Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Ekonomi Ledare
Mineralstrategin måste gräva djupare
Gruvbrytning är nödvändig för en grön omställning och militär upprustning. För att öka lönsamheten och minska byråkratin bör mineralavgiften beskatta vinsten snarare än mineralernas värde, skriver Adam Furustam.
Med 60 mil asfalterad väg, förarlösa tåg och landets djupast belägna brandstation utgör järnmalmsgruvan i Kiruna ett eget underjordiskt samhälle. Längs skrovliga bergväggar färdas dagligen mer än 2000 anställda på väg till arbetet – för att projektera, flyga drönare eller borra hål. Trots ett dagligt upptag av järnmalm motsvarande 6,5 Eiffeltorn hämmas gruvnäringen fortsatt av krångliga regelverk.
Att regeringen nyligen presenterat en mineralstrategi med fokus på att underlätta öppnandet av fler gruvor, och hur lokalsamhället runt dessa ska gynnas, är därför välkommet. Detsamma gäller ambitionen att korta tillståndsprocesser. Samtidigt behöver blickfältet breddas. Den utredning som aviserats med fokus på skatter, mineralavgifter och lokal värdedelning bör inte enbart fokusera på det lokala samhället, utan också om dagens mineralersättning verkligen beskattar rätt sak.
Idag beskattas 0,2 procent av det beräknade värdet på de koncessionsmineral (en särskilt viktig mineral eller metall som omfattas av minerallagen) som brutits. Av intäkterna går tre fjärdedelar till markägarna och en fjärdedel till staten. För de mineraler som bröts i Sverige under 2025 fastställdes mineralersättning till knappt 23 miljoner kronor, varav staten fick 5,7 miljoner. Problemet med dagens avgift är inte att intäkterna är små, utan att avgiften beräknas på mineralvärdet och inte gruvans vinst.
Med dagens mineralavgift riskerar fyndigheter med höga produktionskostnader att bli olönsamma, trots att de innehåller stora mineralvärden.
Till följd av bergets nyckfulla utformning – där en fyndighet värd 100 miljoner kronor kan vara belägen precis vid ytan likväl som tusen meter under jord – gör avgiften att brytning stundvis kan bli en ekonomisk förlust. I stället för att beskatta mineralens värde, borde avgiften ta höjd för kostnader såsom projektering, brytning samt bearbetning. Ett alternativ är att, i likhet med bolagsbeskattningen, utgå från vinsten snarare än värdet.
Norge tillämpar redan en likartad princip för landets oljeutvinning. Där är i regel enbart företagets nettovinst skattepliktig samtidigt som kostnader för exempelvis prospektering, forskning, utveckling och drift är avdragsgilla. Det gör att verksamheten – i motsats till Finland där mineralavgiften vid årsskiftet höjdes – kan utvecklas utan att olönsam brytning tvingar gruvor att stänga och investeringar att skjutas på framtiden.
Med dagens mineralavgift riskerar fyndigheter med höga produktionskostnader att bli olönsamma, trots att de innehåller stora mineralvärden. Det gör att investeringar uteblir och nya aktörer får svårare att etablera sig.
Drönarkrig i Ukraina, konflikter i Mellanöstern och en nyckfull president i Vita huset gör samtidigt mineralutvinning viktigare än på länge. För att stärka vår beredskap, liksom hantera klimatförändringar, krävs metaller såsom järn, koppar och kobolt.
Om regeringen menar allvar med intentionen att öppna fler gruvor krävs att man gräver djupare. Ett första steg är att låta mineralavgiften utgå från gruvbrytningens vinst i stället för mineralernas värdering.