My Pohl: Helldéns gröna skal spricker

Till tonerna av Zara Larssons Midnight Sun inleder Daniel Helldén Miljöpartiets Almedalstal. Känslorna han vill förmedla är optimism och hoppfullhet, den tidigare alarmistiska retoriken är nedtonad. Han förklarar att alla kan vara miljöpartister och att den vanliga föreställningen om att man måste avstå flyg och pedantiskt sopsortera inte stämmer. Frågan blir således om alla vill vara miljöpartister efter den illröda politik som nyss presenterades.  

Att äta säsongsbaserat vet alla är miljövänligt, men Helldén tog det lite väl långt när han paketerade hela sin politik i skepnad av en vattenmelon: ett tunt grönt skal och ett saftigt rött inre. I sitt tal presenterades radikala förslag som miljardärsskatt, förbud mot friskolor och införandet av en fyra dagars lång arbetsvecka. ”Sverige vinner på jämlikhet” upprepades flera gånger. Detta är en dyster, men naturlig, fortsättning på den skuggbudget de lade fram i våras. Där framgår det nämligen att Miljöpartiet är det parti som vill öka statens storlek mest. Det framgår även att det är de som vill höja skatterna mest, till och med mer än Vänsterpartiet. Miljöpartiets politik är ett recept för en stagnerande ekonomi, i jämlikhetens och miljöns namn.

Att äta säsongsbaserat vet alla är miljövänligt, men Helldén tog det lite väl långt när han paketerade hela sin politik i skepnad av en vattenmelon: ett tunt grönt skal och ett saftigt rött inre.

Vi fick nyligen ett smakprov på vad minskad tillväxt innebär i praktiken. Under åren 2022–2023, med lågkonjunktur och hög inflation, handlade det om kraftigt höjda priser på varor och om räntehöjningar. Nästan 80 procent av Miljöpartiets väljare bor i antingen större städer eller storstäder, och där blir räntehöjningar på höga bolån särskilt smärtsamma. Dyr bensin är kanske inte ett lika stort problem för denna grupp, men befolkningen i övrigt går inte med på det. Rimligen ser inte ens Miljöpartiets egna väljare fram emot en sådan utveckling och utan den insikten kommer politiken aldrig att vinna brett folkligt stöd.

Deras storhetstid var åren innan de kom i regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna. Under samarbetet, och till följd av interna påtryckningar, drevs partiet vänsterut och tappade samtidigt i väljarstöd. Den erfarenheten borde Miljöpartiet dra lärdom av.

Förvisso ser de ut att gå starkt i opinionen för tillfället, men den uppenbara risken är att stödet återigen sviktar när storslagna visioner ska konkretiseras i verklig politik.

Är Miljöpartiets framtid verkligen värd att se fram emot?

För när det gäller den gröna politiken förblir det oklart hur en ambition som att göra svenska företag världsledande inom grön teknologi ska nås. En sak står dock klar, och det är att politisk styrning ska spela en central roll. När staten utnämner vinnare slutar det sällan väl. Ett aktuellt exempel är den politiskt uppbackade satsningen på batteritillverkaren Northvolt som slutade i den största konkursen i modern svensk industrihistoria. En mer tilltalande och realistisk lösning vore att öka de ekonomiska incitamenten för en klimatomställning. Det skulle öka effektiviseringen och på riktigt driva den tekniska utvecklingen framåt.

Inget annat parti lyfter klimat- och miljöpolitiken lika ofta eller hänvisar till aktuell forskning lika flitigt som Miljöpartiet. Det förtjänar de allt beröm för. Problemet är bara att deras väg framåt är ohållbar. En värld med rubbade ekosystem och katastrofväder lockar inte, men det gör inte ett samhälle med sänkt levnadsstandard heller. Helldén framställer sitt parti som garanten för en ljus framtid, men är Miljöpartiets framtid verkligen värd att se fram emot?