Nu är Argentina världskapitalisternas kelgris

I juli 2026 besökte Kristalina Georgieva, IMF:s högsta chef, Buenos Aires för första gången. Argentina är alltjämt fondens största låntagare och den granskar ständigt landets ekonomiska och politiska utveckling. För första gången sedan fonden återupptog sitt samarbete med Argentina 2018 behövde dess företrädare inte spela rollen som realistiska glädjedödare och komma med förslag på åtstramningspaket.

Georgieva kunde i stället berömma regeringens ekonomiska omställning. På en presskonferens tillsammans med finansministern Luis Caputo förklarade hon att hon ”inte är orolig för Argentina” och pekade på hur snabbt centralbanken lyckats bygga upp sina valutareserver – med inköp på över 10 miljarder dollar bara under årets första hälft.

I ett blogginlägg efter besöket kontrasterade hon läget i Argentina med situationen två år tidigare:

För bara två och ett halvt år sedan stod Argentina inför en av de svåraste ekonomiska perioderna i sin moderna historia. Regeringen uppvisade ständiga underskott. Inflationen översteg 200 procent. Ekonomin krympte. Fattigdomen hade stigit till över 50 procent. Familjerna såg värdet på sina löner och besparingar sjunka. Företagen hade svårt att planera längre än några veckor framåt.

I dag ser situationen helt annorlunda ut.

Argentina har för första gången på 15 år uppvisat primära budgetöverskott två år i rad. Ekonomin växer. Inflationen har sjunkit till omkring 30 procent. Fattigdomen har minskat. Centralbanken återuppbygger de internationella valutareserverna. Landets upplåningskostnader har sjunkit. Alla tre stora kreditvärderingsinstitut har höjt landets kreditbetyg. Dessutom har investeringsprojekt till ett värde av mer än 45 miljarder dollar redan godkänts inom ramen för Argentinas omfattande incitamentsprogram för investeringar. De projekt som är under utveckling är mer än dubbelt så stora. Dessa framgångar speglar Javier Mileis regerings engagemang för stabilitet och beslutsamma politiska åtgärder och, framför allt, det argentinska folkets uthållighet.

Hur lyckades Javier Milei och hans regering vända ett närmast kroniskt budgetunderskott till överskott, och få ekonomin att börja hoppa igång på ett par år? Svaret ligger i en kombination av finanspolitisk åtstramning, en massiv avregleringsvåg och en offensiv mot landets djupt rotade korruption.

Javier Mileis valkampanj symboliserades av en motorsåg, och väl vid makten skred han snabbt till verket. För att nå det primära budgetöverskott som IMF nu lovordar krävdes drastiska åtgärder. Redan under sin första månad som president kapades antalet departement från arton till nio, statliga byggprojekt pausades omedelbart och stora mängder statliga kontrakt avslutades. Samtidigt började man avveckla de enorma, och djupt regressiva, subventionerna på el, gas och kollektivtrafik, vars priser tidigare hållits artificiellt låga genom centralbankens sedelpressar.

Svaret ligger i en kombination av finanspolitisk åtstramning, en massiv avregleringsvåg och en offensiv mot landets djupt rotade korruption.

Motorsågen var dock inte det enda verktyget för att sanera statskassan. Den andra viktiga komponenten kallades la liquadora – mixern. Genom att inte räkna upp pensioner och sociala bidrag i samma takt som den skenande inflationen, krympte statens utgifter i reala termer dramatiskt. Resultatet var initialt extremt smärtsamt, och fattigdomen sköt upp till över 50 procent av befolkningen, men metoden var avgörande för att snabbt balansera budgeten och förhindra hyperinflation.

Parallellt med utgiftskapningarna iscensattes en historisk avregleringsvåg. Milei utsåg den erfarne ekonomen Federico Sturzenegger till minister för det nyskapade Avregleringsdepartementet. Redan i december 2023 sjösattes det massiva presidentdekretet DNU 70/2023, vilket över en natt upphävde över 300 tillväxthämmande lagar. Senare under mandatperioden lanserades det omfattande lagpaketet Ley Hojarasca (Lövhögslagen) för att metodiskt rensa bort tusentals föråldrade och absurda lagparagrafer som blockerat den fria marknaden under årtionden.

Avregleringarna gav snabba och konkreta effekter. Ett av de mest slående exemplen är hyresmarknaden, där den tidigare hårt reglerade lagen i princip hade raderat ut bostadsutbudet och fått hyrorna att rusa. När hyresregleringen skrotades ökade tillgången på hyreslägenheter med hela 300 procent, samtidigt som hyrorna föll med 40 procent. Samma chockterapi applicerades på inrikesflyget genom reformpaketet Cielos Abiertos (Fria himlar) som bröt det statliga bolaget Aerolíneas Argentinas monopolställning. När nya bolag kom in på marknaden pressades biljettpriserna nedåt. Vidare befriades jordbruket från drakoniska exportkvoter, byråkratin kring den argentinska vinnäringen slopades, och det extremt korrupta importlicenssystemet SIRA skrotades, vilket omedelbart sänkte priserna på bland annat importerade varor och elektronik. De argentinska konsumenterna är de stora vinnarna.

De argentinska konsumenterna är de stora vinnarna.

