: att brittisk statsförvaltning och politikerkast hittills bromsat – ibland proaktivt saboterat – själva poängen med Brexit. Nämligen friheten att felkorrigera snabbare, reglera klokare, kontrollera gränserna bättre och vrida landet mot en mer global strategi.

Det senare är inte oväsentligt. EU:s relativa ekonomiska tyngd i världen har minskat stadigt under hela 2000-talet och fortsätter att minska. Leave-sidan menar därför att den större risken inte är att Storbritannien lyfter blicken från Bryssel, utan att landet fortsätter lägga alltför många ägg i en toppstyrd teknokratkorg vars egen tillväxtkraft blivit allt svagare. CPTPP-medlemskapet, som trädde i kraft för Storbritannien i december 2024, är ett exempel på en sådan omorientering mot väsentligt mer snabbväxande Stillahavsmarknader. AUKUS, försvarssamarbetet med USA och Australien, pekar i samma riktning säkerhetspolitiskt: mer anglosaxisk flexibilitet, mer öppenhet mot tillväxtens Stillahavsasien, mindre instängd Bryssellogik.

Brexitsidan menar också att Europa redan haft säkerhetspolitisk nytta av brittisk flexibilitet. När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina agerade Storbritannien snabbt och resolut, medan EU:s tyngsta länder fortfarande bar på arvet efter tyskt energiberoende och fransk-tysk strategisk tvekan. Man behöver inte försköna brittisk politik för att se poängen: i ett ovanligt skarpt läge bidrog London till att dra upp skamgränsen och göra fortsatt europeisk undfallenhet (som efter Krim år 2014) politiskt svårare.

Därutöver invänder Brexitsidan att många självsäkra anti-Brexit-rapporter vilar på kontrafaktiska antaganden som sällan prövar EU-systemets egna kostnader: som regelbörda, kartellisering, långsam felkorrigering och politisk polarisering. Det är rimligt att fråga varför just Storbritannien, om man blivit kvar i samma europeiska regelmiljö som jämförbara medlemsländer, plötsligt skulle ha fått en ekonomisk turboskjuts som andra inte fått.

Även opinionsläget presenteras gärna utifrån politisk smak. Frågar man allmänheten om återinträde inklusive fri tillgång till den inre marknaden kan en majoritet lockas tillbaka. Frågar man om återinträde inklusive nya avgifter och återförd makt till EU-byråkratin blir stödet för Brexit ofta starkare än 2016.

***

Den viktigaste frågan tio år senare är ändå inte vem som vann gårdagens gräl. Den är vad som händer om de potentiella fördelarna med Brexit faktiskt börjar infrias.

Om Storbritannien till slut slutar skugga EU och börjar använda sin självständighet offensivt – för att riva onödiga regler, locka ännu mer kapital och samla ännu mer supertalang – hamnar landet i ett helt nytt läge. Då blir Brexit inte bara en historisk skilsmässa. Det blir också en hastighetsfördel, i synnerhet under AI-eran.

Det är också i den riktningen den politiska striden gradvis flyttat sig sedan Brexit – om än med ännu återkommande rekyler. Nigel Farage har inte bara kunnat norpa ledartröjan genom kravet på striktare gränskontroll, utan också på löftet att Storbritannien ska sluta låtsas lämna EU samtidigt som landet fortsätter följa Bryssels regelmaskin. Även Kemi Badenoch har, efter att frågan i åratal sargat partiet, skänkt Torypartiet en väsentligt mer entydig suveränitetsprofil.

Labour sitter däremot fortsatt fast i en svår klämma: partiet behöver vinna tillbaka arbetarväljare som vill att Brexit respekteras men utan att stöta sig med urbana tjänstemanna- och akademikerväljare som helst vill närma sig EU igen. Där ligger dagens verkliga konfliktlinje – inte i de gamla folkomröstningskartorna. Den kan varken Keir Starmer eller hans troliga efterträdare som premiärminister Andy Burnham enkelt trolla bort. 

Brexit handlade aldrig om samarbete eller icke-samarbete. Det handlade om vilken sorts samarbete som skulle väga tyngst.

Det är här en viktig samarbetsdiskussion ofta försvinner ur sikte. Brexit handlade aldrig om samarbete eller icke-samarbete. Det handlade om vilken sorts samarbete som skulle väga tyngst. Remain-sidan prioriterar samarbetet mellan brittiska och europeiska institutioner: förvaltningar, regelverk, domstolar, kommittéer och politiska beslutsnivåer. Leave-sidan prioriterar i stället länken mellan brittiska väljare och deras folkvalda. För Leave-sidan är det inte en bieffekt. Det är själva huvudpoängen.

Bakom detta ligger en ännu djupare skillnad i samhällssyn. Remain-sidan har större tilltro till teknokratisk samordning. Leave-sidan har större tilltro till traditionellt demokratiskt folkstyre. Inte därför att varje väljare vet mer än varje tjänsteman, utan därför att väljarkåren sammantaget rymmer fler erfarenheter, fler perspektiv och fler möjligheter till felkorrigering än någon maktapparat kan förväntas göra.

