Samhälle Essä
De socialdemokratiska välfärdskapitalisterna
Socialdemokraterna var själva med och byggde skolmarknaden, men när arbetarrörelsens egna företrädare inte lyckades få kontroll över den växte kraven på att avskaffa systemet. Carl Eos tecknar historien om den S-märkta Thorengruppen.
I Umeå växte under ett kvartssekel en av Sveriges största skolkoncerner fram. Bakom den stod Raja Thorén, en tidigare SSU-medlem från Uppsala som byggde ett företagsimperium med den offentliga skolpengen som grund. Verksamheten skapade skolor och utbildningsplatser i stora delar av landet, men finansierade också en privat förmögenhet och en omfattande satsning på elitidrott. Historien blir särskilt laddad av de nära banden till Socialdemokraterna. En tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot fick en ledande roll i koncernen, samtidigt som den S-ledda kommunen gjorde stora arenaaffärer med bolaget.
Thorengruppens historia ska inte förväxlas med en dom över friskolor som fenomen. Friskolereformen bröt kommunernas monopol, gav föräldrar och elever möjlighet att välja bort skolor som inte fungerade och skapade utrymme för nya pedagogiska idéer. Många fristående skolor erbjuder hög kvalitet, tydliga kunskapskrav och en trygghet som familjer aktivt efterfrågar. Missförhållanden hos en koncern är därför ett argument för bättre tillsyn och tydligare ansvar, inte för att åter göra eleverna beroende av sin kommunala bostadsadress. Det avgörande är om skolan levererar god undervisning, inte vem som råkar vara huvudman.
Just därför är Thorengruppen politiskt intressant. Samtidigt som koncernen växte riktade Skolinspektionen återkommande och allvarlig kritik mot flera av dess skolor. Elever fick inte alltid den undervisningstid de hade rätt till, medan pengar från skolverksamheten kunde användas till arenor och elitlag i Umeå. Det blottlägger inte främst friskolans misslyckande, utan statens och kommunernas oförmåga att kontrollera att skolpengen faktiskt gav eleverna den utbildning de betalade för. Ändå kom historien att användas som argument mot hela systemet.
Raja Thorén kom till Umeå i slutet av 1990-talet efter en konflikt inom SSU i Uppsala, där det hade förekommit anmälningar om bidragsfusk.
Raja Thorén kom till Umeå i slutet av 1990-talet efter en konflikt inom SSU i Uppsala, där det hade förekommit anmälningar om bidragsfusk. Thorén har själv beskrivit sig som den som försökte städa upp och därför blev utstött. I Umeå började han med en datorbutik på Ålidhem och utbildningar i datorkunskap på uppdrag av Arbetsförmedlingen. År 1999 grundade han det som skulle bli Thorengruppen. Redan från början byggde verksamheten alltså på samspelet mellan en privat entreprenör och offentligt finansierade utbildningsuppdrag.
Koncernen växte från vuxenutbildning och yrkesgymnasier till gymnasieskolor, grundskolor och förskolor. Expansionen skedde både genom egna etableringar och uppköp av bolag med ekonomiska eller organisatoriska problem. Så småningom ansvarade koncernen för omkring 15 000 barn och elever och omsatte miljardbelopp. Intäkterna kom nästan helt från det offentliga. Under en tioårsperiod redovisades vinster på närmare en miljard kronor, samtidigt som Thorén tog ut tiotals miljoner i utdelningar.
Vinst är inte i sig ett bevis på att en skola missköts. Ett överskott kan vara resultatet av effektiv organisation, attraktiva utbildningar och en verksamhet som elever frivilligt söker sig till. Det kan användas till investeringar, nya skolor och utveckling som annars aldrig hade kommit till stånd. Problemet uppstår när vinsten skapas genom att elever inte får den undervisning eller det stöd som lagen kräver. Där borde politiken rikta in sig på kvalitet, uppföljning och sanktioner i stället för på driftsformen som sådan.
