Fotbollen gör att politiken och vardagen försvinner

”I fell in love with football as I was later to fall in love with women: suddenly, inexplicably, uncritically, giving no thought to the pain or disruption it would bring with it.” Det är inte i nivå med Anna Karenina eller Pride and Prejudice, men den första meningen i Nick Hornbys Fever Pitch (1992) är inte långt därifrån. Den är också en av de bästa skildringarna av sport och fotboll som skrivits.

Ramen för berättelsen är enkel. Hornby går igenom sitt liv utifrån sin Londonklubb Arsenals matchresultat. Föräldrarnas skilsmässa, ungdomens sökande, studierna, musiken, flickvänner, jobb och skrivande, familjebildning – allt filtreras genom Stoke borta 1–1, Middlesbrough hemma 1–0, Liverpool borta 0–2.

Den bild av fotbollen som träder fram är något omedelbart, något man inte väljer. Sporten nästlar sig in i vardagslivet, ger det färg och kanske framförallt misär. Anledningen till det är fotbollens, och även hela idrottens, grundläggande natur – känslan av att allt står på spel. Det gestaltas kanske som bäst när Hornby vid 11 års ålder för första gången besöker Highbury, Arsenals hemmaarena: ”… I hadn’t ever noticed faces contorted by rage or despair or frustration. Entertainment as pain was an idea entirely new to me, and it seemed to be something I’d been waiting for.”

Men varför? ”You just can’t write scripts like this” lyder ett känt matchreferat från den engelska kommentatorn Martin Tyler. Men det är precis det man kan. Det är enkelt att komma på dramatiska fiktiva fotbollsmatcher. En upphämtning från 0–3 till 3–3, ett vinnande mål i slutsekunderna i en cupfinal. Men det stora med fotbollen är inte vad som händer, utan när det händer.

Fotboll är en enkel sport, 22 personer jagar en boll i 90 minuter för att försöka få in den i respektive mål (och i slutändan vinner alltid Tyskland, om man får tro den legendariska engelska anfallaren Gary Lineker). Dess regler representerar inte något djupt mänskligt och förklarar inte något komplicerat – de skapar en ram för att samma handlingar utförs om och om igen, och de som utför dem bäst och mest effektivt under de där 90 minuterna, de vinner. Det är ett renodlande av handlandet i den specifika stunden: kan Messi göra det igen, just nu, i den sista minuten, när en hel nation tittar på.  

Över tid skapar alla matcher, alla säsonger, vinster och förluster, mönster som är specifika för varje klubb och landslag. Dess supportrar är såklart inte sena med att skapa berättelser runt det som har hänt, försöker hitta förklaringar – andra utomstående skulle nog med rätta kalla det för myter – till varför det gått som det gått. Det är också berättelser som ger mer tyngd åt alla kommande 90 minuter, och gör att varje lag och enskild match får sin unika karaktär.

Som Arsenalfan var jag, likt Hornby, exempelvis smärtsamt medveten om att laget inför den gångna säsongen inte hade vunnit ligan på 22 år. Man har gjort det till sitt signum att komma nära, förlorat matcher på de mest osannolika sätt, tappat fyranollledningar och blivit omsprugna av sina rivaler under säsongens upplopp. Som supporter formar det också ens identitet och relation till fotbollen. Man vet att innerst inne är vi bottlers, det lag som alltid finner ett sätt att misslyckas.

Vårt Hiroshima, var förlusten mot Uruguay 1950

Den gångna säsongen följde precis samma dramaturgiska kurva, och historien hängde över de sista matcherna. När man ändå, till slut, lyckas vinna blir det euforiskt, episkt.

Under det firande som följer läcker det ut en video från spelarnas omklädningsrum. Den egenfostrade mittfältaren Myles Lewis Skelly står, klart förfriskad, med en halvurdrucken champagneflaska i handen och när han säger ”They called us bottlers, but now we’re holding the bottles!” är det för laget och fansen början på en ny berättelse, ett nytt förhållningssätt till att se på kommande matcher. Det är också därför fans från nya generationer fortsätter att flockas till sporten: den knyter an till en lång historia, en rad gemenskaper som är lätt att bli en del av, men det är gemenskaper som är i ständig utveckling, formas av varje spark i varje match. Just för att allt är live, att allt, gång på gång, står på spel.

I den nya boken The Power and the Glory: A New History of the World Cup (Abacus) visar sportjournalisten Jonathan Wilson, en av de absolut främsta inom sitt skrå, hur landslagsfotbollen därför ofta har varit sammankopplad med nationsbyggande. Fotbollen är världens största sport, och den har också därför störst formande potential. Inför varje mästerskap knyter varje landslag an till sin och nationens historia, men har samtidigt chansen att skapa något nytt, forma nya ögonblick som landets medborgare kan enas runt. Det kan såklart vara vinster, som Sveriges VM-brons -94 eller smärtsamma förluster. Inför VM 1966 skrev exempelvis den brasilianska dramatikern Nelson Rodrigues att varje land har sin ”irreparabel katastrof, något likt Hiroshima. Vår katastrof, vårt Hiroshima, var förlusten mot Uruguay 1950”. (Man undrar om han hade känt likadant efter 7–1-förlusten mot Tyskland i hemma-VM 2014.)

Att fotbollen, medvetet eller omedvetet, formar nationer är både positivt och negativt. Det kan förhindra konflikter. Som när stjärnanfallaren Didier Drogba, efter att hans Elfenbenskusten 2006 för första gången kvalificerat sig till ett VM, bad de stridande fraktionerna i hemlandet att lägga ner sina vapen och därmed stoppade ett inbördeskrig. ”Vi visade i dag att alla ivorianer kan samexistera och spela mot ett gemensamt mål”. 

Men det är också på grund av sportens formande potential som skurkstater gång på gång mutar till sig mästerskap – de vill tvätta sig i dess glans. Att exempelvis det senaste världsmästerskapen hölls i Qatar är det kanske det tydligaste exemplet. Upptakten till turneringen präglades av debatter om landets totalitära statsskick och de slavliknande förhållanden som de arbetare, som byggt landets nya fotbollsarenor, levde under. Men turneringen spelades likväl. Och om några år, när vi ser tillbaka på VM 2022, är det som de flesta troligtvis kommer att minnas finalen mellan Frankrike och Argentina, 4–4 matchen – direkt inskriven i fotbollskanon som en av de bästa genom tiderna. Och såklart att Lionel Messi till slut fick sin VM-titel.

Fotbollen suddar för en stund ut allt runt omkring i vardag och världspolitik. Men det är väl också precis därför vi älskar den?