Det är en i grunden burkeansk poäng: eftersom samhället är för komplext för att överblickas av någon enskild individ måste makten kunna prövas, bytas ut och korrigeras.

***

Under en teknikrevolution, som dagens, blir den insikten viktigare än någonsin.

AI-utvecklingen i sig tycks dessutom bekräfta samma sak. Richard Sutton, en av den moderna AI-forskningens pionjärer, kallade följande “The Bitter Lesson”: gång på gång har AI tagit stora språng när systemen fått pröva, misslyckas och lära i stor skala – snarare än när människor försökt förprogrammera dem med sina egna facit.

Forskningsföretaget DeepMinds fenomenala resa, som Sebastian Mallaby skildrar i sin nya bok The Infinity Machine (2026), gör samma poäng i praktiken. Även för detta brittiska innovationsföretag har inte genombrotten följt ur en färdig tankekarta, utan ur experiment, spel och system som lärde sig hitta mönster genom miljontals försök.

Det påminner om något som alltid varit sant men nu blivit akut: komplexa system utvecklas sällan bäst genom att en liten krets på förhand skriver den perfekta planen. De utvecklas genom just prövning, felkorrigering och konkurrerande försök. Länder som snabbt kan lära om och anpassa sig får därför ett försprång. Länder som fastnar i procedur, försiktighetsritualer och teknokratisk självbevarelsedrift riskerar att reglera gårdagens värld medan andra bygger morgondagens.

Storbritannien är redan Europas ledande AI- och techland.

Brexit Britain illustrerar den poängen bättre än någon kunde ana 2016. Då fanns AI knappt på den politiska kartan. Just därför blev det inte lika lätt för den brittiska förvaltningen att automatiskt pressa in området i EU:s regelmall.

Resultatet syns redan. Storbritannien är redan Europas ledande AI- och techland. Enligt näringsminister Liz Kendall, en av många regeringsministrar som nyligen gärna ville synas på London Tech Week, drog landet förra året till sig mer riskkapital än Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Schweiz tillsammans. I år ligger den brittiska andelen av Europas VC-kapital kring historiskt höga 40–50 procent. Även unicorn-bilden är talande: Storbritannien har fler techbolag värderade över en miljard dollar än Frankrike, Tyskland, Sverige och Nederländerna tillsammans.

OpenAI valde London för sin första internationella expansion. Microsoft har öppnat ett nytt AI-nav i staden. Google DeepMind var redan från början ett Londonfenomen. Anthropic, Meta och andra amerikanska AI-aktörer förstärker samma mönster: när amerikanska techjättar söker sin europeiska AI-tyngdpunkt hamnar blicken typiskt först på London. Det är inte nödvändigtvis där de placerar varje juridiskt huvudkontor, men det är där mycket av den europeiska AI-energin nu samlas.

Det är inte så lite ironiskt att hårt ansatta Labour nu letar ljus i sitt eget mörker genom att slå sig för bröstet över vad privata entreprenörer, världsledande universitet, djupa riskkapitalfickor och teknikbolag har byggt upp.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

I redovisningspliktens namn bör sägas att undertecknad varit öppet positiv till Brexit från början – och i dag mer än någonsin.

Inte därför att allt gått väl eller ens som det var tänkt. Det har det inte. Brittisk politik är ofta tjafsig, ryckig och självsaboterande. Men under den politiska ytan händer något viktigare. I den sektor som på sikt kommer att forma även politiken – teknik, kapital, forskning, energi, AI – är utvecklingen glödhet.

Vi står på randen av en hisnande utvecklingsresa, med både nya risker och enorma möjligheter.

EU:s kolossbygge framstår då alltmer som en senfärdig förvaltningsstat på jakt efter en framtid den inte riktigt förstår: trög, regeltung, självrefererande och betydligt bättre på att bygga ut sin egen regelapparat än på att bygga framtidens tillväxt – samt med makthovets klassiska blindhet inför allt som stör egna intresseberättelser.

Storbritannien är inte fritt från dumheter. Men landet har en viktig och undervärderad fördel: ett väsentligt starkare förändringstryck än inom EU samt, efter Brexit, friheten att byta spår om viljan finns.

Därför finns det all anledning att börja se på Storbritannien med nya ögon. Stora delar av svenskt näringsliv gör det redan. Det hindrar inte att svensk offentlighet fortfarande ägnar sig åt det ritualiserade moralspelet: skaka på huvudet åt Brexit Britain, upprepa att allt går utför och låtsas som om frågan därmed är avgjord. Det är en bekväm berättelse. Det betyder inte att den är sann.

Omslagsbilden föreställer firande i samband med britternas utträde ur EU. Foto: Frank Augstein/AP