I Thorengruppens fall stannade pengarna inte inom utbildningen. År 2005 tog koncernen över ett vilande innebandylag och döpte om det till Team Thorengruppen. Med resurser från skolkoncernen byggdes laget upp till svensk elit, damlaget vann flera SM-guld och även fotbollssatsningar startades. Den största investeringen blev en multiarena för hundratals miljoner kronor. Överskott från skolorna bidrog till finansieringen, medan Umeå kommun ingick långa hyresavtal och senare köpte anläggningar.
Med resurser från skolkoncernen byggdes laget upp till svensk elit, damlaget vann flera SM-guld och även fotbollssatsningar startades.
Skolpeng från kommuner runt om i Sverige kunde på så sätt omvandlas till lokal idrottsinfrastruktur i Umeå. Därefter fick kommunen betala för att använda eller köpa anläggningarna. Konstruktionen visar hur offentliga pengar kan röra sig mellan verksamheter utan att den politiska kontrollen hänger med. Skattebetalarna riskerade att få stå för notan i flera led. För eleverna var den avgörande frågan om resurser som borde ha finansierat undervisning i stället användes för att bygga ett lokalt prestigeprojekt.
Här träder arbetarrörelsens nätverk fram. Lena Sandlin, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, rekryterades till Thorengruppen och blev bland annat tillförordnad operativ chef. Hon hade också suttit i idrottsföreningens styrelse samtidigt som hon var politisk sekreterare åt kommunalrådet Hans Lindberg. Vänsterpartiet anklagade de inblandade för vänskapskorruption, vilket de avvisade. Daniel Suhonen har beskrivit Thorén och Sandlin som exempel på socialdemokratiska oligarker och en välfärdslobbyism verksam innanför arbetarrörelsens egna gränser.
Hans Lindberg, socialdemokrat och under lång tid kommunstyrelsens ordförande i Umeå, var central i kommunens hantering av arenaaffärerna. Han och Thorén hade fritidsboenden i samma områden i Hemavan och utanför Örnsköldsvik. När frågor om jäv väcktes uppgav Lindberg att han hade rådgjort med kommunens jurister. Det bevisar inte att besluten var olagliga eller att privata relationer avgjorde affärerna. Men kombinationen är politiskt besvärande: en skolmiljardär med SSU-bakgrund, en före detta S-riksdagsledamot i koncernledningen och en S-ledd kommun som ingick omfattande avtal med bolaget.
Samtidigt växte problemen i skolorna. Skolinspektionen kritiserade utebliven undervisningstid, bristande elevstöd, obehöriga lärare, hög personalomsättning och skolstarter där lokaler eller utrustning inte var färdiga. På vissa håll uppgavs elever ha gått miste om en mycket stor del av den lagstadgade undervisningen. Flera verksamheter tvingades stänga eller förlorade sina tillstånd. SVT-granskningar visade omfattande brister samtidigt som koncernen fortsatte att redovisa vinster.
Redan under 1980-talet hade Socialdemokraterna öppnat för fristående och kooperativa alternativ.
När ansökningar om nya etableringar stoppades kunde koncernen ändå växa genom att köpa andra skolbolag. I årsredovisningarna identifierades debatten om vinster i välfärden som en politisk risk. År 2024 sålde Raja Thorén koncernen till två affärsmän utan tidigare erfarenhet av skolägande. Ny ledning och styrelse tillsattes och namnet ändrades till Edukatus Alliance. Skolinspektionen godkände de nya ägarna efter en ägar- och ledningsprövning, medan Thorén lämnade skolbolaget men behöll uppdrag inom idrottsföreningen.
Namnbytet skulle dra en gräns mot det gamla, men den kan inte sudda ut hur imperiet byggdes. Den vanliga socialdemokratiska historieskrivningen börjar 1992, när den borgerliga regeringen införde skolpengen. Det är bara halva berättelsen. Redan under 1980-talet hade Socialdemokraterna öppnat för fristående och kooperativa alternativ. På partikongressen 1990 accepterades privata utförare inom offentligt finansierad verksamhet, och kommunaliseringen skapade den administrativa grund som skolpengen senare byggdes på.
