”Lär barnen veta hut!”

– Nu ska vi sjunga “Du gamla du fria”.

Vid katedern sitter en storvuxen man med tyngdlyftarkropp, kalrakat huvud, intensiv blick och ett imponerande helskägg. I knäet har han en elgitarr av metalmodell.

Miljön är ett typiskt svenskt lågstadieklassrum, med teckningar på väggarna. När de första tonerna börjar klinga från förstärkaren stämmer eleverna entusiastiskt in i den svenska nationalsången.

Videoklippet ligger på Rickard Dahlins Facebooksida. Dahlin arbetar som lågstadielärare i Håbo kommun norr om Stockholm, men är också glödande libertarian, metalgitarrist och har ett förflutet som dörrvakt. Alltsammans egenskaper som han har nytta av i sin yrkesutövning.

Vi träffas på O’Learys i Märsta, där Dahlin i sitt tidigare liv arbetat som dörrvakt. Han hälsar hemtamt på personalen och de övriga gästerna.

”Jag brukar säga att den stora skillnaden består i att mina elever inte bär vapen. Än.”

Lågstadielärare har Rickard inte varit särskilt länge. Han pluggade visserligen till gymnasielärare för många år sedan, men avslutade aldrig studierna. Jobbade sedan som gitarrlärare för ungdomar, och som ordningsvakt och väktare. De sistnämnda erfarenheterna har han haft stor nytta av i sin nya yrkesroll.

– O ja! Det är inte någon jättestor skillnad. Jag brukar säga att den stora skillnaden består i att mina elever inte bär vapen. Än. Men intellektuellt är det inte så stor skillnad mellan att diskutera med en fullgubbe i femtioårsåldern och en åttaåring, så jag använder oftast samma principer: kan du inte sköta dig i klassrummet får du gå ut, kan du inte sköta dig på krogen får du inte vara kvar.

Att vara libertarian på lärarutbildningen innebar vissa utmaningar. Särskilt när det var fokus på intersektionalitet, “trigger warnings”, “trygga rum” och liknande idéer, eftersom de utgår från en kollektivistisk människosyn.

– Intersektionalitet bygger på att man sätter människor i olika kollektiv. Förvisso kan man byta kollektiv lite utifrån vad som passar för stunden, men som libertarian har jag svårt att se att man tillhör något kollektiv över huvud taget. Det är klart att man kan vara svart, vit, kvinna, man, homosexuell, heterosexuell och så vidare, men det är inte så att en person med någon av dessa egenskaper kan representera en annan person som delar samma egenskaper.

Upplevde du att lärarutbildningen var politiserad överlag?

– Javisst, men jag tyckte ändå att det var högt i tak på Uppsala Universitet. Sedan är det ofta så att personer som gillar jämlikhet, solidaritet, mångkultur, HBTQ-frågor och köttfria måndagar och som tycker att bilkörning är ett problem, de brukar hävda att dessa frågor inte är politik. Att de inte går att placera på en höger-vänsterskala. Det lustiga är att de ändå alltid själva tycks rösta på Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Feministiskt Initiativ, kanske på Socialdemokraterna. Så det finns en extrem slagsida åt vänster, trots att de inte ser det själva. På utbildningen var det så i allra högsta grad, med kanske två undantag bland tjugo trettio lärare och professorer som jag träffade.

Är det något som du skulle ha velat varit annorlunda med din lärarutbildning?

– Ja. Först och främst måste man börja ställa högre krav. Det talas mycket om läraryrkets status och höjda lärarlöner, men som en gammal kollega påpekade: status är någonting som man förtjänar. Vi har urholkat lärarkåren i fyrtio år och om man urholkar den lönemässigt, då urholkar man också rekryteringsbasen. När man urholkar rekryteringsbasen så urholkar man statusen. Då sjunker i sin tur kraven på att komma in, vilket påverkar nivån på utbildningarna.

”Men intellektuellt är det inte så stor skillnad mellan att diskutera med en fullgubbe i femtioårsåldern och en åttaåring.”

