Samhälle Åsikt
Fyradagarsvecka gör oss alla fattigare
Att arbeta mindre utan att behöva göra avkall på något låter lockande för många. Men hade det varit en möjlig ekvation hade företagen redan genomfört det. Det skriver Sven-Olov Daunfeldt.
I februari sände SVT ett reportage om elva organisationer som infört den så kallade 100:80:100™-modellen. En modell som innebär 100 procent lön för 80 procent arbetstid – med (förhoppningen om) 100 procent bibehållen produktion.
Reportaget bygger på en studie som letts av forskare från Karlstads Universitet. Enligt resultaten ledde införandet av en fyradagarsvecka med bibehållen lön till en rad positiva utfall, till exempel minskad stress, färre sjukskrivningar och ökad produktivitet.
Studien har också uppmärksammats av Sveriges Radio, som lyfter de positiva effekter som kan uppstå av att jobba enligt 100:80:100™-modellen. I en egen undersökning anser 6 av 10 respondenter att det är ett ganska eller mycket bra förslag att införa 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Verksamheten kan ha ett självändamål att visa positiva resultat från förändringar som ledningen har tagit beslut om att införa.
Ett grundläggande problem med studien är att den baseras på ett urval av elva organisationer som har valt att införa en fyradagarsvecka enligt 100:80:100™-modellen. Organisationer som inte ser värdet av att införa denna modell kommer inte att välja att delta i studien, medan organisationer som frivilligt medverkar högst troligen förväntar sig mer positiva effekter. Detta leder till en selektionsbias, det vill säga effekterna av arbetstidsförkortningen är sannolikt mer positiva för de organisationer som valt att delta i experimentet.
Studien har dessutom ingen kontrollgrupp som liknar de organisationer som valt att införa modellen. Utan kontrollgrupp går det inte att säkerställa att de förändringar som observeras inte hade skett även om arbetstidsförkortningen inte hade införts. Det som i forskarsammanhang brukar kallas för studiens interna validitet är därför låg. Konsekvensen är att studien inte ens kan användas för att dra slutsatser om hur arbetstidsförkortningen har påverkat de organisationer som frivilligt valt att införa 100:80:100™-modellen.
Det är också viktigt att notera att endast fem företag (varav ett hoppade av) medverkade i experimentet. Företagen var en konsultverksamhet inom hållbarhet, en mötesarrangör, en arkitektbyrå, en redovisningsbyrå och ytterligare en konsultverksamhet inom ett okänt område. Dessa företag är uppenbart inte representativa för det svenska näringslivet som helhet.
Det icke-representativa urvalet innebär att studiens externa validitet är obefintlig, det vill säga det hade inte gått att dra slutsatser om hela arbetsmarknaden även om den interna validiteten hade varit god. Resultaten kan därför inte användas för att dra slutsatser om effekterna av en generell arbetstidsförkortning, där företag tvingas att förkorta arbetstiden med bibehållen lön – vilket är det som har diskuterats i den politiska debatten.
Ett fåtal av de studerade utfallsvariablerna i studien baseras på faktiska data.
Studien baseras i huvudsak också på självrapporterade upplevelser avseende exempelvis hälsa, sömn, lyckokänslor, livsbalans, tid med familjen, arbetsbelastning, kreativitet, produktivitet och kollegiala relationer. Skillnaderna tenderar dock att vara stora mellan vad respondenterna uppger i en enkät, och vad de faktiska effekterna är av förändringen.
Respondenterna är exempelvis medvetna om att de är med om ett experiment med uppskruvade förväntningar på positiva resultat, vilket kan påverka hur de svarar på enkätfrågorna. En annan viktig aspekt är att förändringen innebär mindre ansträngning för samma lön. Antag att du får jobba fyra dagar i stället för fem dagar, men behålla din nuvarande lön. Högst troligen svarar du då att allt blir bättre – speciellt med tanke på att du har starka ekonomiska incitament att förändringen ska bli bestående.
