Markus Uvell:
De sjunkande förväntningarnas fängelse
Samhälle Essä
Tage Erlander myntade "de stigande förväntningarnas missnöje". Nu ser vi i stället – både till höger och till vänster – "de sjunkande förväntningarnas fängelse". Det skriver Markus Uvell i ett utdrag från boken Det här jävla landet: Längtan till ett Sverige som aldrig fanns, som släpps i dag på Timbro förlag.
Den politiska nostalgin och idealiseringen av det förflutna – från vänster eller från höger – för med sig ett problem. Eftersom missnöjet är så utbrett, och eftersom det samhälleliga förfallet beskrivs som en medveten strävan, leder det ofta till ett slags principiell övertygelse om att problemen inte kan lösas.
De som från vänster kämpar emot den eskalerande och ideologiskt drivna ojämlikheten framställer ofta denna sjuka som oåterkalleligt inbyggd i samhällskroppen. De tänker sig sällan att det finns några tydliga, effektiva reformer som skulle kunna vända utvecklingen.
Snarare är den vanligaste beskrivningen att vi befinner oss i en oundviklig nedförsbacke i riktning mot ett allt råare, nyliberalt överhetssamhälle. De hoppas kunna bromsa eller fördröja denna process, men inte egentligen vända den. Till vänster finns även föreställningar om ett liknande problem vad gäller klimatförändringarna – de har redan gått för långt. Även om utsläppen omedelbart skulle minska till noll kan katastrofen inte undvikas.
På liknande sätt låter nostalgin och idealiseringen av det förflutna ofta till höger. Särskilt de som argumenterar utifrån idén om ”folkutbytet” menar ofta att det redan är för sent att förhindra förfallet. Invandrarna (särskilt muslimerna) beskrivs i dessa sammanhang som redan i dag så många att den etniskt svenska befolkningen är dömd att förlora kontrollen över landet.
Därför beskrivs också många av de reformer av bland annat invandringspolitiken som genomförts under den nuvarande mandatperioden – som historiskt sett är unikt omfattande och kraftfulla – återkommande som helt otillräckliga.
Det är en paradoxal situation. En borgerlig regering genomför, i ett historiskt unikt samarbete med Sverigedemokraterna, den största minskningen av invandringen till Sverige på 40 år – och många av dem som allra mest sympatiserar med denna politik menar att den är verkningslös. Att inget egentligen kommer att ändras, att utvecklingen inte kan brytas.
Dåvarande statsminister Tage Erlander myntade på 60-talet det träffande begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Tanken är att en befolkning som under kort tid har fått det bättre – just därför – förväntar sig fortsatta förbättringar och därmed uppfattar de uppnådda framstegen som otillräckliga.
Ju bättre vi får det, desto mer missnöjda blir vi med att vi inte har det ännu bättre. Det finns alltid något mer som borde förbättras, alltid något missförhållande som skapar frustration och borde ha lösts.
Eftersom utvecklingen på senare tid uppfattas som så nattsvart, och problemen så fundamentala, växer en känsla av att vi aldrig kommer att ta oss ur dem.
Denna både skarpsynta och deprimerande insikt har sin spegelbild i dag i vad man skulle kunna kalla för de sjunkande förväntningarnas fängelse. Eftersom utvecklingen på senare tid uppfattas som så nattsvart, och problemen så fundamentala, växer en känsla av att vi aldrig kommer att ta oss ur dem. Det finns alltid något ytterligare problem, något annat att vara besviken över.
I dag är denna reaktion allra tydligast till höger. Samtidigt som Tidöpartierna har genomfört mycket långtgående reformer på särskilt det migrations- och rättspolitiska området.
Möjligheterna att invandra till Sverige har minskat dramatiskt, vi har i dag nettoutvandring i flera av de allra mest svårintegrerade invandrargrupperna. Straffen har skärpts kraftigt, polisen har fått mängder av nya verktyg för att bekämpa gängkriminaliteten. Möjligheten att som kriminell få behålla sitt svenska medborgarskap är på väg att stängas
för dem med dubbla medborgarskap.
Ändå är det naturligtvis lätt att instämma i att brottsligheten fortfarande är alldeles för hög. Det finns fortfarande tiotusentals gängkriminella i Sverige. Den organiserade brottsligheten omsätter fortfarande miljardbelopp varje år i form av narkotikaförsäljning, bedrägerier, utpressning och stölder. På samma sätt är det med invandringen. Även om vi skulle stänga våra gränser totalt skulle vi ha hundratusentals utlandsfödda i landet som lever i utanförskap och inte kan beskrivas som en del av Sverige.
Stora delar av samhällsdebatten till höger domineras därför av kritik mot den förda politiken – inte för att den skulle vara fel, utan för att den sägs vara otillräcklig. Per definition.