– Att lönerna har gått upp de senaste tre åren beror bara på Björklunds reform med lärarlegitimation. Sedan pratas det om att lärarutbildningen skall vara en statusutbildning, så man lägger på ytterligare en termin, utan att höja kvaliteten på innehållet. Men höjer du inte kvaliteten och höjer du inte kraven, räcker det fortfarande att gå in och chansa på högskoleprovet för att komma in, så sänder det signaler till dem som söker utbildningar: här får vem som helst komma in och sedan får ni medioker lön.

Vad skulle behövas för att vända detta?

– I forskningen om lärarlöner som jag har tagit del av slås det fast att det tar trettio år att byta ut en lärarkår. Ska lönen höjas så att den kommer upp i paritet med andra grupper som har pluggat längre än fem år handlar det om 7000 kronor brutto på ett bräde. Då är frågan vilken regering som skulle vilja satsa så mycket nu för att nå resultat först om 30 år.

– Det finns ingen politiker i världen som kan vända en så stor förändring i samhällsutvecklingen som lärarkårens degenerering innebär. Att föräldrar inte respekterar det vi säger och det vi gör skulle det krävas mycket mer för att ändra på än bara ekonomi. Det är omöjligt att göra det. Under 70- och 80-talen sattes lärarlönerna i riksdagen, och under tjugo år var löneökningen lägre än inflationen. Under nittiotalskrisen flyttades ansvaret över på kommunerna som hade riktigt dålig ekonomi. Dock gick lönerna upp litet efter -92, efter friskolereformen. Precis som Milton Friedman påpekar: när man har fler arbetsgivare att välja mellan, då har man en chans att förhandla upp lönen.

Men även om friskolereformen fått upp lärarlönerna har den inte påverkat exempelvis kunskapssynen i skolorna. Jag tänker på Magnus Henreksons och Inger Enqvists bok Kunskapssynen och pedagogiken, som släpptes tidigare i år, om hur kunskapsidealet i skolorna undergrävts?

– Ja, men det går ju längre tillbaka än friskolereformen. Egentligen ända till folkskolestadgan 1842, då staten slog fast att skolan skulle fostra medborgarna. Och det har väl, om man uttrycker det försiktigt, blivit värre på senare år, att skolan skall fostra i stället för att utbilda.

Rickard Dahlin berättar att han är med i olika Facebookgrupper där lärare i matematik och svenska utbyter tankar och erfarenheter från yrket.

– Där var det någon som lade upp bilder på en klass som gjort jättefina legogubbar i kartong som de målat och ritat, och då tänker jag: vad lär sig barnen av det som de har konkret nytta av i vuxen- och arbetslivet? Jag menar att det är slöseri med tid, och att det är mycket sådant i svensk skola i dag. Man håller på och pular och pysslar. Det vore bättre om man fokuserade på basfärdigheterna som att läsa, räkna och skriva och att man tränar den kognitiva förmågan så att hjärnan utvecklas. Det här med att sitta och göra legogubbar i kartong känns mer som en fritidssysselsättning.

Varför tror du att man gör sådant i skolan?

– Dels för att det är roligt, ungarna tycker att det är roligt, men jag tror också att en del lärare tycker att det är kul. det är rätt jobbigt att bedriva traditionell undervisning när ungarna skall vara tysta och jobba och inte gapa och skrika. Man måste försöka om och om igen. Det är ett ganska komplext yrke. Mycket bottnar i ledarskapet, något som vissa har och andra inte.

”Det är en värderingsfråga som man som förälder måste ta ställning till: Vad är det som jag tycker är viktigt? Hur vill jag fostra mitt barn?”

Rickard Dahlin menar att lärare i själva verket inte är ett akademiskt yrke, utan beskriver det som ”mer hands on”. Därför skulle det behövas en lärarutbildning som var mer av en yrkesutbildning, menar han.

– Det där förstod man redan på 1800-talet, när man införde provskolor där lärare fick ha praktik. Jag tror att många av dagens lärare håller på med pyssel och sådant helt enkelt för att de är lata.

