Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Barn är ingen rättighet
För att öka barnafödande behöver vi färre bidrag och fler strukturella reformer. Det kan inte vara statens ansvar att se till så att det föds fler barn, skriver Adam Furustam.
Det är lättare att bli rik på barnafödande än på aktiespekulation. För den nyblivna föräldern väntar 480 dagar skattefinansierad ledighet, ett månatligt bidrag på 1250 kronor och ersättning för frånvaro på jobbet om barnet blir sjukt och tvingas stanna hemma från förskolan eller skolan.
Trots det är antalet födda barn per kvinna det lägsta sedan mätningarna startade 1751. Enligt Åsa Hansson, docent i ekonomi som leder utredningen om minskat barnafödande i Sverige, ligger förklaringen huvudsakligen i en dysfunktionell bostadsmarknad, ökade krav på föräldrar samt ett osäkert omvärldsläge. Utredningens första delbetänkande konstaterar samtidigt att en ökning av redan generösa förmåner såsom barnbidrag och föräldraförsäkring sannolikt har en mer begränsad effekt.
Ändå ligger politikens fokus huvudsakligen på ekonomiska stimulanser. Socialdemokraterna vill höja barnbidraget och Vänsterpartiet införa en ”bebispeng” på 15 000 kronor vid första barnets födelse. Liberalerna och Moderaterna har föreslagit ett riktat jobbskatteavdrag för barnfamiljer.
Den som inte förmår att stå för kostnaden för mat eller vinterskor borde avstå från att skaffa barn.
Erfarenheter från Tyskland, där föräldrar erbjuds förtur i bostadskön samt subventioner till bostäder, visar samtidigt att ekonomiska stimulanser inte ökar barnafödandet nämnvärt. Detsamma gäller Finlands chockhöjda bidrag. Utfallet har i stället blivit att par som historiskt skaffat barn i en högre ålder, nu gör det i ett tidigare skede av livet.
Att i desperationens anda låta pengarna regna över en ofta redan priviligerad grupp är som att behandla symptomen snarare än orsakerna. För att få fler att vilja skaffa barn krävs framtidstro och trygghet i tillvaron. Det kan handla om att ha ett arbete med en fast månadsinkomst och att slippa hoppa runt mellan lägenheter med osäkra andra- och tredjehandskontrakt. För att möjliggöra det krävs exempelvis en friare hyressättning, ökad byggnation och en arbetsmarknad med större rörlighet.
När en nybliven förälder med ett varmt knyte i famnen erbjuds bidrag för att ta hand om sitt eget barn är någonting däremot fel. Att därutöver få ett tillägg – som ger mer pengar för fler barn, trots att utgifterna snarare minskar till följd av återanvändning av kläder etcetera – är bortom all rimlighet. Mängdrabatter ska erbjudas i matbutiken, inte på förlossningsavdelningen. Den som inte förmår att stå för kostnaden för mat eller vinterskor borde avstå från att skaffa barn.
Detsamma gäller en föräldraförsäkring som ger föräldrar möjlighet att till barnens 12-årsdag ta ut ledighet. Ett privilegium som nyttjas inte minst under sommarens populäraste semesterveckor, och tvingar barnlösa kollegor att varje år bemanna kvava kontor under sommarens varmaste dagar.
Trots att länder som historiskt möjliggjort en förening av arbete och familjeliv har gynnat barnafödande måste vi med historien i ryggen och en förändrad demografi framför ögonen tänka om. I stället för att slentrianmässigt bevara ett kostsamt system är det dags att återinföra det personliga ansvaret och med politikens hjälpande hand, genom en välfungerande bostads- och arbetsmarknad, ge individen förutsättningar till eget självförverkligande.