Utblick Krönika
De gamla brittiska partierna har misslyckats
Torsdagens lokalval ser ut att bli ännu ett kapitel i de senaste årens dramatiska omvandling av brittisk politik. Filip Seiman reser till London, ser en ekonomi i kris och frågar sig om Keir Starmers dagar på Downing Street är räknade.
I mitten av april har våren redan kommit en bra bit i London. Solen värmer tillräckligt långt in på eftermiddagen för att det ska vara behagligt att avnjuta after work-ölen på trottoaren utanför puben.
Det är nästan så att man, för en liten stund, kan intala sig att det här är ett land som mår bra. Men det vore ett självbedrägeri av stora mått.
***
Det går inte att prata om modern brittisk politik utan att erkänna det dramatiska skifte som inleddes med Brexitdebatten och som vi fortfarande inte sett slutet på. Allt som en gång var tryggt och säkert är uppe i luften på ett aldrig tidigare skådat sätt.
Det som brukade kallas good chap theory of Government, en förväntan på att välutbildade, pålitliga Old Etonians skulle styra landet med en gentlemans finkalibrerade handlag, dog med Partygate. Boris Johnson – för övrigt den senaste premiärministern som gått på Eton, den prestigefyllda pojkskolan i Windsor – gav fingret till de tidigare så väl efterföljda oskrivna reglerna, och festade loss på 10 Downing Street medan folket under pandemin satt inlåsta i sina hem. Hans efterträdare Liz Truss lyckades med konststycket att under sin rekordkorta tid i ämbetet rasera pundets förtroende hos de internationella finansinstituten.
Allt som en gång var tryggt och säkert är uppe i luften på ett aldrig tidigare skådat sätt.
Samtidigt avled Elizabeth II, drottningen vars första premiärminister hette Winston Churchill. Den tidigare så omtyckte prins Andrew, bland annat veteran från Falklandskriget, har förlorat sina titlar och heter i dag Andrew Mountbatten-Windsor till följd av hans kopplingar till Jeffrey Epstein. Charles III är visserligen populär, men han kommer inte nära den närmast gudomliga hängivenhet som hans mor visades. Inte så konstigt, i och med att hans turbulenta äktenskap med prinsessan Diana fortfarande finns i landets – och världens – kollektiva minne.
Den gamla ordningen är helt enkelt över.
Med det kommer ett stort mått av osäkerhet. Det förenade kungadömet framstår alltmer som ett land utan en tydlig plats i världen.
***
Det har inte saknats visioner. Efter Brexit skulle London bli Singapore-on-Thames. Den visionen dog snabbt; de Javier Milei-nivåer av avregleringar som hade behövts genomföras har fortfarande inte visat röken av sig. Ännu är det omöjligt att bygga något i staden med högst hyror i hela Europa.
Landet lämnade EU:s inre marknad – och förlorade nästan Nordirland på kuppen – men har inte lyckats göra sig av med de förhatliga EU-regleringar som de ekonomiska argumenten för Brexit byggde på.
Migrationen är en annan fråga som Brexit förväntades lösa. Opinionen för utträdet ur EU byggde i hög grad på att många väljare ville se lägre invandring till Storbritannien. Men sedan utträdet har den illegala migrationen formligen exploderat. I skrivande stund finns uppskattningar på att uppemot en miljon människor befinner sig illegalt i Storbritannien.
En berättigad fråga i sammanhanget är hur Nigel Farage ändå lyckas så bra. Eftersom Brexit inte gav det som utlovades hade det inte varit konstigt om det slog mot Farages förtroende. Men de konservativa regeringar som följde på David Camerons avgång hanterade Brexitprocessen så dåligt att den främst har kommit att förknippas med Theresa May och Boris Johnson.
Nigel Farage beskrivs som den största politiska talangen på 30 år – i klass med Tony Blair och Margaret Thatcher.
Farage är dessutom en oerhört skicklig kommunikatör. En Torynära bekant beskriver honom som den största politiska talangen Storbritannien sett på 30 år – i klass med Tony Blair och Margaret Thatcher.
Ett exempel på detta kunde ses häromdagen, då Farage i ett Facebookinlägg lovade att inte upprätta förvar för illegala migranter i valkretsar där Reform styr, utan i stället prioritera områden där de Gröna, under vänsterpopulisten Zack Polanskis ledning, är starka. “Givet att Zack Polanski öppet förordar öppna gränser ser vi fram emot deras varma omfamnande av den här policyn”, skrev han som avslutande mening. Ett annat exempel är den presskonferens han förra sommaren höll på Oxfords flygplats, där avgångstavlor fyllts med fiktiva deportationsflighter till framför allt muslimska länder.
Men det är inte Farages skicklighet som gjort att Labour och Tories ligger så pyrt till. It’s the economy, stupid. Och den är kass.
Byggregler, planmonopol, höga skatter och Europas högsta energipriser – det har på senare tid till och med talats om att landet åter ska börja borra efter olja i Nordsjön – har gjort att det var flera år sedan befolkningen upplevde att de får det bättre. Bägge de gamla stora partierna har misslyckats med att få fart på landet igen, trots upprepade löften om motsatsen. Förtroendet är, av rimliga skäl, förbrukat.
Därmed är det inte särskilt konstigt att väljarna ser sig om efter alternativ. Snarare är det rationellt. Ibland sägs det att definitionen av sinnessjuka är att upprepa samma sak gång på gång och förvänta sig annorlunda resultat.
Det har britterna tagit till sig.
I opinionsmätningar brädas numera både Labour och Tories av Reform och de Gröna, partier som nästan helt saknar erfarenhet av att vara med och styra. De förstnämnda är ett klassiskt högerpopulistiskt parti av kontinentaleuropeiskt snitt, de sistnämnda bygger sin väljarkoalition på en ohelig allians mellan vänsterprogressiva akademiker, besvikna Labourväljare och konservativa muslimer.
I England är det Reform och de Gröna som är de stora vinnarna. I det tidigare så röda Wales håller Labour på att utraderas till förmån för nationalisterna i Plaid Cymru, och i Skottlands arbetarfästen vinner SNP mark.
Premiärministern sitter med andra ord i en riktigt dålig sits. The Telegraph rapporterade i söndags att personer i kretsen runt Andy Burnham, Labour-borgmästare i Manchester, frågat runt bland Keir Starmers tjänstemän om de kan tänka sig att fortsätta jobba på Downing Street om Starmer skulle tvingas bort.
Detta sker i en redan mycket turbulent tid för premiärministern, som inte ens hunnit ersätta sin stabschef Morgan McSweeney sedan han offrades i turerna runt den Epstein-kopplade USA-ambassadören Peter Mandelson i vintras. Tjänsten som kommunikationschef är för närvarande vakant och fyra sådana har avverkats under Starmers blott två år vid makten.
På flera håll i Londons politiska kretsar sägs att det räcker med att en enda av Starmers ministrar avgår för att få premiärministern på fall.
För närvarande verkar det inte krävas mindre än ett mirakel om Keir Starmer ska få bo kvar på 10 Downing Street.