Rickard Dahlin hävdar att en förändring som påverkar dagens skola är att föräldrar tar mindre ansvar för uppfostran än tidigare, och överlåter ett större ansvar på skolan.

– Det händer att föräldrar säger att det kan vara svårt att hinna med läxorna, men det är ju ett aktivt val man gör, om man väljer att gå på fotboll eller att sitta och spela datorspel eller att göra läxan. Det är en värderingsfråga som man som förälder måste ta ställning till: Vad är det som jag tycker är viktigt? Hur vill jag fostra mitt barn? Där är det väl alldeles för många i dag som upplever att de inte har tid, akademiska föräldrar som är mitt i karriären. Men barnen, de struntar högaktningsfullt i om föräldrarna tjänar en massa pengar och allt det där, utan de behöver kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Det där verkar glömmas bort i alla möjliga samhällsskikt. När jag pratar med lärare som varit med i 20–30 år vittnar de om att ordningen fungerar sämre och sämre och responsen från föräldrar likaså.

”När jag pratar med lärare som varit med i 20–30 år vittnar de om att ordningen fungerar sämre och sämre och responsen från föräldrar likaså.”

I somras föreläste Rickard Dahlin på den libertarianska konferensen Stockholm Freedomfest, under rubriken ”Svensk skola: 175 år av ofrihet”, en föreläsning som tog avstamp i Dahlins eget uppsatsskrivande på lärarutbildningen. Dahlin menar att historien om den ofria svenska skolan började redan 1842 med folkskolestadgan, då ansvaret för folkuppfostran övergick från kyrkan till staten. Under de stora jordbruksreformernas 1800-tal upplevde den framväxande moderna staten att den behövde ett instrument för att hålla medborgarna under uppsikt och skola dem i de rätta åsikterna. Från 1842 och framåt är den svenska skolans historia en historia om ständig centralisering och ständigt ökande statlig kontroll.

– Man kan säga att det kulminerade 1962. Då fick vi de första statliga läroplanerna, som omfattade att alla från sju till femton skulle gå i skolan i nio år, och en lagstadgad läroplan om demokratisk fostran och sådana saker. Men man har aldrig uppnått det utfall som man har varit ute efter. Man har haft en ambition, men diskrepansen mellan utfall och ambition har blivit jättestor. Därför har man hela tiden tyckt att man behövt reglera mer och mer, vilket lett till att det har blivit dyrare och dyrare och sämre och sämre, eftersom man fortfarande inte når det mål man i teorin tror att alla skall uppnå: att alla skall bli akademisk medelklass och läsa vid universiteten.

– I stället för att dra slutsatsen att alla kanske inte är lämpade för universitetsstudier fortsätter man att reglera och reglera och det kommer nya styrdokument hela tiden. Man gör om och testar nytt och så skall 300 000 lärare och ännu fler elever anpassa sig efter det nya, och så funkar det inte ändå.

Dahlin säger att friskolereformen 92 innebar en liten lättnad, i och med att det gavs möjlighet att skjuta till egna pengar. Systemet, som kallades ”skälig terminsavgift”, avskaffades dock 1997.

Men om du menar att den svenska skolan står för 175 år av ofrihet, blir inte du som libertarian då en förrädare mot dina ideal, när du är en kugge i maskineriet som skapar ofriheten?

– Jo, absolut. Samtidigt så behöver också jag tjäna pengar och ha en lön. Ibland säger människor att om den offentligt finansierade skolan avskaffades så skulle jag bli arbetslös, men då svarar jag att det skulle jag inte alls, eftersom jag tror på min kompetens. Jag tror att folk skulle vilja betala mig för att vara lärare åt deras barn även i ett privat system.

– Men det är klart att jag hellre hade sett att det såg annorlunda ut. Nu gör den inte det, och då får jag göra det bästa av situationen. Det jag som libertarian gör då är att gå tillbaka och undervisa i basfärdigheterna. Jag håller inte på och gör legogubbar och pratar HBTQ-frågor, utan jag har nästan bara fokus på att mina elever skall kunna läsa, räkna, skriva, och det skall de vara riktigt, riktigt bra på. Jag ger mig inte förrän det blir så. Jag ställer ganska höga krav på mina elever, dessutom har de fyra läxor i veckan, vilket är ganska mycket för åttaåringar. Men jag har fått igenom det med föräldrarna.