Det är naturligtvis ofrånkomligen så att kampen mot särskilt den organiserade brottsligheten aldrig helt kan vinnas. Det är ett arbete som aldrig blir ”färdigt”. Det är dock inte på något sätt unikt för just detta samhällsproblem, utan gäller i praktiken alla stora problem ett samhälle har.
Alla de stora samhällsproblemen – brottslighet, social utsatthet, psykisk ohälsa, klimatpåverkan, missbruk, fattigdom och så vidare – är per definition eviga. Politiska beslutsfattare och ansvariga myndigheter kan förhoppningsvis minska problemen och bekämpa dem mer eller mindre effektivt. Men de kommer aldrig att ”lösas”. Oavsett vilka politiska reformer som genomförs kommer dessa och många andra samhällsproblem att finnas kvar om 100 år. Frågan är bara hur stora de kommer att vara.
Det finns två stora problem med det man skulle kunna kalla de sjunkande förväntningarnas fängelse.
Om djärva och ofta impopulära reformer avfärdas som otillräckliga eller meningslösa för att de inte ”löser” hela problemet, riskerar nödvändiga förändringar att utebli.
Det första är att detta sätt att resonera aktivt underminerar det reformarbete som görs och de förbättringar som de facto sker. Om djärva och ofta impopulära reformer avfärdas som otillräckliga eller meningslösa för att de inte ”löser” hela problemet, riskerar nödvändiga förändringar att utebli.
Medborgarna är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka vad de vill om de politiska förändringar som sker, inklusive att de är alldeles för små och i hög grad verkningslösa. Väljarna har ingen skyldighet att vara nöjda eller tålmodiga med politikerna.
Jag upplever dock att även en stor del av de politiska opinionsbildarna och kommentatorerna fokuserar mer på att underminera förändringar de egentligen uppskattar, än att försöka se det hela mer pragmatiskt. Eftersom Sverige i dag har en högerregering, är detta fenomen allra tydligast till höger.
För att politiken ska kunna förändras, och samhällsproblem minska, krävs ett mått av övertygelse om att det är välkommet att ta steg i rätt riktning. Även om dessa steg kunde vara både fler och mer kraftfulla. Att delar av den svenska högern i dag verkar sakna denna insikt utgör ett påtagligt hot mot många viktiga reformer.
Det andra, och mer allvarliga, problemet med de sjunkande förväntningarnas fängelse är att det riskerar att underminera tilltron på det politiska systemet som sådant.
Om de problem vi står inför är så djupa och fundamentala att alla politiska reformer som genomförs per definition är otillräckliga, vad återstår då?
Risken för odemokratiska strömningar ska inte överdrivas. Sverige kännetecknas, som nämndes tidigare, av ett internationellt sett mycket starkt förtroende för de demokratiska institutionerna. Men retorik som framställer politiska reformer som per definition impotenta och verklig förändring som omöjlig är på sikt farlig.
Hur ligger det då till i verkligheten? Står Sverige inför problem som är av en sådan magnitud att det demokratiska systemet är oförmöget att hantera dem? Knappast.
Historiskt är det främsta intrycket att Sverige har åstadkommit stora politiska skiften, ofta drivna av en kombination av ideologisk övertygelse och omvärldstryck. Under efterkrigstiden skedde en mycket kraftfull utbyggnad av den svenska välfärdsstaten som i grunden förändrade vardagsförutsättningarna för miljontals svenskar.
Även den som, i likhet med mig, är kritisk till många av reformerna kan konstatera att en mycket långtgående förändring åstadkoms – i god demokratisk ordning och på ett ordnat sätt.
På motsvarande sätt genomfördes under 1990-talet, och sedan återigen under perioden 2006–2014, kraftfulla reformer i en annan riktning. De offentliga finanserna sanerades, flera avgörande marknader avreglerades, maktbalansen skiftade tydligt från staten till de enskilda medborgarna. Skatterna sänktes, de offentliga trygghetssystemen reformerades och politiken tog sikte på arbetslinjen och självförsörjning.
Sedan valet 2022 är vi inne i en tredje sådan reformperiod, med liknande höga ambitioner och tydliga ideologiska drivkrafter uppbackade av starkt omvärldstryck. Sakfrågorna är andra och den politiska konstellationen är ny, men kraften i reformarbetet är minst lika stor som under välfärdsstatens guldålder eller Alliansregeringarnas förändringsarbete.
Hur denna period kommer att sluta vet ingen när denna bok skrivs. Men redan det som har skett hittills, under denna nya samhällsomvandlings första mandatperiod, bekräftar den historiska läxan: politik fungerar, samhällsproblem kan framgångsrikt bekämpas.
Vi behöver bryta oss ur de sjunkande förväntningarnas fängelse.