Samhälle Intervju
Den onda banken borde vara Sveriges stolthet
Sveriges kapitalmarknad har blivit ett internationellt föredöme. Men den har inte alltid fungerat lika bra. Hannah Stutzinsky träffar ekonomijournalisten Pär Isaksson som följt framväxten av kapitalmarknaden och funderar över banken som hennes familj en gång ägde.
Banken har spelat en central roll i framväxten av det moderna samhället. Men den har också varit ett återkommande föremål för mytbildning, konspirationer och politisk klåfingrighet. Så har det även varit i Sverige. Men efter en hel del duster mellan statsråd och tjänstemän, stöptes den svenska kapitalmarknaden om under senare delen av förra millenniet. Det har resulterat i ett svenskt bank- och finansväsende som vi borde känna stolthet över.
En som följt utvecklingen av den svenska kapitalmarknaden på nära håll är ekonomijournalisten Pär Isaksson. Han är just nu aktuell med boken Det svenska kapitalet (Timbro Förlag). Boken är en historisk exposé över hur den svenska kapitalmarknaden har vuxit fram. Regelförändringar som mejslats fram på regeringskansliet alterneras med beskrivningar av den kulturella föreställningarna om pengar, kreditgivning och bankväsendet.
Det är hos banken som mitt samtal med Isaksson tar avstamp. Jag berättar att jag trots min universitetsexamen i nationalekonomi inte helt och hållet kan förklara hur en bank faktiskt fungerar. Att det exempelvis inte finns särskilt mycket pengar hos en bank är något som känns icke-intuitivt.
– Jag tror nog att många ser det lite grann som en black box,“ säger Isaksson.
– Den riktiga förståelsen får man bara om man är insider eller ledare eller expert. Annars får man lite grann lita på att systemet funkar, fortsätter han.
Jag berättar för honom om min mer personliga relation till banken. Min mors familj kom till Sverige av nöd mer än av lust, och familjebanken med säte i Warszawa och en filial i St. Petersburg, togs i beslag. Dråpligheten i att min familj lever upp till nidbilen av judar som bankägare, är svår att inte påtala.
Isaksson beskriver i sin bok hur antisemitiska föreställningar präglat synen på bankerna genom historien, och är en del av den mytbildning som omgärdat bankväsendet. Jag frågar honom om han tror att samma tankegångar lever kvar än idag.
– Jag tror att det finns kvar i vissa avseenden. Det är den som ger näring åt de här starka känslorna. Inom islam så har man ju det här att man inte får ta ut ränta. Då måste man komma runt det och i vissa länder i Mellanöstern där måste man helt enkelt konstruera upplägg så att man inte tar ut ränta utan avgifter av olika slag. Mytbildningen är ju grogrund och den förklarar varför vi har de här känslorna.
Isaksson jämför synen på bankernas verksamhet med juridikens. Båda sektorerna kräver högre studier och ger lukrativa möjligheter. Ändå används sällan ord som “övervinst” i synen på advokatbyråer. Isaksson tror att skillnaden kan härledas till att en del människor själva upplevt konsekvenserna av en illa skött bankverksamhet:
– I vissa länder har det varit hyperinflationsår. På 1920-talet förlorade folk sina besparingar i Latinamerika och i Tyskland. Det spelar nog roll tror jag för nidbilden, säger han.
Den ondskefulla bilden av bankerna, är den höger eller vänster?
– Nu är den vänster, enbart.
Uppfattningen om att banken är en parasiterande verksamhet är inte en enkom svensk tradition. Däremot har den återkommande genom historien framförallt återfunnits i den politiska vänstern, såväl i Östeuropa som i Latinamerika.
Även de svenska Socialdemokraterna har haft en inneboende misstro gentemot bankväsendet. Samtidigt som andra länder efter andra världskrigets slut öppnade upp sina ekonomier, byggde Gunnar Sträng ett av världens mest reglerade kreditsystem. Den socialdemokratiske finansministern hade som förhoppning att kunna styra bankerna till att investera i inhemsk industri och bostadsbyggande, genom statlig reglering. Det ohållbara systemet krackelerade 1969 med åtgärdspaketet som av den borgerliga oppositionen kallades ”idiotstoppet”. Det innebar att bankerna blev kraftfullt begränsade i sin utlåning, exempelvis fick hushåll inte låna till köp av fritidshus eller en båt.
I resten av EU vänds politikers blickarna hitåt på jakt efter exempel att ta efter.
Isaksson berättar för mig att det under 1970- och 80-talet blev ohållbart för staten att reglera banksektorn med samma stramhet när resten av ekonomin liberaliserades. Till slut, 1985, släpptes kreditgivningen helt fri. I det som kom att kallas för novemberrevolutionen togs utlåningstaket bort och förutsättningarna för svenska entreprenörer förändrades radikalt.
I dag är den svenska kapitalmarknaden en av vårt lands stoltheter. I resten av EU vänds politikers blickarna hitåt på jakt efter exempel att ta efter. Avregleringen av kapitalmarknaden har lett till både innovationer och ökad konkurrens vilket gjort värdepappershandeln tillgänglig för alla och ökat tillgången på kapital för företag.
Min egna familjs bankverksamhet är ett stängt kapitel, men i Warszawa står bankkontoret kvar. Även om den inte längre huserar bankverksamhet ger den ljusa tegelbyggnaden ändå skäl till viss mystik. Innanför väggarna är det numera en kubansk nattklubb. Något som ändå visar att kreditgivningen tycks fungera rätt väl också i Polen.
Pär Isakssons bok Det svenska kapitalet är utgiven på Timbro förlag och finns att köpa här.