Rickard Dahlin menar att det grundläggande problemet med svensk skola är det som han kallar ”flummet”, och som pågått sedan 1980 då Läroplanen för Grundskolan1980, känd som LGR80 kom. Men att grunden lades långt tidigare.

– Ja, först och främst så började det när man införde den statliga grundskolan 1962. Under 60-talets lopp upptäckte man att systemet blivit stelbent och inte passade för alla. Flumvänstern på 60- och 70-talen var också ganska individfokuserad, precis som den liberala högern, och det gjorde att både högern och vänstern drogs mot ett större individfokus, där varje person skulle ha rätt och så vidare. Redan 1969 gjorde man om läroplanen första gången, eftersom den inte ansågs passa alla. Men den nya funkade inte heller, och sedan började 1968-rörelsen, med allt vad den innebar av omkullstörtande av bildning och gamla strukturer. Och de personer som ingick i den blev sedan lärare och professorer vid universiteten.

– Under 70-talet kombinerades en tilltagande centralisering med en ny och ännu flummigare läroplan, som syftade till att få bort hierarkier. Det är där någonstans som läraryrkets status kördes i botten. Det blev en kompisskola. Läraren skulle inte längre stå vid katedern och undervisa, utan barnen skulle hitta sin egen inlärningprocess. Så fortsatte det med LGR80 och 1994 blev det ännu värre.

Rickard Dahlin försöker i sin egen undervisning hitta tillbaka till traditionella undervisningsmetoder.

– Min tanke är att gå tillbaka till traditionell undervisning där kunskap och bildning är viktigt. Du skall kunna läsa, du skall kunna räkna och du skall kunna skriva, och du ska göra det bra. Utöver det är det bra om du har koll på historia och kväve och syre och årstidernas kretslopp och sådana saker, men det i sin tur förutsätter att du har läsförståelse.

Du arbetar på en friskola, hur ser du på friskolesystemet? Jag vet att det finns libertarianer som är kritiska till friskolesystemet eftersom det menar att det bara är ett sätt att upprätthålla den statliga kontrollen över utbildningen, snarare än att vara ett steg på vägen mot privatisering.

– När det svenska friskolesystemet genomfördes så var det Milton Friedmans idéer rakt av, man fick skjuta till egna pengar. Friedman skrev redan 1955 om school voucher-systemet, som bygger på statligt godkända skolor, så som vi har i Sverige. De får vara vinstdrivande eller kooperativa eller ideella, precis som i Sverige. Sedan får skolan en påse pengar från staten, per elev. Friedman menade att det skulle bli mer kostnadseffektivt, eftersom skolorna då skulle drivas enligt marknadens principer, där konkurrensen skulle höja kvaliteten och pressa priserna. Men för att systemet skulle fungera som det var tänkt måste man också ha rätt att skjuta till egna pengar, men det tog vi ju bort i Sverige redan 1997.

Rickard Dahlin menar att det svenska skolsystemet var på väg åt rätt håll, men att det avstannade när man tog bort möjligheten att ta ut terminsavgift. Sedan kvarstår det centrala problemet med skolan från ett libertarianskt perspektiv, som enligt Dahlin är att vi har en statlig läroplan och skolplikt.

– Så länge man har det så spelar det ingen roll om det är en friskola som får skattepengar som betalar min lärarlön eller om det är en kommunal eller statlig. Det gör ingen skillnad alls. Det är fortfarande staten som styr över utbildningens innehåll. Däri ligger problemet ur ett frihetligt perspektiv.

Hur ser du på skolplikten?

