Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Sossarna svälter ätstörningsvården
När en person söker vård borde den viktigaste frågan vara vilken behandling som ger störst chans att bli frisk. När Region Stockholm valde att återta ätstörningsvården i offentlig regi kastades de sjuka under bussen, skriver Tilda Andersson.
“Patienterna förväntas bara bita ihop och följa regler. Man har inget kontinuerligt samtalsstöd kring varken det att vara inlagd, eller de känslor som uppstår i att gå emot sin ätstörning. Otroligt otrygg och icke läkande miljö. Det känns snarare som ett militärläger än omsorg och vård.”
Vittnesmålet läses upp av Mathilda Hofling, medgrundare av patientföreningen Ätstörningsuppropet, i den nya dokumentären Sveket – Striden om ätstörningsvården. Sedan premiären har fokus till stor del handlat om vem som finansierat dokumentären. Bland annat skriver Markus Alexandersson på Aftonbladet om hur näringslivets organisationer pumpar in pengar till lobbyister. Maja-Wera Honkanen på Dagens ETC kritiserar dokumentären för att utge sig för att vara partipolitiskt obunden. Men det viktiga är inte vem som betalade för produktionen, utan att lyssna på patienternas upplevelser av dagens ätstörningsvård.
”Det känns snarare som ett militärläger än omsorg och vård.”
Socialstyrelsen uppskattar att omkring 200 000 personer i Sverige lever med en ätstörning. Diagnosen må vara densamma, men sjukdomen ser sällan likadan ut. En patient lever med autism, en annan med trauma och en tredje med tvångssyndrom. Vägen in i sjukdomen skiljer sig åt – och det gör också vägen tillbaka.
Inom nästan all sjukvård är utgångspunkten att människor reagerar olika på behandlingar. Ingen vet i förväg vad som fungerar bäst. Mot den bakgrunden blir utvecklingen i Stockholm svår att förstå.
Fram till november 2024 bedrevs den högspecialiserade ätstörningsvården i Stockholm av två aktörer: den privata Mandometerkliniken (Mando) och Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ). Efter maktskiftet 2022 valde dock regionen att inte förnya avtalet med Mando. Regionen beskrev förändringen som en samordning av vården. Men bakom organisationsförändringen finns en tydlig politisk idé om att ta tillbaka kontrollen till det offentliga. Förhoppningen om en jämlik vård, som inte är beroende av privata vårdaktörer, blev viktigare än den enskilda patienten.
Bakom organisationsförändringen finns en tydlig politisk idé om att ta tillbaka kontrollen till det offentliga.
För den patient som blir frisk räcker det med en behandlingsmetod. Men för den som inte blir hjälpt kan möjligheten att byta behandling vara avgörande. Nu finns inte längre några sådana alternativ.
Flera behandlingsmetoder gör det dessutom möjligt att jämföra resultat, lära av varandra och utveckla vården. Om bara ett arbetssätt återstår blir det också svårare att avgöra om förändringar faktiskt leder till bättre behandling för patienterna.
Region Stockholm lyfter gärna fram att fler patienter får ett första besök inom vårdgarantins 30 dagar. Men ett snabbt första besök är inte samma sak som en lyckad behandling.
Det räcker inte att mäta hur snabbt patienten kommer in i vården, vi måste titta på hur många som faktiskt blir friska.
Just den skillnaden återkommer i dokumentären. Patienterna beskriver hur de skrivits ut när vikten stabiliserats, trots att sjukdomen inte är behandlad. En tidigare anställd berättar om hur patienter snabbare sondmatas om de inte äter. Det räcker helt enkelt inte att mäta hur snabbt patienten kommer in i vården, vi måste titta på hur många som faktiskt blir friska.
S, MP och C vill genomföra en brukarrevision av ätstörningsvården för att bättre ta till vara på patienternas erfarenheter. Det är ett välkommet initiativ. Men även den bästa offentliga verksamheten har svårt att utveckla och upprätthålla flera behandlingsfilosofier.
Det dokumentären tydligt visar på är behovet av alternativ – om olika aktörer finns sida vid sida blir det lättare att erbjuda patienter en väg ut.
Patienternas behov borde väga tyngre än politikers ideologiska övertygan.