Ett fåtal av de studerade utfallsvariablerna i studien baseras på faktiska data, till exempel avseende sjukskrivningar. Enligt studien minskade sjukfrånvaron med mellan 3 och 100 procent för de organisationer som valde att införa fyra dagars vecka med bibehållen lön. I rapporten presenteras dock inga siffror uppdelad för de olika verksamheterna – inte ens ett medelvärde finns med. Vi vet därför inte om förändringen är statistiskt säkerställd.
Sannolikheten att vara sjukskriven kommer också att minska med 20 procent om antalet arbetsdagar blir fyra i stället för fem. Du kan ju uppenbart inte sjukanmäla dig den dag du får ledigt med bibehållen lön? Avsaknaden av information innebär att vi inte kan fastställa om de arbetade timmarna minskade mer än antalet sjuktimmar, så att sjukfrånvaron i procent av arbetstiden ökade – inte minskade.
När Sveriges Television sände sitt reportage presenterades ett stapeldiagram som visade att sjukfrånvaron minskade med 6,5 procent för de som arbetade fyra dagar med bibehållen lön, men endast med 1,7 procent i en kontrollgrupp där arbetstidsförkortningen inte genomfördes. Resultatet kommer från en intern utvärdering hos Socialförvaltningen Nordost i Göteborg, som medverkade i experimentet.
Ett häpnadsväckande påstående med tanke på att de överhuvudtaget inte analyserar tvingande arbetstidsförkortningar.
Självutvärderingar av detta slag bör tolkas med mycket stor försiktighet. Verksamheten kan ha ett självändamål att visa positiva resultat från förändringar som ledningen har tagit beslut om att införa. Det är dessutom svårt att utvärdera resultatet eftersom vi inte har en aning om hur undersökningen har genomförts.
I ett debattinlägg i Göteborgs-Posten hävdar forskarna bakom studien att det är: ”paradoxalt att vi fortfarande utgår från en arbetsmarknadsmodell som formades för ett industrisamhälle för 50 år sedan”. Ett häpnadsväckande påstående med tanke på att de överhuvudtaget inte analyserar tvingande arbetstidsförkortningar, utan baserar sina resultat på ett fåtal organisationer som frivilligt valt att korta arbetstiden med bibehållen lön.
Forskarna bortser också från att det skett otaliga arbetstidsförkortningar sedan normalarbetstiden på 40 timmar i veckan infördes år 1973. I enlighet med den svenska arbetsmarknadsmodellen har dessa arbetstidsförkortningar skett genom förhandlingar – inte genom lagstiftning. Följden är att de flesta arbetstagare har en veckoarbetstid som ligger en bra bit under 40 timmar per vecka.
Arbetstagare i Sverige har dessutom relativt många semesterdagar, röda dagar och dagar för föräldraledighet jämfört med arbetstagare i andra länder. Det relevanta måttet är därför hur många timmar vi arbetar i genomsnitt under året. Om vi studerar detta mått finner vi att det endast är fyra OECD-länder som har en kortare årsarbetstid än vad vi har i Sverige.
Debatten om effekterna av en arbetstidsförkortning kännetecknas ofta av ett grundläggande missförstånd hur en marknadsekonomi fungerar. Om företag hade observerat att det finns starka konkurrensfördelar av att införa fyradagarsvecka med bibehållen lön – då hade de redan genomfört detta. Alternativet är att svenska företag systematiskt avstår från uppenbara lönsamhetsvinster, vilket är osannolikt.
Mer trovärdiga studier har funnit inga – eller väldigt små effekter – på produktiviteten av en arbetstidsförkortning. 100:80:100™-modellen borde därför döpas om till 100:80:80™-modellen, det vill säga du får 100 procent lön för 80 procent arbete, men produktionen blir 80 procent av vad den tidigare var.
I korthet: arbetstidsförkortningar med bibehållen lön gör oss alla fattigare.