– Den är förkastlig. Vissa barn mår fruktansvärt dåligt av att gå i skolan och forskningen visar att i en klass kan det skilja upp till två år mellan barnen i mognadsgrad, så du kan ha en som är åtta och en som är tio och en som är sex mentalt i samma klassrum, eftersom inkludering anses vara så bra och viktig. Sedan har du de med grav ADHD som inte kan sitta still, vars föräldrar tycker att de inte alls har det, för att de inte ser det hemmavid, så de får ingen medicin. Du har folk som är autistiska och sedan har du folk som inte är klippta och skurna för skolan helt enkelt.

Men om man då inte har skolplikt kommer motargumentet att då skulle det vara de svagaste eleverna eller de som inte kommer från studiemotiverade hem som faller mellan stolarna.

– Då svarar jag att det är föräldrarna som måste ta det beslutet. Om man kommer från ett ickeakademiskt hem, betyder det då alltid att man per definition är mindre begåvad då? Kan man inte ta beslut om man inte har gått på universitetet? Måste någon annan ta beslut åt en då? Jag anser inte det utan tror att de flesta är kapabla att ta rationella beslut. Jag tror också, vilket Thomas Sowell [amerikansk nationalekonom och politisk tänkare, reds. anm] har påpekat, att beslutsfattandet alltid blir bättre om det sprids ut på personerna själva eftersom det är de som har bäst kännedom om sina egna liv och livsval än vad någon centralmakt kan ha.

Ett av de stora problemen, eller utmaningarna som det heter nu för tiden, som skolan har att hantera är den stora grupp barn och ungdomar som har kommit med invandringsvågen de senaste åren. Många skolor har helt plötsligt fått sig tilldelade elever med bristfälliga eller rentav obefintliga kunskaper i svenska språket. Hur föreslår du att man konkret ska hantera den här situationen i skolan?

– Det är ett extremt känsligt ämne. Jag har svårt att se att man löser det på ett bra sätt. Vi kommer nog att behöva acceptera att vi kommer att ha en stor grupp i samhället, och det kan man se på andra och tredje generationens invandrare i dag, som inte kan prata ren svenska, som fortfarande inte kan uttrycka sig i skrift och så vidare. Det gäller dessvärre också många etniska svenskar, som har svensk bakgrund, men inte heller kan uttrycka sig skriftligt. Det visar att skolan inte fungerar som den ska. Att kunna uttrycka sig i skrift är en förutsättning för att samhället ska fungera, och för att individen ska fungera i samhället.

”Allt är inte samhällets ansvar utan att individen själv måste vilja. Jag tror att man måste stärka incitamentet för folk att på eget bevåg lära sig språket.”

– Sedan är jag också av åsikten att allt inte är samhällets ansvar utan att individen själv måste vilja. Jag tror att man måste stärka incitamentet för folk att på eget bevåg lära sig språket. Att lära sig ett språk sker ju inte bara i skolan, det sker ju också i ett socialt sammanhang utanför skolan. Jag tänker på alla dem som åker och arbetar som au pair. De lär sig språk för att de pratar det hela tiden. Men om du kan bo i enklaver, som vi har börjat få mer och mer av i Sverige, desto större är risken att du absorberas av diasporan och då räcker inte skolan till. I skolan är du sex till åtta timmar per dag. Sedan är det åtta timmar till då du pratar ett annat språk. Vi måste stärka incitamenten att lära sig svenska.

Motståndarna till det fria skolvalet och till friskolesystemet brukar anföra att elever av samma demografiska kategori söker sig till sina likar, och att systemet på så sätt stärker enklavisering och segregation. Stämmer den bilden?

– Enligt forskningen på området stämmer det absolut. Det är ofta akademiska föräldrar som söker sig till friskolor, för det är ofta kötid sedan födseln, bokstavligt talat. För mig är det dock en ickefråga om någon har invandrarbakgrund eller arbetarbakgrund eller någon annan bakgrund, för de föräldrarna har också möjlighet att välja. För mig är det viktiga att möjligheten faktiskt finns, snarare än att man tar den. Om man väljer att inte ta vara på möjligheten får man faktiskt skylla sig själv.

”För mig är det viktiga att möjligheten faktiskt finns, snarare än att man tar den. Om man väljer att inte ta vara på möjligheten får man faktiskt skylla sig själv.”