Efter maktskiftet 1994 hade Socialdemokraterna möjlighet att riva upp reformen. Partiet hade gått till val på att avskaffa skolpengen men valde att behålla den. Efter diskussioner om sänkta ersättningar blev resultatet i stället en uppgörelse som gav fristående skolor ersättning på samma grunder som kommunala skolor, i praktiken upp till 100 procent av kommunens kostnad per elev. Den socialdemokratiska regeringen stabiliserade därmed den marknad som den borgerliga regeringen hade öppnat. Utan detta beslut hade den senare expansionen knappast varit möjlig i samma omfattning.
Det var inte ett dåligt beslut. Lika villkor gjorde det möjligt för andra än förmögna familjer och filantropiska stiftelser att starta och välja fristående skolor. Skolpengen gjorde valfriheten allmän i stället för reserverad för dem som kunde betala privata avgifter. Små idéburna skolor, personalkooperativ och pedagogiska alternativ fick en verklig chans att konkurrera med kommunerna. Reformen flyttade makt från politiker och förvaltningar till elever och föräldrar.
Men Socialdemokraterna tycks också ha räknat med att den nya marknaden skulle kunna hållas inom välbekanta strukturer. Staten och kommunerna skulle finansiera och reglera, medan kooperativ, folkrörelser och personer ur de egna nätverken kunde bli utförare. På så sätt skulle valfriheten kunna förenas med fortsatt socialdemokratisk organisationsmakt. Ylva Johansson har senare sagt att partiet var naivt och inte förstod vinstfrågan. En annan möjlighet är att partiet förstod möjligheterna men missbedömde vilka aktörer som skulle bli bäst på att utnyttja dem.
Socialdemokratin har aldrig haft något principiellt motstånd mot att verksamheter utanför myndigheterna finansieras med skattemedel.
Socialdemokratin har aldrig haft något principiellt motstånd mot att verksamheter utanför myndigheterna finansieras med skattemedel. Arbetarrörelsens historia är full av sådana konstruktioner. ABF, grundat av Socialdemokraterna, LO och Kooperativa förbundet, är arbetarrörelsens eget studieförbund och finansieras till betydande del genom offentliga folkbildningsanslag. Folkhögskolor, föreningar och andra rörelsenära organisationer får offentliga bidrag för utbildning, integration, kultur och sociala projekt. Folkets Hus-rörelsen har på många håll fått verksamhetsbidrag, hyresintäkter och kommunalt stöd till lokaler.
Dessa verksamheter är inte identiska med en privat och vinstutdelande skolkoncern. Många är ideella, medlemsägda eller kooperativa, och den skillnaden ska inte döljas. Men den politiska logiken är besläktad. Socialdemokratin har länge accepterat en stor sfär av fristående utförare när de varit förankrade i arbetarrörelsen och kunnat påverkas genom styrelser, medlemskap, bidragsvillkor och personliga nätverk. Offentliga pengar i sådana verksamheter har inte framställts som förlorad demokratisk kontroll, utan som folkrörelsepolitik.
Friskolemarknaden utvecklades emellertid inte till ett nytt ABF. Den befolkades inte enbart av personalkooperativ, lokala eldsjälar och organisationer med band till arbetarrörelsen. Kapitalstarka koncerner blev skickligare på att växa, köpa konkurrenter och bygga egna administrativa och politiska nätverk. De var beroende av offentlig finansiering men inte av socialdemokratisk organisationsmakt. Partiet hade hjälpt till att skapa marknaden men kunde inte bestämma vilka som skulle vinna på den.
Thorengruppen är det tydligaste exemplet eftersom försöket började så nära rörelsen. Raja Thorén hade bakgrund i SSU, Lena Sandlin gick från riksdagen till företagsledningen och Umeås S-ledning medverkade genom kommunala avtal till arenaprojektet. Personer ur rörelsen fanns alltså på plats när den nya utbildningsmarknaden växte fram. Ändå blev slutresultatet inte en skolkoncern som arbetarrörelsen kunde styra eller använda som sin institutionella förlängning. Det blev Raja Thoréns privata imperium, och när han sålde det försvann även de kvarvarande personliga banden.
