Tilda Andersson: Demografin bygger om välfärdsstaten

Det är positivt att människor lever längre. Men samtidigt förändras befolkningens sammansättning. Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre. Även om arbetslösheten sjunker kommer den demografiska utvecklingen att bestå. 

I Tidningen Näringslivet varnar Andreas Bergh vid IFN och Lunds universitet tillsammans med Katarina Wagman, chef på Ekonomifakta, för att mer än hälften av Sveriges kommuner har en försörjningskvot över 90. Det innebär att på 100 personer i arbetsför ålder går 90 personer som inte är i arbetsför ålder. Berghs poäng är att problemet är betydligt större än att justera lite här och där. Vi behöver sluta diskutera enskilda reformer och i stället fråga oss hur ett hållbart välfärdssamhälle ska fungera när demografin förändras. Dagens institutioner är i stor utsträckning utformade för ett samhälle som inte längre finns.

Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre.

Arbetslivet måste fortsätta längre, börja tidigare och vara bättre anpassat efter arbetsmarknaden. När allt färre ska försörja allt fler har vi inte råd med ett utbildningssystem som håller människor borta från arbetsmarknaden längre än nödvändigt. Dagens utbildningsmodell bygger i hög grad på ett industrisamhälle där människor utbildade sig först och arbetade sedan. I en ekonomi där AI och teknikutvecklingen snabbt förändrar kompetensbehoven behöver utbildningssystemet bli mer flexibelt och bättre anpassat till arbetsmarknadens behov. Målet kan inte vara att maximera antalet år i utbildning. Målet måste vara att maximera den kompetens de utvecklar och hur snabbt den kommer till användning. Samtidigt måste det bli enklare att återvända till utbildning senare i livet när nya kunskaper efterfrågas 

AI är inte bara en teknisk innovation. Det är ett sätt att frigöra tid och resurser i välfärden. Dagens handläggning inom myndigheter är till stor del standardiserad. Mycket av arbetet handlar om att kontrollera uppgifter, upptäcka avvikelser och tillämpa regelverk på ett konsekvent sätt – uppgifter som AI är särskilt lämpad för. Skillnaden är inte att myndigheterna blir mer regelstyrda, utan att reglerna tillämpas av AI i stället för människor. Enligt Statskontoret arbetar närmare 300 000 personer i svenska myndigheter, varav många arbetar med administration, utredning och handläggning. Om handläggningstider kan kortas från veckor till minuter skulle det förändra både myndigheternas kostnader och människors vardag. När hundratusentals arbetstimmar går till rutinmässiga processer handlar potentialen i AI inte om marginella förbättringar – utan om att förändra den offentliga sektorn i grunden.

Dagens institutioner är i stor utsträckning utformade för ett samhälle som inte längre finns.

När färre arbetar ökar trycket på pensionssystemet där dagens arbetsföra i stor utsträckning finansierar dagens pensioner. Därför behöver en större del av framtidens pensioner finansieras genom avkastning på kapital. Ett system med generationsbaserade fonder, där en större del av pensionskapitalet byggs upp för den egna generationen, skulle kunna minska beroendet av den krympande skattebasen och göra pensionssystemet mer robust. Pensionssystemet behöver utformas för ett samhälle där arbetskraften växer långsammare än antalet pensionärer. 

Gemensamt för dessa reformer är att de stärker incitamenten att utbilda sig, arbeta, starta företag och investera. Sverige har inte råd med system som motverkar innovation och effektivisering. När antalet arbetade timmar i en ekonomi minskar, så blir varje arbetad timme mer värdefull. Institutionerna måste därför göra det enklare att komma i arbete tidigare, arbeta längre och att använda ny teknik där den skapar störst nytta. Ett sätt att skapa sådana incitament är genom större inslag av konkurrens och marknadsmekanismer. Genom att öppna upp för konkurrens inom skola, vård och omsorg skapas starkare drivkrafter att utveckla nya arbetssätt och arbeta mer effektivt. 

Sverige har inte råd med system som motverkar innovation och effektivisering.

Därför vore det ett steg i fel riktning att föra en politik som försvagar arbetslinjen, höjer skatterna på arbete och företagande eller begränsar konkurrensen i välfärden. När försörjningsbördan ökar behöver Sverige fler människor som arbetar och fler företag som växer – inte färre incitament att göra det. 

Demografin går inte att rösta bort. Antingen håller vi fast vid institutioner byggda för gårdagens Sverige – eller så bygger vi institutioner anpassade till ett samhälle där färre ska försörja fler. Ju längre vi väntar, desto dyrare blir det att låtsas att verkligheten ser ut som förr.