Georgievas notering om investeringsprojekt på över 45 miljarder dollar är i hög grad ett direkt resultat av systemet Régimen de Incentivo para Grandes Inversiones (RIGI). Programmet ger stora skattelättnader, tullfrihet och fri tillgång till utländsk valuta i 30 år för investeringar på över 200 miljoner dollar i Argentina. Tillsammans med slopandet av lagar som hindrat gruvdrift har RIGI öppnat dörrarna för internationellt kapital. Exporten av litium ökade med 185 procent bara under första halvåret 2026.

För att långsiktigt vända ekonomin och formalisera landets enorma andel svartjobb, krävs en uppgörelse med Argentinas bysantinska arbetsmarknadslagar. Med Ley de Modernización Laboral förlängdes provanställningstiderna, de traditionella fackförbundens enorma maktutövning inskränktes kraftigt, och systemet med dyra, oförutsägbara avgångsvederlag ersattes med valfria, individuella fonder som företagen i stället kan betala in till löpande. Den nya lagen klubbades i februari 2026, men det återstår att se hur stor effekt den får.

Ett av regeringens viktigaste, och mest omstridda, projekt var nedmonteringen av det klientelistiska bidragssystemet. I decennier hade statliga medel distribuerats via så kallade movimientos sociales – politiska intresseorganisationer vars ledare agerade mellanhänder. I utbyte mot mat och bidrag krävde movimientos sociales politisk lojalitet och närvaro vid demonstrationer och vägblockader.

Under humankapitalminister Sandra Pettovellos ledning synades hela detta system i sömmarna, vilket blottlade bedrägerier på industriell skala. Närmare hälften av de statligt finansierade soppköken visade sig vara spökverksamheter som existerade enbart på papper. Av 1,2 miljoner beviljade invaliditetspensioner konstaterades en överväldigande majoritet vara falska – i ett uppmärksammat fall hade exempelvis en röntgenbild av en hunds skelett använts av en läkare för att en patient skulle godkännas en livstidspension.

IMF-chefen Kristalina Georgievas hyllningstext visar på ett systemskifte. Javier Milei har inte bara lyckats tämja hyperinflationen och vända decennier av obrutna budgetunderskott.

Regeringens lösning blev att radera mellanhänderna ur ekvationen. Genom att skicka bidragen direkt till de utsatta familjernas egna bankkonton, och samtidigt dubblera det direkta barnbidraget samt det statliga matkortet, skyddades de allra fattigaste från den inflationskris regeringen ärvt, samtidigt som man skar bort de korrupta organisationerna. Parallellt lanserade säkerhetsminister Patricia Bullrich en kampanj mot vägblockader och gatuvåld. Den som ertappades med att olagligt blockera trafiken riskerade att bli av med sina bidrag. Med piska och morot knäcktes movimientos sociales makt.

IMF-chefen Kristalina Georgievas hyllningstext visar på ett systemskifte. Javier Milei har inte bara lyckats tämja hyperinflationen och vända decennier av obrutna budgetunderskott. Trots en inledningsvis skör minoritet i parlamentet och ett massivt motstånd från etablissemanget, har hans administration påbörjat den monumentala uppgiften att montera ned decennier av destruktiv byråkrati, rent-seeking och klientelism. Att hans politiska rörelse sedan stärktes med en segern i mellanårsvalet 2025 indikerar dessutom att det argentinska folket – trots kortsiktiga ekonomiska umbäranden – var beredda att ge detta nya frihetliga paradigm en verklig chans.

Samtidigt är uthålligheten ett frågetecken framåt. IMF varnar i sina rapporter för ”exceptionella risker”. Om den inhemska ekonomin – där byggsektorn och småföretagen fortfarande kämpar med sviterna av stålbadet – inte tar ordentlig fart, riskerar väljarnas tålamod att tryta. 

Presidentvalet 2027 blir därför det stora testet. Marknadens fokus har flyttats från huruvida Milei kan stabilisera ekonomin, till huruvida han kan bli omvald. Orsaken till nervositeten är landets institutionella skörhet.

I Argentina finns de institutionella begränsningarna egentligen bara på pappret. Det saknas en kultur av regelefterlevnad. Långsiktiga spelregler och blocköverskridande överenskommelser finns inte. Mileis försök att skapa ett finanspolitiskt ramverk är lovvärt, men den nuvarande oppositionen kommer inte att acceptera sådana regler.

I slutändan ligger landets framtid i väljarnas händer. 

Milei har dessutom själv bidragit till reformernas skörhet. Han har i hög grad förlitat sig på presidentdekret för att runda kongressen. Det är inte något nytt i argentinsk politik, men det är inte en hållbar väg. Det gör att stora delar av projektet är byggt på lerfötter. Skulle en vänsterpopulist vinna presidentvalet 2027 behövs ingen samarbetsvillig kongress för att dra undan mattan och återinföra priskontroller, valutarestriktioner och handelshinder.

Dessutom är ingen regering perfekt. Även om antalet av- och omregleringar är imponerande till antalet, lyser en nödvändig skattereform med sin frånvaro. Ska investeringarna på riktigt börja flöda in behövs också en fritt flytande valuta.

I slutändan ligger landets framtid i väljarnas händer. 

Under hösten lanserar Rutger Brattström boken Mileis Argentina på Timbro förlag. Den finns att förbeställa redan nu.