Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Bidrag gör inga barn
I valrörelsen tävlar riksdagspartierna om vem som kan ge mest pengar till barnfamiljerna. Den här barnfamiljepopulismen lär dock inte påverka barnafödandet, skriver My Pohl.
Trots ökat välstånd och ekonomiskt stöd till föräldrar sjunker barnafödandet. Ändå går flera politiska partier till val på barnfamiljepopulism. Under Almedalsveckan presenterade Kristdemokraterna att de vill höja barnbidraget till 2 000 kronor, Moderaterna att de vill införa ett avdrag för småbarnsföräldrar och Vänsterpartiet att de vill införa en bebispeng på 15 000 kronor till förstagångsföräldrar, för att nämna några exempel.
I Sverige, liksom i flera andra välbärgade länder, har ett ökat välstånd korrelerat med ett minskat barnafödande. Barnafödandet är nu på den rekordlåga nivån 1,43 barn per kvinna. Den bakomliggande orsaken tycks vara att föräldrarnas ålder vid det första barnet har stigit, och att antalet syskon därmed sjunkit. Antalet som väljer att skaffa både ett och två barn är nämligen så gott som oförändrat sedan sekelskiftet, det är de med tre eller fler barn som minskat. En sådan utveckling väntas påverka välfärdssystemens stabilitet och arbetskraftens storlek. Det är denna utveckling riksdagspartierna påstår sig vilja vända med sina olika förslag om att stärka barnfamiljernas ekonomiska situation.
Den cyniske skulle avfärda alla dessa förslag från vänster till höger som klassiskt valfläsk.
Problemet är bara att Sverige redan är globalt ledande när det gäller ekonomiskt stöd till barnfamiljer med barnbidrag, en lång föräldraförsäkring och en kraftigt subventionerad barnomsorg. Trots det väljer svenskar alltså att skaffa färre barn. Det är därför osannolikt att de kontantstöd som nu presenteras skulle ge någon effekt över huvud taget.
I Sverige finns det ungefär 1,2 miljoner barnfamiljer, och därutöver många som går i barntankar. Det är en stor väljargrupp. Den cyniske skulle avfärda alla dessa förslag från vänster till höger som klassiskt valfläsk.
Samtidigt får vi inte glömma att detta är ett slags omfördelningspolitik, en omfördelning av resurser från andra samhällsgrupper till förmån för barnfamiljer. Där bör man fråga sig huruvida det är rättvist att till exempel barnfria ska tvingas finansiera dem som valt att bilda familj. Särskilt eftersom det i den senaste statsbudgeten fastställdes att ungefär 104 miljarder kronor ska läggas på ekonomisk trygghet för familjer och barn, med bland annat motiveringen att just jämna ut de ekonomiska skillnaderna mellan hushåll med och utan barn.
Är det rättvist att barnfria ska tvingas finansiera dem som valt att bilda familj?
Barn är fantastiska, och det vore fantastiskt om fler som vill ha barn också får det. Här kan politiken spela en roll genom att undanröja hinder, exempelvis inom fertilitetsvården. Att förenkla etableringen på både arbets- och bostadsmarknaden skulle också kunna ha en positiv inverkan, genom att möjliggöra familjebildning vid en lägre ålder. Men utökade bidrag lär inte ändra något.