Det är här den socialdemokratiska omsvängningen blir begriplig. Så länge fristående verksamheter kunde tänkas ledas av kooperativ, folkrörelser och personer ur de egna leden gick de att förena med partiets samhällsmodell. När självständiga skolkoncerner tog marknadsandelar, byggde egna resurser och inte lät sig inordnas i rörelsens nätverk blev själva marknadsformen problemet. Socialdemokraterna började tala om vinstförbud, etableringsstopp och återtagen demokratisk kontroll. Det som skulle återtas var inte bara kontrollen över skolan, utan också den politiska kontrollen över de institutioner som skattepengarna hade skapat.
Så länge fristående verksamheter kunde tänkas ledas av kooperativ, folkrörelser och personer ur de egna leden gick de att förena med partiets samhällsmodell.
Det betyder inte att all socialdemokratisk kritik mot friskolesystemet saknar grund. Segregation, betygsinflation, bristande kvalitet och otillräcklig insyn är verkliga problem som kräver reformer. Men inget av dem förutsätter att familjernas valfrihet avskaffas eller att välskötta fristående skolor förbjuds att göra överskott. Staten kan ställa hårdare kvalitetskrav, kräva ekonomisk öppenhet och snabbt stänga huvudmän som inte levererar undervisning. Ett sådant svar skulle försvara eleverna utan att återupprätta kommunernas monopol.
Partiets selektiva syn på skattefinansierade utförare gör därför maktperspektivet svårt att bortse från. Socialdemokraterna motsätter sig inte konsekvent att fristående organisationer lever på offentliga pengar. När mottagaren är ett studieförbund, ett rörelseanknutet projekt eller en förening med rätt politiska förbindelser beskrivs finansieringen ofta som samhällsbyggande. När pengarna i stället stärker skolor och företag utanför rörelsens kontroll blir de ett demokratiskt problem. Konflikten gäller alltså inte bara offentligt mot privat, utan vilka privata eller fristående institutioner som får växa sig starka.
Historien om Thorengruppen visar hur skolpeng kunde omvandlas till både utbildningsverksamhet, privat förmögenhet och lokal prestige. I Umeå möttes nationella skattepengar, kommunala beslut och personliga relationer. En före detta SSU-medlem byggde ett miljardimperium, en tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot blev chef i koncernen och en S-ledd kommun ingick de stora arenaavtalen. Samtidigt bedömde myndigheterna gång på gång att elever inte fick den utbildning de hade rätt till. Det är en berättelse om svag kontroll och sammanblandade intressen, inte ett bevis för att föräldrar bör fråntas rätten att välja skola.
De socialdemokratiska välfärdskapitalisterna misslyckades med att göra friskolemarknaden till ännu en del av arbetarrörelsens institutionella sfär. De egna företrädarna blev en belastning, banden till rörelsen försvagades och marknaden togs över av aktörer som partiet inte kunde kontrollera. Succén med ABF gick inte att upprepa i skolan. Det är mot den bakgrunden kravet på att avskaffa marknadsskolan bör läsas. Socialdemokraterna accepterar gärna skattefinansierade fristående verksamheter när de kan påverkas av de egna nätverken, men vill återta kontrollen när människor väljer verksamheter som står fria från dem.
Socialdemokraterna misslyckades således att ta egen kontroll över skattepengarna i friskolesystemet. Men samtidigt måste Thorengruppen, med dess politiska kopplingar djupt in i rörelsens alla led, sägas ha varit närmast en socialdemokratisk skola.
Lyssnar vi på Skolinspektionen och andra myndigheter så var det Sveriges genom tidernas sämsta friskola. Som för skolpengen köpte sportarenor dit kommunala pengar dessutom slussades. Detta kan vara nyttigt att minnas när Magdalena Andersson och Anders Ygeman talar om vinster i välfärden. Den verkliga skolskandalen har socialdemokratiska förtecken.