– Det här med individuellt ansvar är kanske inte Sveriges starkaste gren, men det borde det bli i större utsträckning. Tar du bort det fria skolvalet finns det verkligen ingen chans för Ahmed i Rinkeby att göra ett vettigt val. Då är han helt såld till sina föräldrars ekonomiska situation. Nu har han i alla fall möjligheten att välja. Om han sedan inte väljer att ta den, det kan man inte lasta någon akademisk Svenssonfamilj för. Jag tror att det viktigaste för att motverka segregation är att upplysa om vilka möjligheter som faktiskt finns. Sedan tror jag att man borde införa någon slags statliga elitskolor som struntade högaktningsfullt i hudfärg, religion, kön och sådana saker.

Statliga elitskolor, alltså?

Ja, det är klart att det skulle gå att göra privat också, men samhällsutvecklingen mot privatiseringar sker successivt och det här är något som skulle behövas nu. Om det fanns statliga elitskolor och man kunde tjäna pengar på det, då skulle det snart dyka upp privata alternativ också, om man släppte det fritt.

Om man är en småbarnsförälder i Sverige som vill sitt barns bästa och inte vill utsätta det för vare sig flummet du beskriver eller politisk propaganda i undervisningen, vad är din rekommendation till en sådan familj?

– Sätt dina barn i min skola. Nej, men skämt åsido, först och främst så måste man välja skola med omsorg och kolla upp vad det är för en skola. Alla lärare är inte flumvänster. Många, framför allt de som har jobbat ett tag, är väldigt duktiga och vill väl. Man måste titta på vad det är för typ av skola och vilka andra barn som går där. För som elev påverkas man mycket av sin omgivning, av lärarna givetvis, men också av kompisarna.

Du förespråkar ju en rätt så traditionell och kunskapstung undervisning, med fyra läxor i veckan och så vidare. Tycker du inte att det skall vara kul att gå i skolan också?

– Forskningen säger att man ska hitta barnets inre motivation och så vidare, och det låter ju fantastiskt och jättekul om de känner värsta inspirationen på varje lektion. Men det säger ju sig självt: det kommer man inte att uppnå. Då kommer vi återigen tillbaka till det här med uppfostran. Om barn fått lära sig att allt ska vara kul hela tiden, att allt man gör i skolan ska vara roligt och lustfyllt, att det inte får bära emot, inte vara några uppförsbackar, då kommer skolan att bli väldigt jobbig. Jag brukar säga att det viktigaste är att barnet känner en grundläggande trygghet i skolan, att det är okej att svara fel. Att det är okej att inte förstå, att det är okej att räcka upp handen och fråga om sådant som man inte har förstått. För mig är sådant viktigare än att det ska vara kul.

”Om barn fått lära sig att allt ska vara kul hela tiden, att allt man gör i skolan ska vara roligt och lustfyllt, att det inte får bära emot, inte vara några uppförsbackar, då kommer skolan att bli väldigt jobbig.”

Men finns det inte en risk att valfrihetssystemet gör att föräldrar och elever väljer bort stränga magistrar som du för någon roligare lärare?

– Ja, men då är vi där igen. Om man tycker att barnen ska ha kul och flumma så kan man välja en Montessoriskola eller liknande, men de skolorna har ju inte så bra resultat. Om man inte vill sina barn väl kan man absolut göra så. Men om man tycker att det är viktigt med bildning och att de ska ha gedigna kunskaper som en plattform när de skall ut i arbetslivet och på universitetet, då får man tänka till lite grand. Vad man tror är bra för sitt barn och vad man tror att det är kapabelt till. Det är upp till dig som förälder att lära barnet att det är viktigt att gå i skolan. Att det är viktigt att du lär dig saker och att det är viktigt att du beter dig. Får du inte med dig det hemifrån är det svårt för läraren att gå in och fixa till det.

Är det något som du vill tillägga?

– Ja, en uppmaning till Sveriges föräldrar: ge era barn mer kärlek, ge dem uppmärksamhet och lär dem veta hut.